Jag hade privilegiet att lyssna till David Nowak, John McNeil, Francisco Escobedo, Keit Logie, Craig Hallam, Kieron Doick, Ceci Konijnendijk samt Janice Ansine som är grundaren av Treezilla. Totalt blev det åtta talare, från Australien, Canada, England, USA och Sverige. En kvinnlig talare, så där har vi något att jobba mot. Men å andra sidan så är det positivt att där var en kvinna samt att om man ska plocka de främst inom området så ser man nog till kompetens snarare än kön. Dock så hoppas jag att vi inom de närmsta åren får fler framstående kvinnor inom detta område. Men nu kanske du undrar hur jag egentligen hamnade på denna konferens? Jag kan villigt erkänna att det inte alls var säkert att det hade blivit så, för jag var nämligen dubbelbokad den dagen. För samtidigt som i-Tree konferensen gick av stapeln så ägde även en konferens inom trädgårdsterapi rum. Panik när jag insåg att de var på samma dag (det här med planering har jag lättat lite på den senaste tiden nu när jag pensionerat mig från kassörsskapet). Så jag blev tvungen att välja och valde i-Tree av den enkla anledningen att under min förra kurs i Trädvård, så hade jag en fantastisk kursansvarig vid namn Johan Östberg. Det är samme man som arrangerade gårdagens konferens och eftersom allt han gör alltid håller en extremt hög kvalitet så kändes denna konferens som något som man inte fick missa (speciellt inte eftersom vi studenter fick gå gratis). En väldigt lärorik dag som lättades upp något av en rundvandring i vår oerhört vackra park: Sol, vårblommor och trevliga människor.

Ibland behöver man bara komma bort. Så jag tillämpade eskapism i dess rätta bemärkelse och följde med en vän till stallet. Det var verkligen evigheter sedan jag sist satt upp i sadeln, med tanke på att jag tidigare spenderat i stort sett all min lediga tid i stallet så var det lite sorgligt. Att träna tio hästar på en dag det gick bara bra det och knappt kände man sig mör efteråt, Annat är det idag! Inte för att mina ben håller på att ramla av, men nog måste jag erkänna att jag har lite träningsvärk idag. För Svante han kan han, men igår tyckte han att vi skulle ta det lite piano och ville inte riktigt kännas vid skänklarna. Inte alla gånger i alla fall, men så ser jag gårdagen som en premiärtur, lite som att lära känna varandra och säga hej.

 

Summa summarum av gårdagskvällen är att det verkligen var skönt att komma in genom stalldörren. Att kvällen verkligen var guld och nu håller jag bara tummar och tår för att det kan få bli av, det där som jag går och suktar efter. Till dess så ska jag leva på känslan av en mjuk mule, doften av läderfett och stöv. För att inte tala om alla de underbara ljud som bara tycks kunna uppstå i ett stall och som är så underbara att somna till, för självklart har jag både en och två gånger sovit i en hästbox. 

Den lilla kaninen såg förundrat hur en stor monstera dök upp ur trollkarlens hatt...

Om jag skulle skriva en saga om denna bild så skulle den börja precis sådär. På Instagram blev det ingen saga, utan ett skötselråd. Eftersom monstera gått och blivit en väldigt populär växt så tänkte jag passa på att dela detta skötselråd samt utveckla det något. Om du inte alls är för växter så kan du sluta läsa ungefär här och nu!

Att känna till en växt naturliga växtplats är grunden till en lyckad skötsel. Genom att känna till växtbetingelserna så har man skaffat sig en manual till hur växten vill ha det. För hade inte växtbetingelserna varit de rätta så hade växten evolutionärt försvunnit, då den konkurrerats ut av andra växter. 

Monstera eller Monstera deliciosa hör till monsterasläktet, vilket i sin tur hör till kallaväxterna. Naturligt kan monsteran hittas i syd- och Mellanamerikas tropiska områden, där den lever som epifyt, dvs. den slingrar sig upp längs trädstammar för att leta sig upp till solljuset.

Bladen är flikiga, vilket har fördelen att de inte lika lätt blåser sönder samt att regnvatten inte blir stående på bladskivorna. Kan få ätliga frukter, vilka kan liknas vid gröna grankottar. Men var försiktig med frukten! När fruktköttet är vitt så är den mogen, innan dess så kan den höga halten av oxalsyran vara giftig. Frukten har en smak som kan liknas vid en korsning av banan och ananas.

