Nere utslaget hot är ett vanligt begrepp inom det militära. Det betyder kort och gott att fienden är oskadliggjord. Det har den senaste tiden, men mina 40 graders feber stämt in rätt så bra på mig (förutom att jag lyckades behålla livhanken då). Jag har nämligen lyckats fånga vinterinfluensan och legat med 40 graders feber i fyra dagar. Men på den femte dagen hände det otroliga och jag känner mig som en ny människa! Visst jag är inte direkt feberfri, men yrseln och huvudvärken är borta. Jag kan andas genom näsan och stå igen. Hostan har dämpat sig något och så är rösten på väg tillbaks, så jag tycker att jag är rätt så frisk nu.

 

Är dock fortfarande hänvisad till sängen, men planerar att krya på mig genom att titta på fina bilder och dricka te, dock är denna inte min, utan Sabina Palavras. Men den är bara så himla fin och fullkomligt spirar av liv, så den får tjänstgöra i detta inlägg. Ha det fint!

 

 

Tänkte att jag skulle visa att jag inte tappat skrivförmågan, även fast du nog börjat undra. För som min kusin sa här i veckan "Du är rent förfärlig dålig på att blogga!" och jag vet det stämmer verkligen. Dock så finns det alltid tid till förbättring och därför hade jag tänkt att jag skulle visa er lite bilder från en härlig sommarkväll när vi badade med hästarna...

 

Helena och Mozart

 

För er som inte redan visste: Ridhjälmen (iaf min) har en viss flyteffekt!

Den nya badhjälmen? Och badkrukan på bilden är Ofeigur (bruna hästen)

 

Sanna och Josefin blev så nyfikna att de var tvugna att springa förbi och spana in vad vi hade för oss.

 

Fotografen (som grillar uppe på sin balkong) är ingen mindre än Kinna!

 

Insåg idag att ridguide nog är världens bästa jobb, speciellt dagar som dessa då ridgästerna är riktigt duktiga på att rida! Att jag får betalt för att göra det roligaste jag vet, det är ju helt galet! Rida! Sedan tillkommer ju själva guidandet, men det är också kul. Extra roligt blir det när turisterna är vana ryttare med ett glatt humör!

 

Och att se alla lysande ögon och höra hur gästerna säger att de drömt om detta, efter att man just har flygit fram över fjället i galopp. Ja då är jag i paradiset. För jag som guide vill inget hellre än att mina ridgäster i slutet av turen ska känna sig nöjda med dagen (och kanske inte ha allt för mycket skavsår…). Men det är en sak att själv tycka att man gör ett bra jobb, det är nämligen inte förrän som man hör det av gästerna som man kan vara säker på att det verkligen har varit bra: ”Du är väldigt, väldigt duktig på det du gör och det märks verkligen att du hittat det du ska hålla på med. Din glädje för ditt jobb är smittande och vi kommer definitivt att komma tillbaks för detta är en upplevelse som jag vill få vara med om igen, men då ska jag på en tvådagarstur!” Jag blev varm i hela kroppen av lycka. Mina tår ville göra piruetter och jag har inte kunnat sluta le sedan dess. För jag menar hur ofta får man beröm av det slaget?!

 

”Jag hörde ett helt galet rykte om dig…”

 

-”Jasså? Vad var det för något då?”

 

-”Jo, jag hörde att du planerar att rida upp till fjälls och skotta bort en snöhög! Visst är det tokigt vad folk kan hitta på, för jag menar det är väl inte sant?”

 

-”Haha, nej det är inte sant att jag planerar att rida upp till fjälls. Jag redan varit uppe och skottat bort den där snöhögen som du hört talas om, så den är redan borta. Och du oftast så uppstår rykten helt från det blå, men gällande mig så har de en tendens att vara sanna, för jag hittar på så mycket galet!”

