Livet här borta är hårt, men det visste jag redan innan jag kom hit. Dock inte att det skulle vara så här tungt, men allt detta slit för med sig en hel del positiva saker också:

• Det går superfort på mornarna att klä sig, eftersom jag inte behöver hålla på med att knäppa en massa knappar/ hålla på med någon dragkedja. Det är bara att dra upp byxorna
• Jag skulle aldrig komma på, eller ha tid för den delen att träna 14 timmar per dag om jag var hemma. Och all denna träning har gett resultat.
• Jag hinner lyssna på sjukt mycket musik, nu när jag har kommit på att jag kan ta med mig mobilen ut.
• Sedan så är jag ju på ISLAND, så när jag är nära att stupa, så kan man kika mot horisonten och se alla hästarna. Om man råkar ha oturen att inte se dem, så kan man alltid luta sig mot spaden.

P.S: Lillebror fyllde 18 år igår!!! Detta firade han med att gå ut, dock kanske han kände sig lite bevakad med tanke på att jag bett både Hella och Robert att hålla ett öga på honom. Dock så visade sig visst idag att jag bett om bevakning på fel person ; )

Jag längtar efter att ha min pojkväns starka armar lindade omkring mig. Känna hans doft och känna trygghet.

Jag längtar efter att krypa upp i soffan med Hella och sitta och prata, se på film eller fara ut och rida tillsammans. Eller bara vara, utan att göra något speciellt.

Jag saknar Josh fina melodier och att höra alla hans nya låtar som han skrivit.

Jag saknar mammas goda kryddade mat. Och förståss henne och resten av min familj.

Jag längtar efter Flugars mjuka mule.

Att spränga iväg i galopp och glömma alla bekymren som man för tillfället har.

Jag längtar efter Carmen och hennes för var dag, växande mage.

Jag längtar även efter det som varit, det förflutna.

Men jag längtar också efter framtiden. När vi tar in hästarna från grönbetet, kvinnoritten. Till att träffa folk och att upptäcka landet.

All denna längtan kom som en flodvåg igår kväll. Anledningen var att Sara tidigare hade tittat in för att säga hej då. Och Karin hon kommer också snart att bege sig hemmåt.

     Även fast vi varit upptagna på varsitt håll med lammningen, så har det ändå ibland funnits tid till att sitta ner på kvällarna och prata över en kopp rykande hett te. Vi är tre hästtjejer ifrån Sverige. Två åker snart. Och jag blir ensam kvar.

Men den längtan var ingenting mot den som kom idag. Idag då både Hella och Josh hörde av sig. Hella som gjorde sig iordning inför balen och Josh som satt i bilen och som just hade fått sommarlov.

     Det kanske är lite längtan efter det också, skolan. Inte skolan i sig, utan det som den förde med sig. En plats där man dagligen umgicks med kompisarna och då funderingarna inför framtiden än inte gjort sig påminda. Att det idag är ett helt år sedan jag, Fanny, Linda och Sanna gjorde oss i ordning för balen. 365 dagar som bara svept förbi.

     Tiden går fort. Nästan för fort. Dock så rullar livet på. Trots att man ibland skulle vilja backa bandet och frysa vissa ögonblick. Eller att som nu, kunna dela sig i två. En som skulle stanna här, och den andra delen bege sig hemmåt. Se Hella gå uppför röda mattan. Se henne när hon kastar sin studentmössa. Jag vill vara med och dela glädjen! Inte sitta här på en ö långt borta med vad som känns som en zillijon får och en isbjörn. Fast den har de dock dödat idag. Vilket inte var så smart, eftersom de är fridlysta här och nu har det typ blivit världens ramaskri. Skulle dock ha varit ganska häftigt att se den, den hade nämligen simmat iland på ett ställe som ligger ca. 1 timmes bilfärd härifrån.

P.S: På tal om en annan häftig sak, så är rekordet här på Island för ett nyfött lamm 8 kg. Igår fick vi ett som vägde 7 kg. Och det var det största lammet jag hitintills sett. För mig är det ett mysterium att den ens rymdes i tackans mage!

När jag skulle natta Freyj nu ikväll så kröp Tryggvi också upp i sängen och ville höra Bamse. Efter att de två båda charmtrollen (en med grönt hår!) somnat, så kröp jag och Katta upp i soffan och kollade på film : ) En riktig myskväll!

Några andra nyheter:
* Jupiter har växt till sig nu och är nästan lika bred som hon är hög : )
** Jag har lagt upp några bilder på pixbox, heter lizze där. Har dock inte hunnit länka till kusinsidan, men det ska jag fixa snart..

Hella är med i Västerbottningen, samma reporter som intervjuade mig har nu tagit sig an Hella också :) Längtar tills jag får reportaget i brevlådan! På tal om att få brev, så fick jag i veckan brev från både farmor och Elly. Det var helt klart den dagens höjdpunkt!

P.S: Nu har jag gett upp hoppet om mina gamla stövlar. De går helt enkelt inte att rädda. För nu har jag fått tre nya hål. Men ett nytt par är på väg, så det finns hopp för mina blöta fötter.

I natt var det hur lungt som helst, så jag hade gott om tid att vara ute och fotografera i soluppgången.

Igår natt var det däremot INTE en lugn natt. 19 lamm blev det totalt, varav alla behövde hjälp. De låg felvända eller intrasslade i varandra. De flesta var också ettåringar, vilket gjorde det extra svårt eftersom de i regel är väldigt trånga.

