Påsken 2017

Det har varit en lite annorlunda påsk i år, av den anledningen att jag har brutit mot alla traditioner. Vanligtvis så firar jag uppe i Ammarnäs, favoritstället på jorden, och umgås med släkt och vänner samt äter så det står härliga tider till av all god påskmat! Till traditionen hör även Påskkärringrännet, en längdskidstävling där alla deltagare klär ut sig. Vi brukar vanligtvis vara ett starkt gäng som representerar Ottossons och i fjol kammade jag helt oväntat hem segern! Den med bäst utklädnad vinner nämligen, så min bror låg riktigt dåligt till ifjol, trots att hans tid slog min med hästlängder. Men här är det som sagt inte tiden i spåret som räknas, utan tiden man lagt på sin utstyrsel. Här vill jag dock påpeka att jag inte la särskilt mycket tid om man jämför med tidigare år, då jag till exempel flaxade runt som Fröken Tö. 

 

Från vänster: Blåbärsfar, påskkycklingen, lingonmor och skidåkaren med lite fantasi.
 

Om sanningen ska fram så har jag varit sängliggandes så gott som hela påskhelgen. Skulle ha grillat med sambon och hans kollegor nere på stationen i fredags, men det fick ställas in för min del och påsktårta nr. 1 försvann utan att jag varit inblandad i själva uppätningen.

 

Lördagen varvade jag sömn med läsning. Läste Arvet efter dig och använde upp en halv toalettpappersrulle. Så kom söndagen och påskmiddag i Hovsta och äntligen infann sig lite påskkänsla! Kanske var det för att jag inte bara fick göra, utan även smaka på påsktårta nr. 2 som jag och sambon svängt ihop.

 
Efter denna helg kan man nog säga att min nya sprits är ordentligt invigd. 
 
 

Vi drar till fjällen!

Snart börjar vi rulla norrut. Volvon är packad och allt är klart. Sambon går på semester alldeles strax och då far vi! Jag är så pepp på att få komma hemhem. Jag riktigt längtar! Efter snö, vänner och blöta nosar. Att laga mat över öppen eld. Baka tunnbröd i bagarstugan. Skida en sväng. Bege sig ut på små utflykter. Att bara ha ett stenkast till stallet. Vi ska bara vara. Tillåta oss att landa i oss själva, efter ett hektiskt slut och en kanske ännu intensivare start på det nya året som kantats av tuffa besked. Så detta ser jag verkligen fram emot! För att ge en hint om vart vi är påväg, så kan jag varmt rekommendera en video som min forna klasskamrat Erik Nordenström har skapat. En väldigt finstämd liten film och jag bara älskar slutet, med bror min. Finaste bror och älskade Ammarnäs <3. Nu ska jag banne mig ta och börja rulla dit! 

 
Ett hett tips om du längtar efter snö och Norrland, är att surfa in på Youtube och kolla in några av Erik & Jonas andra filmer, så som Livet på en planka (Se skärmdump ovan).  Eller så kan du helt enkelt klicka här, så länkas du dit. Sevärt!
 
P.s: Eftersom jag nog kommer ha fullt upp med att njuta, så har jag förutseende nog laddat med ett helt gäng tidsinställda blogginlägg. Så även fast jag är ute och far, så kommer bloggen att uppdateras näst intill dagligen. Bara så du vet!
 
 
 
 
 
 

Magiska dagar

Att resa är trevligt, men att vara hemma är verkligen inte fy skam! Har haft fantastiska dagar hemma och bara njutit. Denna helg har känts som en hel semester, för jag har hunnit med så himla mycket. Exakt vad jag har haft för mig hinner jag inte göra några utläggningar om nu, för nu ska kängorna på. För första gången på mycket länge ska jag, pappa och min bror ut och vandra. Så nu ska jag fortsätta njuta av fjälltoppar, midnattssol och porlande bäckar. Vi hörs om en vecka!
 