 

För det är faktiskt sant, jag red upp till Aigert för att skotta bort en snöhög. Det var inte enbart pga. tristess på min lediga dag som jag tog mig för detta, den bakomliggande orsaken var nämligen att denna snöhög var i vägen. Inte så lite i vägen heller om jag får säga det själv, för den blockerade vår ridstig. Vilket fick effekten att vi var tvungna att ta en omväg över en plätt sankmark, något som jag absolut avskyr. För tidigare hade Vina gått ner sig där och Fannar, en annan av våra hästar hade skadat sig på samma ställe. Så inte nog med att det var en omväg. Den var farlig också!

 

Å det var en riktigt härlig dag dess utom, perfekt sport-bh väder!

 

Så därför packade jag sadelväskorna, greppade en spade och fattade Vinas tyglar. Till min hjälp hade jag Helena Karlsson som blev förste grävare med spade och jag tog en vass sten till hjälp. Så nu vet ni det! För jag är faktiskt inte så galen att jag ställer mig mitt på fjället och skottar snö bara för ros skull. Det finns alltid en anledning till varför man skottar snö i slutet på juni. Och den anledningen är  inte snöabstinens!

 

Har man inget annat för sig så på sin lediga dag, så kan man alltid greppa en spade och rida upp till fjälls och skotta snö! Fast sedan behöver man ju inte använda sig av spaden, en sten fungerar ju aldelens utmärkt att gräva med…

 

 

Om du är nyfiken på att veta varför jag skottade/högg snö med en sten, så får du kika in imorgon.

För nu är jag för trött för att skriva något vettigt och ska därför röra mig mot sängen, efter en lång dag på fjället.

 

På vintern ger man sig både tid till att skriva, samt läsa bloggar. Men så kommer de förrädiska norrländska sommarnätterna, då det aldrig blir mörkt och plötsligt så prioriterar man inte på samma sätt längre. Det som man prioriterade i vintras, är inte längre lika intressant. Inte för att det inte längre känns kul, eller för man är omotiverad. Tiden räcker inte riktigt längre till för man har så fullt upp med att leva. Som att gjuta roliga kreationer i betong, rida uppe bland vitklädda fjälltoppar, göra hemgjord saft, paddla eller plocka ängsblommor i vida sommarklänningar. Allt som hör en vanlig sommar till helt enkelt. Men jag ska försöka uppdatera bloggen lite med det senaste från livet, så snart den där dagen med riktigt dåligt väder infaller och jag inte jobbar! Kort sagt den dagen thélagret åker fram och en brasa tänds i kaminen, bara för att det är så himla mysigt!

 

 

Nja, tedrickare som jag är vet jag inte riktigt om jag kan hålla med citatet på Stinas kaffefilterhållare. För oftast håller jag mig till mitt te. Dock så slinker en och annan mjölk med kaffe ner. För mig heter det inte ens caffe latte, eftersom större delen består av just mjölk. Men hur kommer denna kaffetår med i bilden frågar du nu dig? Jo, jag och moster har ivrigt pysslat på idag och gjorde bara ett avbrott för att fika. Vi var nämligen bjudna till damerna nedan på rykande heta våfflor!

Bakom värdinnorna stoltserar den största björn

som någonsin skjutits i Ammarnäs!

 

 

Grädde och hjortronsylt är inte fy skam att

avnjuta med ett gäng våfflor!

 

Våffelkalas är både trevligt och gott!

 

Det fina med att bo så här ute på landsbygden är att först så bjuder du en eller två. Men dessa två kommer att vara fyra eller fem när de dyker upp och sedan så ska du se att minst en eller två råkar gå förbi precis då, manade av kaffedoften. Givetvis tackar inte dessa förbipassagerare nej till lite fika och så är även husets alla stolar upptagna. Ordspråket- ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum” stämmer verkligen in. För är det något som det finns gott om här i Ammarnäs, förutom underbar natur, så är det just hjärterum...