     Halv fyra kom chocken, en tacka låg på rygg med benen upp i luften. Min första tanke var att hon var död. När jag kom närmare så såg jag dock att hon levde. Hon var slemmig, så jag gick in med handen och kände efter hur det stod till. Lammet sprattlade och levde, men det låg felvänt. Försökte hjälpa henne, men det gick inte. Hon var så trång att varje gång värkarna kom så trodde jag att min arm skulle gå sönder. (En liten törn fick den sig allt, för idag är den svullen och blågul).

     Som sagt, lammet levde där inne. Men hur skulle jag få ut det? Hade provat alla möjliga tekniker, men ingen fungerade. Så då var det bara att bita ihop och traska in i huset och väcka Katta. Klockan var halv fyra, så det käntes ganska grymt att väcka henne. Men jag insåg att hon hellre blev väckt mitt i natten så att både tackan och lammet skulle kunna räddas, än att fortsätta sova.

     Katta kom och testade hon också. Efter ett tag ville hon ha vajern som vi brukar använda när lammen är svåra att dra ut och fästa runt huvudet. Men det fungerade inte heller. Så Katta fick gå in och väckte Dori.

     Dori kom och försökte han med. Han bad om ett snöre, så att han hade både den och vajern som hjälpmedel. Efter att han kämpat i över en timma så kom det äntligen ut.

     Den hade samma färg som solen som steg upp över fjälltopparna den morgonen. Blodröd. Lammet hade hunnit dö under de 150 minuter som vi kämpat och morgonen var kommen till dalen.

Fotnot: Tackan förlorade mycket blod, men överlevde.

Idag är det sjätte dagen i rad som mitt ansikte/ huvud smärtar. Jag har tidigare trott att jag hade migrän, men blev lite fundersam när det varade så länge. Mamma och Katta trodde dock att det var bihåleinflammation. Dock så var jag inte riktigt säker på vad som var fel och jag har i princip försökt med allt:

Jag har börjat använda hörselproppar när jag vistas i fårhusen under utfodringstid, pga. att ljudnivån är ganska hög.

Jag använder mig av mörkläggningsgardiner, så att mitt rum är becksvart när jag ska sova. Och sover det gör jag ca. 7 timmar/ natt.

Jag har börjat att dricka 2 liter vatten dagligen.

Jag har skärt bort allt socker, förutom fruktsocker ur min kost. Inte för att jag äter överdrivet mycket socker, men det finns t.ex. i mina K specialflingor, samt i mjölkkexen som jag gillar så mycket ( två av huvudingredienserna är mjölk och grovt mjöl, där av namnet Mjölkkex). För socker förrvärrar bara migränen.

Jag har testat masageduschar, hand- och fotbad, värmedynor, olika välgörande gröna teer och utfört olika avslappningsövningar. Inget har hjälpt.

     Om jag bara hade haft ont på dagan hade det varit en sak. Nu är det tyvärr så att jag har konstant ont, vilket medför att jag inte kan sova. Men så fort jag har tagit en Ipren har jag slocknat direkt och fallti i djup somn. Nu är det dock så att man inte ska inta Ipren längre än fem dagar i följd om inte en läkare föreskriver annat.

Och ingen läkare har gett mig klartecken att fortsätta knapra pillren och jag vill inte utsätta min kropp för skada. Så därför ringde Katta imorse till doktorn och bokade en tid till både mig och henne. Katta har nämligen dragit på sig en otäck hosta som aldrig verkar vilja ge med sig.  

     Efter hon ringt började hon prata om en av hennes kompisar som också hade haft bihåleinflammation. Hon blev kurerad genom att de spolade rent systemet. Då försökte jag att övertyga Katta att jag genom ett under hade blivit frisk medan vi stod och pratade och att jag inte längre behövde uppsöka farbror doktor.

Dock så hävdade hon att det tar längre än tre minuter att kurera sig ifrån en bihåleinflammation. Så var den argumenattionen över. Och jag var inte den som gick segrande ur...

     Och nu har jag just kommit hem från Hvammstangi. Mamma och Katta hade rätt, så nu går jag på en tio dagars penicillinkur.

Såg nu att jag bara hade sparat detta inlägg som ett utkast och inte publicerat det. Så nu sker det istället, dock så är det inte dagsfärskt direkt ;)

Det är verkligen jätte roligt när folk är inne och lämnar små "fotavtryck" efter sig i form av kommentarer. Det gör det värt att blogga, samt att min telefonräkning inte blir lika hög!

Förrseten så har tullen släppt igenom båda av mammas paket nu. De torkade bananerna var ett välkommet energitillskott. Det lär behövas som jag jobbar.

Blev väldigt saltsugen idag och hade därför tänkt att hugga in på torrköttet, men vad ser jag? Mögel!!! Nu är det helt oätbart och jag som hade längtat så!!

På tal om mamma, så tror jag att hon har genomfört en kupp mot brevbäraren. Hon har nämligen fått tag på flera exemplar av Västerbottningen. Som hon nu skickar ut till halva släkten.. Förklaringen till hennes beteende? Dels så är det med ett reportage om Sorsele Western Riders (SRW), men också en intervju med mig. Och detta vill hon sprida till hela världen. Själv så stör jag mig på de stavningsfel som smygit sig in i texterna...