 
 
 

Om vårvinter och skejtföre

Både SMHI och YR hade förutspått att det skulle vara dåligt väder, men tji fick de! Har haft perfekta vårvinterdagar med klarblå himmel, gnistrande vit snö och perfekt skare. Tog skejtskidorna och åkte upp till Talludden, läste trädgårds litteratur framför elden och kliade Ockra på magen. Pratade äventyr och framtid med Hella över telefon och vaknade morgonen efter av ytterligare en kanonfin dag. Frukost på bron med hembakt tunnbröd, choklad i kåsa och lite torrkött. Låg ute på bron och bara njöt av att bara vara en stund, innan jag skidade ner till byn igen. Ingen märkvärdig utflykt, men oj så skönt det var att komma iväg lite.

 

 

Något som inte var lika roligt var att jag tappade ena linsen och kröp runt i snön i vad som kändes som en halv evighet. Att leta efter en nål i en höstack kändes helt plötsligt som en barnlek, då nålen med sin metalliska färg torde avvika sig ganska så kraftigt från höet. En plastfärgad lins i snön däremot…var inte det lättaste att hitta åt. Men jag lyckades helt otroligt hitta linsen, precis när jag hade gett upp letandet och tänkte fortsätta skida, då upptäckte jag något som glänste till lite annorlunda där i snön. Lycka!

 

 

Snow

Jag är lite som en sköldpadda, jag har mitt hus med mig. Jag trivs på de flesta platser, men en plats som hjärtat bakar lite extra för är Ammarnäs. Kanske för att där finns ett gediget snötäcke, ett skyddande täcke som sveper in perennerna i sin vinterdvala. För att det är så fantastiskt när solen tittar fram i mitten på januari eller för att det har en tendens att virvla runt snöflingor som är stora som tumvantar.

 

 

Denna bild knäppte jag på Instagram en dag förra veckan när jag traskade hem från stallet. I bakgrunden skymtar skidbacken. Ammarnäs skidbacke tycker jag personligen får på tok för lite uppmärksamhet. Tycker att det borde vara ett paradis för barnfamiljer, inga hutlösa priser för liftkort samt mer utförsåkning för pengarna. Detta eftersom man inte behöver ägna en tredjedel av tiden till att köa. Men det är bara en tanke. Liksom att Tärna förr var jämställt med Ammarnäs gällade utförsåkningen, eller att Ammarnäs ett tag till och med ansågs bättre. 

 

Köldknäppen

Det skulle bli mildare, men istället blev det kallare. I morse visade termometern –37 grader, vilket visst är köldgränsen för kollektivtrafiken i norr. En buss avgick vid sju och rullade enbart ner till Sorsele för att få komma till ett varmt garage, i 50 kilometer i timmen. Dagens andra och sista buss är helt inställd, eftersom all anslutande trafik har ställts in på grund av kylan.

 

Bortsett från att bussen inte går så kan jag inte klaga. Jag och pappa skottade upp snö runt huset igår i äkta moffe manér. Snön isolerar grunden än mer, så att eventuellt golvdrag minskas. Det sprakar gott i kaminen och kakelugnen med sina synliga eldslågor, står för underhållningen när jag tassar runt i mina tjocksockar. Man hinner både läsa och sortera i alla bortglömda lådor. Eftersom jag på något sätt lyckats blanda ihop trettondagen och tjugodag knut, så har jag även städat ut julen. Granen barrade ändå så pass att den ändå inte kunde stå kvar inne. Elen är dessutom kvar, tillskillnad från i vissa andra inlandskommuner, så vi kan både koka te och värma mat. Skulle det krisa så står kaminen till tjänst, tyvärr slukar den mycket ved. Så emellanåt måste man kila ut i vinterlandskapet och fylla på vedkorgarna.

 

Kjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjl_ är Rajas bidrag till detta inlägg. Hon klev helt sonika på tangentbordet precis nu. Tyckte troligen att jag satt i vägen här i soffan. Raja låg nämligen på ena sidan och Ockra, på min andra. Nu är ordningen ändrad och till Ockras stora fasa så har Raja kommit betydligt närmare och ligger nu nästan ovanpå henne.

 

Vandringen

I början av sommaren, när knappt musöronen var synliga på fjällbjörkarna och när snödjupet fortfarande var betydande, gav jag och min vän oss ut på lite äventyr. Goletsjaur bar det av till, en behändig vandring med utgång från Biergenais.
   

  

Bad med toppluva, lite fotografering, snöbollskrig och många skratt bjöd helgen på... 

Elias, en av mina absolut bästa vänner.
 