 

 

 

 

 

Jag har funnit det! Mitt nya recept på tunnbröd som jag igår provade fram!
Ett recept som så klart är topphemligt ;-) Men jag kan säga så mycket som att det innehåller småplock av gamal visdom från olika håll, som jag sedan satt ihop till ett recept. Tro det eller ej så blev detta det bästa brödet jag någonsin bakat! Mjukt, men samtidigt segt. Rullbart, men ändå inte kladdigt. Precis så som ett tunnbröd ska vara om ni frågar mig! Förresten, något som inte är hemligt är bilderna från vår 10 timmarsbakning:

 

 

Vädret kan som inte riktigt bestämma sig. Idag så har det spöregnat hela dagen och nu i eftermiddag när jag var inne till byn så upptäckte jag att potatisbacken var snöfri. Eller näst intill, det ligger bara kvar lite grann vid dess fot. Därmed är nu Sveriges åttonde underverk näst intill fri från snö!

 

Eller var rättare sagt. För nu snöar det! Så kanske blir den vit igen. Och jag som trodde våren var på ingång. Tur att jag inte plockat undan skoteroverallen än! För har vi nu tur så blir det kallt igen så skoterföret kommer tillbaks. Om inte det inte ska snöa så mycket, så slipper jag helst av allt snön och välkomnar våren. Våren som andra har i sin trädgård, får jag själv spana med kikare för att se. Och inte ens då ser jag den, där emot ser jag hökugglorna som ugglar utanför huset. Alltid något!

 

 

 

Jag råkade visst ta en liten bloggsemester.

Men så är jag ju hemma också.

På den plats där fjällriporna gottar sig i björkknoppar vid garaget.

Där snön fortfarande ligger kvar och där man fortfarande kan åka skidor.

Och i helgen var snöstorm och igår pajade Telianätet, så telefonen försvann. Så kommunikationen med omvärlden var lika med noll. Men det är sånt som händer när man bor jag i ett stort rött hus mitt i fjällvärlden. Lite barna i Bullerbykänsla över det hela, eller justja dem var ju flera barn! Kanske barnen på Frostmofjället stämmer in bättre…

 

Snöstorm, försvunna personer, polishelikopter och fjällräddning. Det är inte ofta en lördag består av de fyra komponenterna. Men i lördags så var det en sådan dag, det var nämligen dagen då Kungsledenrännet gick av stapeln!

Det var snöstorm och skidtävling i helgen. Kungsledenrännet anordnades för fjärde året i rad och jag var funktionär. Vilket innebar att jag gick upp fyra på lördagsmorgonen och körde de fem milen upp till Syterstugan. Tyvärr var inte vädret på deltagarnas sida, utan fjällräddningen tillsammans med tävlingsledningen bestämde sig för att bryta loppet på grund av säkerhetsrisken. Dock så blev inte alla stoppade, utan några t.ex. min lillebror hann passera innan beslutet togs och lyckades slutföra loppet! Men enligt mig så var det bra att loppet bröts, för snöstorm på 25 meter per sekund uppe på kalfjället är inte att leka med! För vind är jag van vid, men det i kompination med piskande snö gjorde att man bara ville springa in och gömma sig under täcket. Inte försöka hålla reda på flygande pappersmuggar med vätska eller blöta papper med siffror över de som passerat. Än mindre stå på ett par skidor! Så jag är full av beundran för samtliga deltagare, eftersom själv hade jag aldrig ens startat om det varit sådan väderlek som det var! (Dock så var det sol i Hemavan och stormen tilltog i styrka under dagen).

 

 

 

Brytningen av loppet medförde att vi hade 47 skidåkare i tunna kläder som var blöta och bara ville hem. Antalet skotrar var sex och bara några hade pulka. Dock så tog vi det vi hade och  började frakta  deltagarna de fem milen ner till Ammarnäs. Något som både var tidskrävande och kallt. Både jag och mamma som erbjöd oss att stanna kvar till sist, lånade ut alla våra kläder. Fixade med mat och gjorde så gott vi kunde med att svara på deltagarnas frågor, vilket var lättare sagt än gjort då vi knappt hade någon kommunikation med omvärlden. I skymningen, efter många långa timmar så fick vi tillbaks våra kläder och kunde tillsammans med ett tiotal skidor åka ner i en nilapulka bakom en av fjällräddningens skotrar.