Hejsan, nu var det ett tag sedan jag skrev. Om inte annat så borde mamma vara orolig, för att jag inte ger ifrån mig några levnadstecken. Men med mig är det ganska bra, har inte längre någon feber och snart så tror jag att jag har lyckats kurera mig från min bihåleinflammation (Katta är nämligen helt säker på att jag har det, är dock inte lika säker själv). Det positiva är dock att det inte gör lika ont längre att böja huvudet nedåt (ibörjan så kändes det som att ögonen skulle tränga ut ur skallen, så ont gjorde det). Men nu är jag som sagt på väg att kurera mig ifrån det, dock så verkar jag dras med migrän/ svår huvudvärk istället. Har nu vaknat flera nätter i rad av att huvudet bultar och måste gå upp och ta en tablett. Och jag förstår inte varför. Jag har nya glasögon, jag dricker hur mycket vatten som helst och jag använder min bettskena på natten. Ändå så gör det så ont, så ont i mitt lilla huvud. Tror faktiskt att jag kan vara överkänslig mot socker, pga. i natt så var det den värsta natten på länge. Och igår var det Freyjas födelsedag så det var tårta till kaffet. Dock så bad jag Dori om en liten smakbit, men han som har fått för sig att han ska göda upp mig gav mig en ordentlig bit av tårtan med chokladcreme. Och här ska inget lämnas på tallriken, så det vara bara att tugga och vara glad. Och nästan direkt efter började huvudvärken komma smygandes. Nåja, nog pratat om mina små åkommor.

      Veckan som gått har jag bland annat ägnat mig åt att valla får. Först så släpper vi dem i en liten hage så att de får vänja sig att vara ute. Om det går bra, så flyttas de sedan efter någon dag till en annan större hage. Efter att de spenderat ytterligare några dagar där, så flyttar vi dem slutligen till en jätte stor hage där de får gå på grönbete.

Så det har jag gjort, sprungit runt och vallat får. Till hösten när vi ska ta in alla får igen så kommer vi att använda oss av hästarna (tror ni att jag längtar?! J). Men varför vi inte gör det nu, är för att lammen är för små. Men bara för att vi har vallat får, betyder det inte att fårhusen är tomma. Tvärtom, de är överfulla. Vi kanske har släppt ut 500 st, men det är fortfarande kvar cirka 1000 st kvar...

Och vallningen då? Jo, det gick överlag bra. Givetvis så förekomm det några dumbommar, som bara rusade iväg utan att vänta på sina lamm. Och det var dessa som skapade problemen. För när de kom bort från tackan, så kunde de göra helt om och rusa bort från resten av flocken, med blicken vänd hemmåt. Men tillslut så kom då alla dit de skulle.

     Som sagt, det är fullt upp här på gården. Visst det är jobbigt, men jag har vant mig vid att ha konstant träningsvärk och sedan så skymtar faktiskt vissa ljuspunkter...

     Doris systerson kommer hit imorgon och ska ta över de sysslor som jag tidigare har haft. Dock så kommer jag inte att bli sysslolös, utan kommer att börja ta nattpassen istället. Men det ser jag fram emot, för det enda kriteriet då är att jag ska vara vaken och kunna hjälpa de lammande tackorna. Dvs. det kommer stundvis inte att finnas något att göra, så då kan jag ägna mig åt att läsa en bok eller plugga.  För om jag ska vara helt ärlig så är jag ingen hejare på isländska. Jag förstår nästan allt, men prata, nja, det är jag inte lika bra på. Nu tänker ni, jasså hon har varit där en månad och än kan hon inte prata bra. Men det finns faktiskt en förklaring..

1. Jag är alltid för slutkörd om kvällarna för att orka plugga. Jag somnar i princip i samma ögonblick som huvudet når kudden.
2. Jag umgås inte direkt med så mycket folk. Det är i princip bara barnen och Katta, vilka lika gärna pratar svenska som isländska. Kattas närmsta vänner är svenskar, vilket medför att jag inte missar ett ord av hästsnacket. Sedan är det ju Dori förståss, men med honom så är det engelska som gäller, så att det inte blir några missförstånd. Och alla får, som jag till största delen umgås med, för dem så spelar det nog ingen roll vilket språk jag talar.
3. Det har, och gör fortfarande lite ont att titta nedåt = en plåga att läsa vare sig det är ett inredningsmagasin eller en lista över hur man böjer starka verb.

Men som sagt jag förstår det mesta och så snart jag inte längre jobbar 14 timmars arbetspass, ska jag börja skärpa till mig.

Men det roligaste är att jag ska få jobba natt, även fast det bara är för ett tag. För på natten är det inga åkrar som ska röjas från sten och på morgonen när alla börjar röra på sig, får man krypa ner i sängen.

Trodde först inte att jag skulle få göra det, men igår så fick jag Doris godkännande. Jag lyckades nämligen klara av en svår förlossning alldelens på egenhand. Eller rättare sagt tre, det var trillingar. Så det var i princip ben överallt och ingen låg som den skulle. Den sista var svårast att få ut, eftersom den låg åt fel håll, samt upp och ner och med bakbenen i kors. Det var lite trixigt att få ut den, men det gick tillslut. Fick ett leende och en kort nick av Dori i berömm. Även fast det inte var så mycket till berömm, så värmde det rejält. För jag visste att jag hade gjort ett bra jobb som lyckats få ut de tre krabaterna levande, samt att tackan inte hade förlorat allt för mycket blod.  