 
Den 29:e juni så såg det ut såhär till fjälls. Gott om snö att göra snöbollar av!
 

 
Går man tillräckligt långt så hittar även de kräsna en tält- tillika badplats.
Men jag tog på mig toppluvan innan jag hoppade i!
 

 
 
 

Kan verkligen rekommendera att gå längs Gouletsbäcken för alla som befinner sig i Ammarnäsfjällen och vill göra en lättare tvådagarsvandring. Extra fint är det om man följer bäcken nedströms, förutsatt att man inte glömmer bort att ibland stanna till och njuta av utsikten. Framförallt vattenfallet är magiskt. Tyvärr är det inte lika magiskt på mina bilder, men det beror på att slutartiden inte blev vad den borde ha varit. Nåväl, bilderna har jag själv lagrade i mitt minne och bevarade i mitt hjärta.

 

 


En skopa

Jag står på tå och hör ljudet av hårt mot mjukt. Sträcker ivrigt upp händerna och möts av kall metall. Dricker girigt och länge av det kristallklara vattnet. Det är så kallt att det går ilningar genom tänderna. Men gott är det. Väldigt gott och svalkande med en iskall skopa vatten en varm sommardag.
 
 
 
Än idag föredrar jag att dricka vatten ur skopa. Men det är bara en skopa som duger och det är skopan som hänger i storstugan i Ammarnäs.
 
 

Vindelfjällen

Jag har faktiskt hittat ut ur Annedals gårdsbutik så du behöver inte oroa dig!

Jag har både hunnit med en tur till Öland och är nu hemhemma <3

Igår såg jag det ut så här när det började dagas!

 

Fröken Tö åker igen!

Jag har haft en helt underbar påsk och ville i vanlig ordning inte åka ner till Götet när det väl var dags för att säga på återseende till alla och flyga ner. För jag har haft en helt otroligt härlig vecka med bland annat följande saker...

 

Jag klädde ut mig till min bloggkaraktär!


Klädde ut mig till Fröken Tö, damen från de gamla skolböckerna som kommer och sopar undan snön så att våren kan titta fram. Där av hade jag dekorerat min grå poncho och min kvast med rosor och murgröna. Min rosakompis fick också följa med, eftersom Fröken Tö leds av fjärilar!

 

 

För det hamnade jag i tidningen (den infällda bilden längst ner). Otroligt varmt och bökigt att åka när varken armar eller ben kunde fundera som vanligt,  intrasslade i ponchon. Men jag hamnade ju i tidningen, så vad gör det?!

 

 

När det inte åktes skidor i diverse utstyrslar, så åkte vi stjärtlapp.

Fast för att kunna åka ner, så måste man klättra upp!

 

Påväg mot Dalovardo

 

Skoter åkte vi också skoter, bland annat till världens vackraste plats-

Dalovardo.

 

Flugar vilar ut efter träningspasset


Fast bäst ändå var det att rida!

Det tyckte nog både lillebror, Macke, Heidi och Riikka som alla blev förtjusta i mina fyrbenta vänner!

 

Lika delar fläsk, kokt potatis och älgfärs är den perfekta korvbasen!


Men när man far runt och är så aktiv om dagarna så måste man förståss ibland också fylla på med lite mat. Därför ägnade vi oss åt korvtillverkning, utan tillsatser och E-nummer!  Mums!

 

Egna pizzan den bästa är!

 

Visst är korv väldigt gott, men hemlagad pizza i stenugn är inte heller fy skam. Så efter det dagliga tunnbrödsbaket bidde det pizza till lillprinsens (som inte är så liten längre!) förtjusning!

 

Ojojoj vad många bilder det blev! Tror därför att jag utelämnar dans, tjejmys och diverse andra roligheter.

Morsning korsning, nu ska jag sätta igång med söndagssteken som legat och gottat till sig över natten för P ramlar nog snart in!

 

 

 


Påsk i Ammarnäs

Jag är hemma. Ockra var överallt och skulle slicka mig och innuti hjärtat kände jag mig lika dant. Inte att jag ville slicka hela världen, utan mer att jag var så oerhört glad över att vara hemma. Blir så tydligt också när jag kommer hem vart mitt hjärta egentligen finns, det är bara mina skor som är stationerade nere i Göteborg.