 

Det blev en lång dag på 17 timmar ute i en värld som var vit. Både himmel och mark. Vitt, vitt, vitt, så långt ögat kunde nå. De gånger man nu såg något, för oftast var det bara ett enda virrvarr av snö. Snövirvel i en värld som redan var vit suddade ut alla begrepp om norr och söder. Samma dag var det en vecka sedan jag lämnade Barcelona. Bytte mandelträdens blommor mot snöstorm. Kontrasten som uppstår när man färdas 400 mil...

 

 

 

 

Vila sägs göra underverk för tankarna och det måste verkligen stämma för imorse när jag vaknade efter en lång sovmorgon så kom jag på det. Felet att jag inte kan nyttja datorn i datarummet kan avhjälpas med att byta webbläsare. Sagt och gjort och minsann det fungerade!

Ladan nere på ängen

 

Kvanne eller boskoko (lapska)

 

Det var fler än bara jag som firade att solen tittade fram.

Här kommer Gunvor på skidor med hundarna.

 

 

Avslutningsvis en riktigt fin en som blev min hyllning till solen

sominte synts till på två hela månader:

Mer bilder från min tretimmars fotopromenad kommer imorgon när jag är på en plats med något snabbare internetuppkoppling!

 

Mormor sa igår när jag kom hem att jag kom med solskenet. Att jag var en verklig solskensflicka. Igår så stämde det, för solen tittade fram för första gången på länge. Men inte idag. För idag så regnar det ute. Men det gör mig inget, jag tycker snarare att det bara är mysigt när det regnar...

Höra hur regnet smattrar mot taket, höra det hemtrevliga knastret från kakelugnen, höra frukttorkens förnöjda surrande i köket. Känna den ljuvliga doften av kärleksmums, kolakakor och kanelbullar som sprider sig i hela huset. Om jag var en katt så skulle jag ha spunnit av förnöjsamhet nu!

 

 

 

Små små vardagsguldkorn som jag ibland glömmer att stanna upp och ta in. Som man ibland bara rusar förbi eftersom man varit stressad och hemmablind.

 

Att komma hem innebär även att man blir bortskämd av sina nära och kära… åt mommes frasiga  våfflor med glass och hemgjord jordgubbssylt igår. Imorse när jag vaknade hade mamma bakat kanelbullar. Sämre uppvaknande kan man få!

 

 

Några bullar och lite mjölk har nu slinkigt ner och regnat har börjat avta. Dags att dra på sig regnkläderna och greppa svampkniv och korg och bege sig ut i skogen på skattjakt. Blått eller gult guld- jag är redo för båda!

 

Sveriges radio (SR) har utlyst en tävling som pågår tills imorgon där man kan rösta fram Sveriges åttonde underverk. Det som efterfrågas är ett smultronställe, en plats dit du tar din käresta, familj eller gäster. En plats som skiljer sig från de vanliga sevärdheterna men som är öppen och tillgänglig för alla. Det som kort och gott efterfrågas är Din lilla pärla. Ditt smultronställe.

Jag vet vart min ligger och det roliga är att det ser ut som många andra också gör det. Ammarnäs med sin moränkulle som vi odlar potatis i har nämligen blivit uttagen tillsammans med åtta andra platser! Platser som man fram tills imorgon kan rösta på och jag tycker att du också ska ta chansen! Om du inte riktigt vet vad du vill lägga din röst på så slår jag gärna ett slag för min hemby! Ammarnäs nominering som skrivits av Inger Johannesson lyder så här:

"Den är ett underverk att se på och även en utsiktsplats att gå upp på. Vyerna är fantastiska att njuta av åt alla håll. På toppen finns en grillplats ordnad. Byn Ammarnäs ligger vid Gautsträsks strand. I mer än 150 år har Ammarnäsborna odlat sin potatis där. Genom att kullen är vänd mot söder fungerar den som ett värmemagasin. Förmodligen är det Potatisbacken som gjort att nybyggarna kunde stanna på denna vackra plats.