Det är det roligaste med lammningen. Att hjälpa till vid förlossningar. Är nu så pass säker på det jag gör att jag inte längre behöver tänka. Jag bara känner hur det ligger och väljer sedan teknik där efter. För det är inte bara att dra...

För att ge ett ganska vanligt förekommande exempel så kan jag nämna att om det bara är huvudet som sticker ut så måste man först skjuta tillbaks det in i magen. Leta efter frambenen (bäst är det om man får båda, men i 95 % av fallen så går det med bara ett ben också). Sedan är det till att dra lite i benen och sedan greppa huvudet också och fortsätta dra, men nu lite uppått (är huvudet snett så måste man samtidigt vicka lite på det) och när huvudet är ute så ska man dra snett nedåt. Det är en av teknikerna.

     På tal om lamm, så kom vi ibörjan av veckan på att Jupiter är blind. Det är mitt lilla flasklamm som jag förälskat mig i. Och det sägs ju att kärleken den är blind, och i detta fall så stämmer det ju väldigt bra.

Jupiter är bara så himla söt! Nu när ha är ensam i boxen (mamman vill inte ha honom, så vi flyttade henne och hennes andra lamm), så ser han än mindre ut. Dock är det något som jag hade tänkt att ändra på och ger honom två gånger dagligen en flaska med mjölkersättning. Och kärlek? Ja det får han av mig. Det är min favoritstund på dagen när jag får mata honom. När han ätit färdigt, så kurar han ihop sig till en vit liten boll och somnar i mitt knä. Min lilla Jupiter.

Veckans roligaste: När en tacka med lamm smet och jag och Dori fick fara och jaga henne. Jag hade fyrhjulingen och Dori körde traktorn. Dock så var ju fyrhjulingen något snabbare än traktiorn, så jag hade tid över till att leka lite ;)

    Ojsan, nu blev det visst ett sådant där inlägg igen som ingen annan än mamma och pappa orkar läsa.  Men egentligen så var det ju därför jag började blogga, för att hålla dem lite uppdaterade om vad som händer. För helt ärligt så blir det inte allt för många telefonsamtal hem, det är ju så dyrt!!!

Om ett barn frågar en sak, så ska man alltid fråga sig själv varför de vill veta det. Eller fråga det rakt ut, dock så ställde jag aldrig denna fråga till Freyja, men så gick det ju också som det gick...

     Freyja pekade igår morse på en av husets få krukväxter och frågade vad den behövde för att bli stor. Jag svarade så klart solljus, vatten och att den behövde lite jord att växa i (drog inte hela fotosyntesen direkt, men man måste förenkla det så mycket som möjligt när man pratar med en 5 åring).

     När jag kom in igår på lunchen och öppnade dörren till mitt rum, vad skådar jag då inte? En hög med jord, en liten grön kvist och en mindre ocean med vatten. Det skulle ha varit ganska sött och oskyldigt om det inte hade varit för att denna plantering skett på min kritvita matta. Som inte längre är så kritvit...

Idag då? Robert känner mig bättre än vad jag själv gör verkar det som. han förutspådde nämligen att jag skulle bli ordentligt sjuk, vilket jag också nu har blivit. Vaknade i natt av att jag hade en sådan fruktansvärd migrän. Känndes som huvudet skulle explodera. Så efter jag hade dragit mig till köket och stoppat i mig lite tabletter och blött en handduk med iskallt vatten så var det natti för mig igen.
     Gick upp i morse dock, men blev skickad till sängen igen (= anv. upp min lediga dag idag istället för imorgon. Suck. Jag som hade viljat göra något roligt av min lediga dag. t.ex. att gå ut och fota lite mer. Bra objekt nu är fåren som vi släppte ut på bete här igår (dock bara typ 20 st, men det är iaf. LITE mindre jobb. Eller inte, för det pluppar hela tiden fram nya små lamm..)
Ett annat objekt som jag VERKLIGEN skulle ha velat gå och fota är stoet som igår natt fölade!!! Dock så gick Katta igår kväll ut med min kamera och tog några bilder. Men jag instruerade henne bara om hur man anv. standardinställningen på min kamera, samt zoomen. För att göra det så enkelt som möjligt, för det finns ju typ en biljon knappar :P

Bless!

I förrgår så dog helt plötsligt ett av fåren, troligtvis pga. att hon fått en infektion när hon lammat. Detta skedde på den andra gården, så vi tog de två lammungarna i traktorn och körde hem. De var så söta att jag inte kunde låta bli att döpa dem (även fast jag lovat mig själv att inte börja ge lamman namn, vi kommer ju trotsallt att ha ca. 1000 st när lammningen är över). Men det gick bara inte att spendera så mycket tid med att sitta och mata dem med nappflaskan utan att de hade ordentliga namn. Så det blev Piff & Puff. Fråga mig inte varför, men det var det första som dök upp och sedan så kunde jag inte släppa det.

Så när jag redan hade brytit mot min regel, så kom namnen på löpande band.

Helan heter det första lammet som jag på egenhand drog ut i söndags. Dori var nämligen inte närvarande och det var uppenbart att allt inte stod rätt till (det var bara ett ben som stack ut, och det var inte ens ett av frambenen!) Så det blev jag som fick rycka in och förlösa lammungen. En stund senare kom dess lillebror, Halvan. Varför dessa namn? Helan är en stor kille med vit lockig ull. Halvan är pytteliten och brunsvart. De är helt enkelt varandras raka motsatser, både utseendemässigt och till sättet. När man ser dem tillsammans, så kan man absolut inte tro att de är syskon. Så därför var namnan Helan & Halvan ganska självklara.