 

Det är underbart att vara tillbaks hemma igen. Det är inte direkt supervarmt och snön ligger självklart kvar men det är så det ska vara den här tiden, det är ju vårvinter för sjutton! Det är synonymt med skid- och skoterutflykter, ridturer i skogen, påskmiddag i stugan med släkten och sist men inte minst att gräva en solgrop och slå sig ner på ett renskinn med en bra bok. Vårvinter är det här i norrland, men i Göteborg är det ordentlig vår. Det har blommat ett bra tag nu i Göteborgs rabatter, här syns inte ens blombänkarna eftersom de är begravda under all snö. Nu är jag som sagt hemma och ska bara njuta av att umgås med mina nära och kära samt skriva en ny krönika.

 

En påsklilja från rabatterna utanför mitt göteborgsfönster

 

GLAD PÅSK!

 


Superwoman

Igår blev finaste mormor gammal, fast det tycker inte hon själv. Hela nittio år har hon levt och fler planerar hon att det ska bli!  För som hon sa efter jag sjungit klart på andra sidan luren, ”Jag känner mig inte ett dugg gammal! Siffrorna måste rimligtvis ha blivit fel, men av allt ståhej att döma så är de kanske rätt ändå…”(det röda boningshuset var mer än välfyllt igår av gratulanter).

 

Det är så himla fint att höra att bara för att man är nittio fyllda så har man inte än börjat klassa sig själv som gammal, för inte förrän man är hundra så är man gammal! Vilket är ganska roande när man tänker på småbarns syn på ålder, där jag borde befinna mig någonstans på stenåldern med mina tjugotre år. Men så växer barnet och denna gräns flyttas. Jag antar att denna gräns fortsätter att flyttas fram allt eftersom man blir äldre. Så för en nittioåring så är inte nittio gammalt, utan det är tio år bort!

 

 

Oavsett ålder så är denna otroliga kvinna världens bästa mor, mormor och mormorsmor! För hon lyssnar och ger kloka råd. Ser till att man inte glömt något. Att man är klädd ordentligt.  Att man aldrig är hungrig (då kommer plättpannan snabbt fram). Momme ser till att det logistiska flyter på där i bakgrunden och det har hon alltid gjort. Hon har i alla tider fått hjulet att snurra och klarat av att rodda familj, bondgård och allt därikring. En riktig superkvinna med andra ord! Vill du läsa mer om denna superkvinna så tycker jag att ni ska kika in HÄR. Hoppas att du får en fin söndag!

 


Sjuk, sjukare, sjukast


Är fortfarande rätt låg.
För direkt efter mitt förra inlägg så blev jag sämre igen.
Sagt hej då i tanken till att göra allt som jag planerat
och dragit upp filten till näsan igen



Bild lånad


Dock ändå innerligt tacksam för att jag BARA har vinterinfluensan och
inget livshotande som cancer som endel andra får dras med!





Nere utslaget hot

Nere utslaget hot är ett vanligt begrepp inom det militära. Det betyder kort och gott att fienden är oskadliggjord. Det har den senaste tiden, men mina 40 graders feber stämt in rätt så bra på mig (förutom att jag lyckades behålla livhanken då). Jag har nämligen lyckats fånga vinterinfluensan och legat med 40 graders feber i fyra dagar. Men på den femte dagen hände det otroliga och jag känner mig som en ny människa! Visst jag är inte direkt feberfri, men yrseln och huvudvärken är borta. Jag kan andas genom näsan och stå igen. Hostan har dämpat sig något och så är rösten på väg tillbaks, så jag tycker att jag är rätt så frisk nu.

 

Är dock fortfarande hänvisad till sängen, men planerar att krya på mig genom att titta på fina bilder och dricka te, dock är denna inte min, utan Sabina Palavras. Men den är bara så himla fin och fullkomligt spirar av liv, så den får tjänstgöra i detta inlägg. Ha det fint!

 


Gone living

Det är seriöst sjukt himla härligt att vara hemma!
Jag lämnar här med över till denna bild och dyker snart upp igen när jag hämtat andan.


 


Vinterdagar

Vinterdagarna fullkomligt rusar förbi!
Dagar som ägnas åt jobb men också ridturer på lediga stunder.