I slutet av augusti varje år ordnas med en Pärfestival då den nyupptagna potatisen hedras vid Hembygdsgården. Jag som tycker att detta är ett underverk, har varit i Ammarnäs min 11:e sommar nu och ett besök vid och på Potatisbacken är ett måste."

 

Rösta,rösta,rösta!

 

Alltid lika tråkigt när hejdådagen infaller! Jag verkligen avskyr det, samtidigt som jag vet att om jag aldrig åker så kan jag aldrig heller komma tillbaka…

Kan inte direkt påstå att jag har suttit och rullat tummarna nu under min permission, utan tiden jag har haft har jag försökt utnyttja maximalt:

 

Förra veckan röjde släkten Ottosson för fullt uppe i Talludden och nu ser man Vindelån från vägen! Och om det inte varit försök till flotteturer, bastubad eller poolbesök i Nolsias enda pool, så har släkten myst på i mygge. Den enda myggfria platsen utomhus, vår frizon!

 

 

Jag och Johanna har haft betongkul och gjutit i alla möjliga pryttlar som vi hittat. Upptäckte idag dock att metallburkar inte är det bästa att gjuta i, för trots matoljan så sitter konservburkarna/ölburkarna fast!  Så nu har jag en stövel full med betong och en ölburk. Ölburken skulle nämligen bilda ett fiffigt litet hål, men det ville sig inte riktigt som jag hade tänkt mig!

 

Jag och Johanna har även i år arrangerat loppis i bagarstugan och lyckades locka en hel del folk. Riktigt roligt! Men nästa gång vi annordnar något liknande så har vi bestämt att vi ska nischa in oss mer mot hantverk och café. Något som passar bra eftersom jag älskar att baka...

 

 

 

Vi har även haft det årliga Ottossonracet där Hedströms ordnat med en vandringspokal. Något att tokträna inför som kusin Jonta som toksprang, skulle kunnat ha sagt. Kom på en tokig fjärdeplats, lillebror tog mig med en fördömd meter. Men nästa år är det pallplats som gäller! Och som det ser ut nu även Fjällmarschen eftersom pappa var till sekretariatet och anmälde alla Ottossons kusiner. Ett meddelande som gick ut till alla, eftersom speakern var så vänlig att ropa ut det i högtalarna... Så nu kan det bli svårt att dra sig ur!

 

Men jag har inte bara hållit till här på Nolsia jag har även kommit mig in till byn ibland. Upptäckte bland annat att det var barnaktiviteter på Naturum en dag och drog med mig kusinbarnen. Fjällgetter, det måste de väl ändå vara intresserade av? Hade turen på min sida, så småtjejerna tyckte att det hördes roligt. Så stövlarna åkte på och vips så att vi där på en filt i fjällgetshagen och provsmakade getost med nyfikna besökare bredvid oss.

 

 

 

Sedan har jag och tjejgänget varit på roadtrip. Ända till Gillesnoule kom vi oss! Där blev det go’ fika innan vi rullade tillbaka och hade tjejkväll hos Sanna.

Jag har dragit med mig Otto till Hembygdsgården där vi gjorde en god gärning och gräddade våfflor till alla i byn som var sugna. Och de sista som blev över kalasade jag, Otto och Sanna på. Josefin var så storbjuden att hon avstod. Men gott var det med hallonsylt och grädde på!

 

 

 

Hann med ett besök på Naturum när jag var hemma. Lyssnade på Marja som föreläste om marinbiologi. Riktigt intressant!