     Att Discovery fick det namn som han fick beror helt enkelt på att han är helt orädd och ska smaka på allt. Han upptäcker hela tiden nya saker, men med munnen.

     Sedan gick det av bara farten att Figo, Batman, Pluto, Jupiter och Lillen fick namn de också. Dock så kommer Lillen nog inte att överleva natten, eftersom han är allt för svag och inte vill ta flaskan.

    
P.S: Jag kommer inom kort att ladda upp bilder. Varför detta än inte har gjorts, är för att denna dator är gammal och seg (är från -95). Så att ladda upp bilder på denna dator är med andra ord ett dags projekt...

Mamma vill nog ha mer än ett boktips antar jag, spec. när de klagar på att jag är dålig på att höra av mig..Men varför jag har varit dålig på att blogga beror helt på att jag har varit för trött för att sätta mig ner och skriva. och det är alltid för sent att ringa pga. av denna tidsförskjutning (dock är den vid vissa tidpunkter bra. T.ex. de gånger när Robert är ute och festar. Då är tidsförskjutningen bra, eftersom jag alltid vill att han ska ringa när han har kommit hem. Bara så att jag vet att han är okej och att det inte hänt honom något. Då är det bra att klockan inte är lika mycket här.

     Varför har jag varit så trött då?  Den gångna veckan har varit den absolut tuffaste i mitt liv. Det enda som man kan jämnföra det med är vår årliga arbetsvecka uppe i Ammarnäs, då hela släkten samlas och arbetar sida vid sida med diverse saker som behöver fixas på mormor och morfars gård. Det är en rolig vecka med lagom mycket och lagom hårt arbete.

     Veckan som gått har varit 10 gånger så jobbig och bokstavligt talat dubbelt så lång (mina arbetspass varar nu ca. 14 h/dag). Samt att ens hunger inte har blivit stillad av fika i mygge och mormors ljuvliga plättar..

De två första dagarna spenderade jag ute på åkern i smattrande regn. Förresten, sa jag att det var en stenåker? Denna bit mark haravde Dori med traktorn och ja, jag skulle plocka stenarna som kom fram. Det var inte EN sten om jag säger så och marken, tja, den var inte speciellt liten. Det var en "plätt" på 10 ha. Det var inte roligt att börja plocka och spana bortåt och upptäcka att man inte kan se slutet på eländet..men det gick. Nu i veckan har jag nämligen insett att allting går, även fast man ibörjan tror det är omöjligt. Och omöjligt var typ det jag tänkte när jag började. Dock så fick jag använda mig av traktor & ett släp att lägga alla stenarna på. Givetvis var hade jag inte sådan lyx att jag tog dem MED traktorn, utan jag körde bara ganska nära och lyfte sedan upp dem av egen kraft. Denna kraft sinande dock ganska så snabbt, för det var otroligt tungt.

Det var alltså denna dag som jag lärde jag mig köra traktor. Okej, jag har kört gamla Grålle en gång. Men detta var ju en stor maskin och Doris favorit, så jag var lite nervös att jag typ skulle förstöra något. Chansen var dock ganska överhängande att jag skulle ha gjort det om jag inte haft sådan tur att pedalerna satt på samma sätt som i en bil. Jag startade nämligen utan några som helst instruktioner i en nedförsbacke med en bamsing till traktor med släp..Så om inte bromsen hade suttit på sitt rätta ställe skulle jag farit ned för backen, över den korsande vägen och rakt ner i diket. Som tur var hade jag turen på min sida!

Det var också relativt lätt att bli ren på kvällarna. Jag gick bara rakt in i duschen med kläderna på, för att ta bort den värsta smutsen. Givetvis duschade jag som vanligt sedan :P

På tisdagsmorgonen tror jag att det var så stod en av unghästarna i fodergången. Hon hade lyckats hoppa över och stod där och tittade på mig när jag kom in. Trodde att hon hade lärt sig en läxa, eftersom hon hade minimalt med utrymme att röra sig på och hon var aldelens löddrig.  Men jag trodde fel. Dagen där på var hon åter igen på andra sidan, eller iaf. nästan. Hon hade lyckats fastna med benet i mellan väggen och kunde inte komma sig lös. benet var i en onaturlig vinkel och jag fruktade att hon brytit båda bakbenen. Dori fick komma och ta loss henne (= bryta upp väggen). När hon äntligen kom lös haltade hon ordentligt på båda bakbenen och var svälld, men tack och lov så var inget brutet! Så den kvällen när jag skulle ta in hästarna så bytte jag plats på dem och lät henne stå längst in mot väggen, eftersom där är skiljeväggen mycket högre. Sedan dess har hon faktiskt, peppar, peppar, hållit sig på rätt sida.

     När stenåkern hade blivit till en vanlig åker och två dagar hade passerat så var det byggarbete som stod på tur. Jag har i veckan hjälpt Dori med att bygga "inredningen" i två lador.

     Första ladan var höladan. Där städade vi först och sedan var jag tvugen att bära ut allt trä som vi skulle använda oss av, eftersom det skulle ha varit ivägen när vi skulle göra golvet. Den träbunten, den var inte liten den och det började ganska tidigt att bränna av smärta i musklerna. För det var ju inte direkt små pinnar jag bar omkring på.