Underbart att vara hemma igen,
framför allt eftersom här är snö <3

Hemhemhem

Platsen där ditt hjärta bor.
Hemhemhem.
Dit beger jag mig nu för ett tag.
Lämnar datorn och Simon för ett tag,
men tar med mig Kira och Elias.





Badkruka=badhjälm?

Tänkte att jag skulle visa att jag inte tappat skrivförmågan, även fast du nog börjat undra. För som min kusin sa här i veckan "Du är rent förfärlig dålig på att blogga!" och jag vet det stämmer verkligen. Dock så finns det alltid tid till förbättring och därför hade jag tänkt att jag skulle visa er lite bilder från en härlig sommarkväll när vi badade med hästarna...

 

Helena och Mozart

 

För er som inte redan visste: Ridhjälmen (iaf min) har en viss flyteffekt!

Den nya badhjälmen? Och badkrukan på bilden är Ofeigur (bruna hästen)

 

Sanna och Josefin blev så nyfikna att de var tvugna att springa förbi och spana in vad vi hade för oss.

 

Fotografen (som grillar uppe på sin balkong) är ingen mindre än Kinna!

 


Himlen!

Insåg idag att ridguide nog är världens bästa jobb, speciellt dagar som dessa då ridgästerna är riktigt duktiga på att rida! Att jag får betalt för att göra det roligaste jag vet, det är ju helt galet! Rida! Sedan tillkommer ju själva guidandet, men det är också kul. Extra roligt blir det när turisterna är vana ryttare med ett glatt humör!

 

Och att se alla lysande ögon och höra hur gästerna säger att de drömt om detta, efter att man just har flygit fram över fjället i galopp. Ja då är jag i paradiset. För jag som guide vill inget hellre än att mina ridgäster i slutet av turen ska känna sig nöjda med dagen (och kanske inte ha allt för mycket skavsår…). Men det är en sak att själv tycka att man gör ett bra jobb, det är nämligen inte förrän som man hör det av gästerna som man kan vara säker på att det verkligen har varit bra: ”Du är väldigt, väldigt duktig på det du gör och det märks verkligen att du hittat det du ska hålla på med. Din glädje för ditt jobb är smittande och vi kommer definitivt att komma tillbaks för detta är en upplevelse som jag vill få vara med om igen, men då ska jag på en tvådagarstur!” Jag blev varm i hela kroppen av lycka. Mina tår ville göra piruetter och jag har inte kunnat sluta le sedan dess. För jag menar hur ofta får man beröm av det slaget?!

 


Höjden av idioti? Eller bara rastlös?

”Jag hörde ett helt galet rykte om dig…”

 

-”Jasså? Vad var det för något då?”

 

-”Jo, jag hörde att du planerar att rida upp till fjälls och skotta bort en snöhög! Visst är det tokigt vad folk kan hitta på, för jag menar det är väl inte sant?”

 

-”Haha, nej det är inte sant att jag planerar att rida upp till fjälls. Jag redan varit uppe och skottat bort den där snöhögen som du hört talas om, så den är redan borta. Och du oftast så uppstår rykten helt från det blå, men gällande mig så har de en tendens att vara sanna, för jag hittar på så mycket galet!”

 

För det är faktiskt sant, jag red upp till Aigert för att skotta bort en snöhög. Det var inte enbart pga. tristess på min lediga dag som jag tog mig för detta, den bakomliggande orsaken var nämligen att denna snöhög var i vägen. Inte så lite i vägen heller om jag får säga det själv, för den blockerade vår ridstig. Vilket fick effekten att vi var tvungna att ta en omväg över en plätt sankmark, något som jag absolut avskyr. För tidigare hade Vina gått ner sig där och Fannar, en annan av våra hästar hade skadat sig på samma ställe. Så inte nog med att det var en omväg. Den var farlig också!

 

Å det var en riktigt härlig dag dess utom, perfekt sport-bh väder!

 

Så därför packade jag sadelväskorna, greppade en spade och fattade Vinas tyglar. Till min hjälp hade jag Helena Karlsson som blev förste grävare med spade och jag tog en vass sten till hjälp. Så nu vet ni det! För jag är faktiskt inte så galen att jag ställer mig mitt på fjället och skottar snö bara för ros skull. Det finns alltid en anledning till varför man skottar snö i slutet på juni. Och den anledningen är  inte snöabstinens!

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0