 

Red även ut med Becca dagen innan jag åkte. Hade blivit förvarnad på rodeo, men Andri skötte sig riktigt fint. Kan dock inte säga vem som tycke det var roligast att vada, plaska och plumsa =D *Tack Malin*

 

Avslutade semestern hemma med ett besök uppe i backen och som vanligt så vankades det trevligt sällskap, gott fika samt retsamt fint väder.

 

 

 

 

 

Skrev på facebook ”Lagen om alltings jävlighet: Vattenskred, översvämning och blixtnedslag och när vi trodde att det inte kunde bli värre. Då gick strömmen…” samma kväll som jag evakuerat från Ammarnäs. Kort sagt, rubriken säger allt! Så har du kort om tid? Sluta läs! Annars häng kvar och ta del av mitt äventyr…

 

Lördag 15/5: Vi har än en hel del snö kvar. Temperaturen börjar att stiga och smältvatten från fjället börjar att rinna till. Än är det dock bara lugnet före stormen. Vilket nästan känns i maggropen när jag på lördagsnatten kör hem efter en tokrolig kväll hos Sanna i Djupfors.

 

Lördagssol vid forsen

Söndag 16/5: Ganska stabilt läge, ingen katastrof än inte. Lite mer vatten än vanligt, märk främst nere på raningen där vattnet i dikena står högt. Småfåglar har gjort sig ett nytt inneställe, eftersom vattnet över allt annars är för strömt. Lite regn och så på dagen, men annars okej.

 

På kvällen efter att alla släktingar åkt satte jag mig ute på mormors bro och njöt av kvällssolen bland fjälltopparna som fortfarande var vita och såg glittrande isblock flyta förbi. Det var inte så pjåkigt det!

Måndag 17/5: Dikena på raningen har fått ett ytterligare tillskott av vatten. Det ligger en tjock dimma över hela byn. Kanske på grund av all is som möter det ”varma” vattnet. Varmt möter kallt. Dock så är inte vattnet värst, utan det är isblocken som kommer farandes med det. För de har redan visat att de inte är helt harmlösa.

 

Jag skyndar mig tillbaks från min fototur när åskan börjar mullra och himlen bestämmer sig för att öppna sig, för andra gången denna dag. För en sak har jag lärt mig och det är att man inte vill vara ute på en äng när blixt och dunder närmar sig.

 

Mindre än en timme efter jag tagit av mig stövlarna gör jag en smått otrolig upptäckt. Stigen som jag nyss följt är borta. Stigen ligger under vatten, så som större delar av raningarna. En uppdämning längre upp längs Vindelälven har brustit. Det har även längre upp till fjälls gått vattenskred.

 

 

Våran lilla bastu kämpar på...

 

Även inne i byn har man problem. Husen närmast Tjulån är så klart värst drabbade. Dit räknar jag bland annat byns enda affär, vars källare det har läckt in vatten. Men som Sanna sade: ”Det är inte som -95, för då hade jag vatten upp till knäna”. Det vi inte tänkte på då var att våren -95 så var vi sex år gamla och att våra knän troligtvis inte var placerade på samma höjd nu som då!".

 

Brandkåren höll sig sysselsatt, både med att pumpa vatten och bevaka bron.

Vågorna slog högt upp på bropelarna och den annars så stabila bron skakade då och då till.

 

Här följer ett ännu ett exempel på att allt inte var som det brukade i byn...

Jag kan inte säga vem som blev räddast. Det enda jag vet är att alla fyra blev ordentligt skrämda. Intet ont anandes öppnade jag dörren för att bege mig ut på ännu en fototur. Alla stelnade vi till. Parvis stod vi där och stirrade på varandra. Plötsligt gav de två tranorna ifrån sig ett gällt skrik som fick Mickan att dra svansen mellan benen och fly in under bron. Jag själv tog ett skutt tillbaka med kameran i min hand. Tranorna själva flaxade med stora vingar iväg.