Den dagen lade vi iaf. golvet samt byggde all inredning i ladan. Det var ganska tidskrävande, men framför allt jobbigt.. Den kvällen bad Dori mig att bära ut allt hö ifrån "lammhusen" och det tänkte jag att det skulle väl inte vara så jobbigt. Men det var jobbigt, för ensilage är ändå ganska tungt, även fast det är hö och jag var sedan innan helt slutkörd. Men iaf. det Dori inte hade sagt till mig innan, men som jag så småningom upptäckte var att det låg ett dött lamm i högen. Så himmla hemskt! Att plötsligt bara titta ner och se att man håller i ett missbildat, ruttnande lamm. Och vad det stank, hade trott att det kom någon annanstans ifrån, men icke. Behöver jag säga vad som hände sedan? Och att det inte blev någon kvällsmat för mig?

     Torsdagen var den den andra ladans tur att få sig ett upplyft. Först var det rengöring. Jag fick köra höskäraren (en hemsk maskin som är stor och otymplig, samt att hela jag vibrerar när jag håller i den). Jag fick göra lagom stora bitar, som sedan Dori skottade ut med traktorn (det städar inte överdrivet ofta här som ni hör..). Sedan var det bara att bära ut allt virke där också (var dock lite mindre än i den andra ladan, eftersom vi inte behövde lägga något golv. Dvs. det var inga golv bjälkar eller plankor). Och medan jag gjorde det så skulle bara Dori köra bort all skit. Dock så fastnade han, så jag fick göra ett avbrott i mitt bärande och bogsera lös honom. Bara för att han några minuter senare skulle köra fast igen, så att jag fick göra om samma procedur en gång till. Men det gjorde inget för mig, jag tycker att det är ganska skoj att köra, så länge jag får ha den bästa traktorn. På vägen hem fick jag nämligen ha en annan och då kom jag mig inte ur fläcken. Fick inte ens igång motorn. Så bra gick det för mig.. Dori fick komma och hjälpa mig. Det visade sig att den traktorn var lite egen och att det fanns en knapp under ratten som man var tvungen att hålla intryckt (jag visse om att det fanns en knapp som man skulle trycka på, men inte vart den satt. Så jag testade helt enkelt alla knappar som jag fann.. dock så glömde jag dock att leta under ratten!

     Fredagen var den dagen då vattnet "tog slut". När jag skulle ge alla de 700 fåren vatten, så kom det inget. Det blev till att bära vatten.."Bambi" flyttar in i hallen och ser till att hålla alla i huset vakna, inte genom dess bräkande, utan genom hunderna som ligger och gnyr på andra sidan dörren.

     På lördagen hade vattenproblemet blivit löst och jag kunde gå med min vattenslang och stilla fårens törst. Började känna mig lite krasslig, men tänkte att det går över. Upptäckte även att en av mina stövlar läcker som ett såll och tvättar upp dem med avsikten att laga dem dagen där på. På min lediga dag. Några minuter senare undrar Dori om jag inte kan jobba då och istället vara ledig på måndagen.

     På söndagen är jag rätt så vissen och har ont i precis varenda muskel. Så efter att ha tagit morgonpasset hos fåren byter Katta av mig och jag får gå in och ta hand om barnen. Städar huset, tvättar och diskar, samt läser sagor och tar mig upp för Mount Everest (jag har döpt husets aldrig sinande tvättberg till det, för det är skyhögt och växer för varje dag som går).

Veckan som varit har inneburit en enorm ansträgning för min kropp och tja, den ser inte precis ut som den gjorde innan jag kom hit. Var ett tag här i veckan t.ex. nere på 51 kg, men nu har jag lagt på mig lite muskler. På tal om muskler så upptäckte jag igår en lite läskig sak. Alla vet ju hur en vanlig arm ser ut, om inte så kan man ju bara kolla ner på sin egna. Min ser helt normal ut från ena sidan, men om man spänner den och kollar på den andra så ser man muskeln och sedan är det som bara ett stort hål tills dess att som benet börjar. Jag tror att det hålet var fyllt med fett tidigare, men jag vet inte. Det kanske alltid har varit så...

Och idag är det måndag och Bambi är fortfarande inne och jag är ordentligt förkyld och är hes. Dori drar en massa dåliga skämt om att jag har wiskeyröst. Jag har försökt att ladda upp lite bilder på pixbox, sovit och skrivit en bunt vykort som Katta ska få posta åt mig imorgon.

Bless!

Mitt första blogginlägg som jag skrev, handlade om olikheter mellan Sverige och Island.  Här kommer ett till som tar upp samma sak, skillnader mellan dessa två länder..

Här är inte dagstidningarna ihop häftade som hemma i Sverige. Utan här är alla sidor lösa, så det gäller att inte tappa dem för då lär det bli roligt att "sätta ihop" den.

På de isländska almanackorna finns inga namn, dvs. här firar man aldrig någons namnsdag. Flera islänningar som jag har träffat vet inte ens vad det är, och när man försöker förklara tycker de bara att man kommer från ett bra märkligt land.

Ett tips kan vara att inte klaga på bensinpriserna hemma, här kostar nämligen besinen över 15 kr/l och diseln är ännu dyrare. Detta har gjort att de flesta lastbilschafförer gått ut i strejk mot den allt för dyra bensinen.

Här råder det typ "medelhavstider" och med det syftar jag på mattiderna. Dels så äter vi inte middag här, utan kvällsfika. Och detta fika intar vi ca. halv nio på kvällen. Igår bestod min middag/kvällsfika av en majskolv.