Några sortnamn inom Monstera är ’Borsigiana’ som har mindre blad, 'Marmorata' vars blad har oregelbundna gula fläckar, 'Rubra' som har rödtonade blad, 'Taureri' samt 'Albovariegata' vars blad har oregelbundna vita fläckar.

Skötselråd: Gillar inte att stå i direkt solljus. Vattna rikligt, men låt jorden torka upp mellan bevattningstillfällena. Under sommaren när både ljusinstrålning och temperaturen är högre kan man ge tilläggsnäring en gång i månaden. Vill du skämma bort din krukväxt, duscha bladen någon gång emellanåt med vanligt vatten. 

Det blir himla mycket kaffe (och lite choklad) dessa dagar när man bara sitter och skriver, så om kvällarna när man tagit paus är det skönt att sträcka ut benen. Igår blev det drygt 11 kilometer på en helt okej tid (de elva rödljusen var inte ett lika okej inslag). Inga känningar i benhinnorna trots asfaltsunderlag, men däremot kände jag av låren eftersom det var lite kallt ute.

Ikväll blev det dubbelpass, först core och sedan indoor-walkning. Körde core med Daniela och var alldeles högröd i ansiktet av ansträngning, medan D lätt sparkade åt både höger och vänster. Hur jag än drog och slet så fick jag på min höjd det där jäkla gummibandet att flytta på sig några centimeter, varken mer eller mindre. Jag kokte nästan av ilska där jag stod, var verkligen alla i rummet så mycket starkare än mig?! Så råkade jag notera en sak, alla hade orangea gummiband. Alla förutom jag vill säga. Kunde mitt svarta gummiband mån tro ha något med saken att göra? Det kan jag tala om att det hade det, för när jag tjuvlånade Danielas ett tag så höll jag på att sparka omkull personen framför mig. När vi sedan skulle lägga tillbaks utrustningen så var det tre svarta band och runt 40 orangea, förklaringen fick jag i form av att de svarta hade extremt tungt motstånd (jo, tack det hade jag allt upptäckt). Indoor-walkingen blev betydligt mindre händelserik, inte ett gummiband så långt ögat kunde nå och intervaller har jag kört förut.

Imorgon är det kick off med StudU (Studiebevakningsutskottet) för ja, jag råkade visst bli studentrepresentant i samma veva som jag avgick som kårkassör. Vi ska bowla, knyta kontakter och ha trevligt. Men om jag ens ska lyckas lägga ner klotet så tror jag bestämt att jag nog måste köra lite yoga som uppvärmning…

Jag vet att jag minst sagt tunnat ut min läsarskara genom att låta det vara ekande tyst här inne. Sanningen är den att orken och därmed lusten till att skriva försvann. Jag har stressat på tok för mycket det senaste året. Att få lämna över min post som kårkassör känns minst sagt skönt. Inte för att jag ångrar föregående verksamhetsår, för det har varit väldigt lärorikt och utvecklande. Men jag vill helst inte göra om det. För att rodda kassörsjobbet på sidan av heltidsstudier och andra kåruppdrag har slitit mer på mig än vad jag alla gånger velat erkänna. Men nu är det nya tider och även fast jag fortfarande har saker att göra, så har jag lovat mig själv att prioritera mig själv mer. Jag ska göra mer av sådant som ger mig energi, till exempel att pyssla, träna och blogga. Bloggen som först var en kommunikationskanal med mina nära och kära när jag bodde utomlands, har med åren blivit ett forum för allt mellan himmel och jord. Bloggen spretar åt alla håll och kanter, för här finns inget renodlat tema. Den enda röda tråden är och har alltid varit Lisa och jag är spretig. Jag är inte en rak motorväg, jag är skogsstigen som slingrar sig fram genom landskapet. 

 

Denna bukett med vitsippor är till dig som läser. För att du fortfarande tittar in och envist hänger kvar, trots få uppdateringar. Men nu väntar nya tider och bloggen kommer definitivt att få mer fokus från och med nu. Kanske inte i form av romaner, utan troligtvis mer bilder eftersom jag förfullt håller på och skriver mitt kandidatarbete. Kram på dig!