 

Det kan tilläggas att det inte är vardagsmat hemma hos mig att ha tranor hemma på tomten. Det är inte som Södra-Sveriges fiskmåsar. Nej, tranor är skygga vårtecken som jag brukar använda kikare för att spana på. Och även med kikaren rättvänd kan det ibland bara synas som avlånga streck.

 

Med något lägre puls fångades tranorna strax bortanför staketet, vid min morsters hus.

Efter Sanna slutat jobba kom hon cyklandes med Josefin i släptåg efter sig, fast hon i bil. Vi lekte turister hela kvällen och hade sightseeing och knäppte galet mycket kort. Så många att min kamera tillslut strejkade och lade av.  På natten när vi gick och lade oss steg fortfarande vattnet och ungefär halva glasrutan av bastu var synlig. Mitt riktmärke föll på att försvinna...Men det kanske inte var så konstigt, för under senare delen av denna dag hade vattennivån stigit med mer än 65 centimeter!

Onsdag 19/5: Enligt räddningschefen så hade vattennivån sjunkigt under natten med cirka 5 cm mellan klockan ett och fem. Fallet på cirka en centimeter per timme hade dock nu stagnerat, så ingen vägavstängning var enligt räddningschefen aktuell. Inte i nuläget i alla fall och hela 363:an var farbar. Mycket goda nyheter för en tjej som var ridsugen, för det betydde att jag inte behövde lämna byn på direkten. Utan att jag skulle hinna med en ridtur, men först så gjorde jag en orolig moster lugn. Jag drog på mig tjocktröjan och vadarstövlarna och utförde Operation rädda båtarna. En av våra båtar hade nämligen slitit sig från förtöjningarna.

 

I Stockholm bar man t-shirt och hade strålande sol. I Ammarnäs var det tjocktröja och vadarstövlar som gällde. Helst med en regnjacka över, eftersom det småduggade.

 

Det känns i kroppen. Det är dags att börja röra på sig. Vattnet som imorse stod under bastuns fönsterlist, hade återigen börjat försvinna. Det kan jag som är förste kikare se från stugan.

 

Kör inte raka spåret, utan stannar här och där. Springer bland annat upp på potatisbacken och fotograferar. Ofantliga vattenmassor, isblock och översvämmade ängar. Jag studerar kort sagt en sjunkande by om jag ska vara riktigt dramatisk.

 

Det är även där uppe jag får det första sms:et ”Far nu!”, samtidigt ser jag massor av is komma flytande. Uppdämningen vid Karsbäcken hade släppt fick jag senare veta av räddningschefen. Och det märktes, för det var mer vatten än vad det varit tidigare under dagen. Det var riktigt obehagligt att köra genom de mörka vattnet med bilen. Men jag kom mig över bron. Och efter att ha mött fyra harar, sex tjäderhönor och en fjolårskalv så var jag i Sorsele.

 

Jag kom mig över!!!

 

På torsdagskvällen åkte jag vidare till ett somrigt Umeå och lördagen spenderades nere på stan i shorts och linne, efter att glasen i mina glasögon bestämt sig för att ramla ur! De tyckte väl att dem hade sett för mycket tokigheter och inte ville vara med längre. Drog nog på mig något värmerelaterat, för på kvällen när vi var hos Jesper och Tesa så fick jag frossa. Kroppen strejkade. Min inre termometer hängde inte med- Vadarstövlar och tjocktröja ena dagen, shorts och linne nästa.

Låg hela gårdagen och grämde mig över att jag missade Two White Horses som jag och Robert planerat gå och lyssna på. Inte ens grillat kunde muntra upp mig. Och idag gick jag upp den okristeliga tiden 04.20 och sitter nu på en öde busstation i ett samhälle där allt är stängt förutom väntrummet med två hårda träbänkar. Och om det inte varit för att mina föräldrar är världens bästa så skulle jag få sitta här i bra nog många timmar till. Men mamma kommer och hämtar mig och kör mig till Gunnars flygplats. Det kallar jag att vara snäll!

Klart slut.