Islänningarnas "lättmjölk", är inte så fettsnål som namnet antyder. Den är nämligen något fetare än våran vanliga mellanmjölk. Fast den förekommer sällan i detta hus, vi använder oss mer av Nýmjólk. En mjölk som är betydligt fetare än våran vanliga gröna mjölk. Första gången jag smakade den var en morgon till gröten. Det smakade som grädde, vilket inte skulle ha varit allt för långsökt med tanke på att jag inte riktigt hade vaknat än.

Tiden. Som mamma med all sannolikhet har märkt, så befinner jag mig inte riktigt i samma tidszon som hon gör. Den isländska tiden är två timmar EFTER den svenska.

Igår kväll ropade Dori på mig och sa att jag skulle ta på mig skorna och komma med ut. Jag hade vid det laget varit inne nästan hela dagen med en grinig Freyja. Med undantag på morgonen då jag hade hjälpt Dori med fåren.

    Direkt ställde jag mig själv frågan varför jag skulle komma med ut, men så fort jag klev över tröskeln kände jag det. Det var nästan vindstilla. Sedan flög min blick över landskapet och jag kom på mig själv att bara stå och gapa.

    Jag var omgiven av snöklädda vita fjäll, dalen låg för första gången sedan jag kom hit, inte nedsänkt i dimma. Solen sken och fåglarna kvittrade.

Igår såg jag för första gången platsen som jag kommit till för snart två veckor sedan. Bakom de två närmsta ängarna med sitt gula fjolårsgräs, låg en fantastisk vy, som fram tills igår legat dold i dimman.Ett landskap där jag tidigare samma morgon hade galopperat fram på Styrmír i det piskande regnet, utan att veta vad som dolde sig i den kompakta dimman.

    Visst jag hade funderat vad som fanns där ute, men jag hade föreställt mig att betesmarkerna bara skulle fortsätta sträcka ut sig i alla oändlighet tills nästa topp tog över. Det sista jag hade väntat mig var mäktiga snöbeklädda fjälltoppar (givetvis så kom även en och annan betesmark fram, som jag inte sett på grund av dimman). Så det var bara att hoppa i stövlarna och gå ut och fota.

    Tyvärr så blir bilderna aldrig lika bra som objektet i verkligheten är (iaf. inte när jag fotar). Men de ger iaf. en någorlunda bra bild hur stället där jag bor ser ut.

     Ännu senare den kvällen när jag kom hem med fingrar stela av köld, så kröp jag och Katta upp i soffan och tittade på film. Ett kort samtal till min älskade pojkvän och sedan kunde jag inte hålla mig vaken längre.

Fotnot: Troligen så var gårdagens tur i spöregnet, den sista jag gjorde med Styrmír. Jag släppte nämligen ut honom på bete efter turen och när vi ska släppa in hästarna igen så kommer han troligtvis inte vara kvar pga. att de funderar på att sälja honom.

I förrgår var det typ en toppendag eftersom det inte blåste så mycket, runt 13 sekundmeter bara, så med isländska mått mätt så var det otroligt lungt. Så lungt att jag jobbade med Eisa, en unghäst i nervigaste laget. Dock så gick sadlingen och så småningom även tränsningen bra. (Hon är nämligen våldigt rädd om sina ögon, eftersom här på Island så märker man hästarna i öronen och Eisas märkning är inte allt för vacker..). Men tillslut så satt i alla fall tränset på plats och jag kunde sitta upp. Som tur var så hade jag bett Dori att hålla henne när jag satt upp, eftersom vi inte visste hur hon skulle reagera i och med att det var första gången hon hade en ryttare på ryggen. Det var verkligen tur, för hon flippade ur totalt. Jag var bokstavligt talat livrädd, inte för hästen, utan för plåttaket som stack ut på två av paddockens fyra sidor. Plåtkanterna var nämligen i precis lagom höjd för att halshugga mig om Eisa kastade sig mot väggen (vilket hon titt som tätt också gjorde, men jag hann som tur var ducka). Men slutligen lugnade hon ner sig och då tyckte jag att det var dags att avbryta. hade tänkt att ride henne igår också, men det blev aldrig av pga. det dåliga vädret (ca. 14 sekundmeters blåst och regn dvs. inget vidare bra väder att träna en stirrig oinriden unghäst). Dock så har de islänningar som jag iaf. har stött på en liten annorlunda syn på vad blåst är. De tycker nämligen att det blåser litegrann när vinden viner i 20 sekundmeter. Det är ju bara "vanlig blåst". Inget konstigt alls.

     Jag ska säga er att jag, personligen tycker att det är ganska kraftig vind. Speciellt outhärdligt blir det när det samtidigt haglar. Det känns som man är mitt uppe på karlfjället och det regnat spik på en. och det värsta av allt är att man inte kan söka skydd någonstans, för det finns inte direkt några träd att ta skydd bakom.

Men åter till blåsten som viner ute, i 20 sekundmeter, dvs. "vanlig blåst", så blåser mina ryktborstar bort (har fler än en gång fått sprina ut på åkern och hämta dem). När dessa vinadr viner, så ligger jag mer än sitter på Styrmír. Det är svårt att andas i blåsten och ögonen tåras även fast man bara skrittar och för att inte tala om galoppen då tårarna bokstavligen rinner nedför kinderna.  Under de värsta vindilarna kan man bara stanna och vända ryggen mot blåsten och vänta på att det ska "lugna ner" sig lite, innan man rider vidare.

     Men nu ska ni inte tro att jag jämt är en kämpe, när det är över 23 eller så, brukar jag dra mig in med en sadel eller något annat som behöver smörjas. Sedan så finns det ju en hel del innomhus aktiviteter, antingen inne i fårhusen eller inne i boningshuset. Tvättkorgen är t.ex. ett aldrig sinande berg som man kan ta sig an, eller att leka med Freiya och Tryggvi.

P.S: Jag hade visst fel angående Grey´s. Den serien sänds visst här på Island,  dock inte på någon av de vanligare kanalerna. Dvs. en kanal som detta hus saknar : (

Nu har lammningen dragit igång och vi har fått ca. 80 lamm : ) Dock så kräver de 700 djuren ganska mycket tid och energi. T.ex. så tog Dori igår natt in en liten lammunge som inte hade lärt sig stå än. Jätte sött, givetvis. Men det var ju allt lite svårt att sova den natten. Eftersom så fort man slutat att mata den så satte den igång med att bräka..
Och i natt har man inte fått någon vidare bra sömn heller, för Freija har fått öroninflammation och hållit alla i huset vakna.
     Det är alltid roligt när tackorna lammar, men det är inte lika roligt de gånger som det inte går bra. T.ex. när lammet är missbildat, dödfött eller har någon annan sjukdom. Första gången jag var med om det, var för några dagar sedan, då vi höll på att mocka ut i fårhuset på den andra gården (de har två stycken gårdar). Det var en tacka som fick två lamm, men födeseln gick inte helt felfritt till. Utan Dori fick hjälpa till och dra ut lammen. Det ena var fullt frisk och ställde sig nästan direkt upp på ostadiga ben. Men för "lillebror"  gick det inte lika bra. När han väl kom ut och vi tagit bort alla hinnor och allt slem, så ställde han sig inte upp.  Han bara låg där i en liten hög och skakade. Mamman brydde sig inte som den lille krabaten, utan hade bara ögonen för dess storebror. Så det slutade med att han tillslut dog, och jag tyckte så synd om honom (skulle gladeligen ha suttit och matat honom med nappflaska, som jag ändå gör dagligen med vissa av de minsta lammungarna). Men troligen hade han något fel som vi inte kunde se, eftersom mamman inte ens kastade en blick på honom. För om hon bara hade slickat av honom lite och försett honom med lite av sina antikroppar, så hade vi kunnat sätta ihop lammungen med någon av de andra tackorna, vars juver fyllts upp med mjölk. Men det blev aldrig något slickande eller diande. Och några timmar senare låg han död ner i halmen. Den dagen var jobbig, både psykiskt och fysiskt. Kanske mest psykiskt eftersom jag aldrig fick chansen att försöka rädda det lilla knytet. Det var svårt att acceptera.

Förresten så lyckades jag med konststycket att INTE gratta Hella på sin födelsedag som var igår! Tänkte på det, men det var inte förrän fyra minuter över tolv (svenska tid) som jag tog mig för att skriva ett sms. Dock så hade jag enligt den isländska tidsräkningen 1 timme och 56 minuter till godo : )

Så grattis i efterskott, igen, Hella : )

Nu är jag äntligen på Island!!
Som jag har längtat, men visst var det lite pirrigt innan man väl kom hit. Nu har jag dock varit här i 8 dagar, men redan första dagen kom jag fram till att Island helt klart är ett toppenland, eftersom att...

• Det finns hästar åt vilket håll man än kollar
• Det finns INGA ormar! (Kan ni fatta?! Inga super skämmande saker som ligger i gräset och väser, och som man hela tiden måste vara rädd att man ska bli biten av)
  
• Spindlarna här är så pyttesmå att inte ens jag är rädd för dem : )
  

Dock så har allting en baksida..

• Det blåser precis HELA tiden! Det enda som kan variera är styrkan på eländet.
• Alla serier, FÖRUTOM Grey´s sänds på tv:n. Jag menar har islänningarna inte insett charmen med snygga läkare som springer runt i vita fladdrande rockar?! Det är helt klart hög ögongodis faktor!
• Språket. Det härstammar från Fornnordiskan och det hörs inte så svårt när man hör det. Men vänta bara tills du möter en islänning som börjar lägga ut texten! Jag menar, jag fattar typ inte ett ord när de går igång! Det går aldelens för snabbt och sedan mumlar endel också, vilket inte direkt gör saken bättre.  Men att kommunicera på isländska är ändå bättre än engelska. För en islänning som bryter på isländska och mumlar medan han pratar,  gör att varje konversation blir en gissningslek. Och den leken leker jag typ varje dag här hemma på gården. Oftast får jag ett ledord och ska utifrån det komma på vad som menas. Det är lite klurigt, men de "små grå" får iaf. jobba : )
• Lite hemlängtan har man allt ibland, men det försöker jag förtränga genom att arbeta ännu lite hårdare.

P.S: Hörde att pappsen visst hade blivit Rudolf med röda mulen. Han hade visst lyckats bränna näsan rätt så rejält när han var uppe på fjället. Som pricken över i:et hade han visst fått vita streck under ögonen, efter allt kisande mot solen. Lillebror har också kommit hem, är dock lite avis för att han fick fara till Barcelona och se Barcelona spela mot Manchester United. Så nu är alla utom jag hemma och det lär dröja innan jag kommer hem..

Men nu är det arbetsdags igen! Ciao!