Åh vad jag saknar att ha en hund! Helt tomt i lägenheten när man vaknar, ingen blöt nos eller tass som kommer farandes. Det saknar jag.

Men om jag hade haft Ockra eller Mickan här så skulle det ha vart betydligt svårare att göra det som jag gör nu, äter scones och dricker te i sängen samtidigt som jag bloggar. Det är inte helt fel det heller och solen lyser utanför fönstret så det lär bli en promenad senare idag eller en solstund med min nya bok ute på balkongen, eller båda. Hur som helst  så inser man så här på vårkanten det fina med att ha en balkong!

Jag har ägnat några minuter till att blicka tillbaka i tiden.
Läst gamla blogginlägg, extra läsvädra var de under fliken pyssel och fascinerats över all den energi jag hade. För jag måste tyvärr säga att den inte är kvar och när skrivarlusten nu för tiden faller på så har jag inte tillgång till någon dator. Men det kanske är så när man gör lumpen, man vill bara vila i stort sett under permisen.
Har dock inte sovit så mycket, utan åkte nu idag upp till Lycksele och var där på lasarettet hos momme. Och jag är ganska säker när jag säger att jag är den första som haft modevisning på våning elva i sal Gudrun. Men någon är tvungen att vara den första eller hur? Och det fick alla att dra på munnen, så jag kan inte annat än att se vinningen i det hela. Nu hoppas jag bara att älskade momme blir bättre, för jag hatar när de i min omgivning inte mår bra! Det gör mig till syster dyster.

Har spenderat min permission nere på Öland denna gång.

Fantastiskt härligt att vara här hos farmor och bli bortskämd med sovmorgon, fika på sängen och god mat. Solen har skinit och promenader har gåtts ute vid havet, eller rättare sagt ute på isen som fortfarande inte har släppt sitt grepp om strandkanten. Jag har fotograferat svanarna, rapphönsen och ålakråkorna som ölänningarna säger, som flyter omkring ute vid piren.

 Jag har suttit ute bland de öländska fårskinnen och läst, men inte i bikini som förra gången och vindruvsstockarna ligger i träda så det blev duffel och apelsiner istället.

  Igår kväll gjordes en utflykt till Föra med sång och musik. Idag har jag och Aiwest diskuterat soldatregler och promenerat ute i den öländska vintern. Farmor sade att det var väldigt länge sedan det var så här mycket snö på Öland. Och jag som inte ens är ölänning kan inte annat än att hålla med. För jag har nog aldrig varit med om att det ens har varit snö här, än mindre att de har legat i stora drivor. Det är nästan som hemma. Även fast detta också på sätt och vis är hemma. Men det är mysigt med snö och sol, det känns nästan som påsk uppe på Ribbovardo. Och påsken är ju förövrigt snart här och i och med den grundutbildningen avklarad och förflyttning upp till Berga. Kommer att bli trist att lämna Kungsholmen och våra befäl, även fast de kanske inte tycker likadant. Men än är det ett tag kvar dit och redan ikväll så kommer jag att befinna mig ute på ön för att påbörja en ny vecka med förhoppningsvis fint väder och mycket skjutning på skjutbanan!

Yey! Jag börjar göra framsteg, jag tror nästan att jag kan påstå att jag inte är flygrädd längre. Det kanske jag får äta upp längre fram, som ikväll då jag flyger ner igen. Men faktiskt, jag har flugit så pass mycket nu att jag slutat bry mig och faktiskt så är det oftast riktigt fint där uppe bland molnen.

Ännu en vecka har gått och det känns som tiden bara flyger iväg. Varje dag lär man sig något nytt och varje dag är underhållande på sitt egna lilla vis. Det är de små sakerna som gör det. Som glänsande kängor, killarnas syjunta eller kvällspermis. Det är även de små sakerna som sänker betyget som egentligen inte alls är små. Som benhinneinflammation, att jag inte kunde sjunka och hämta dockan som var fyra meter ner (som ni hör så ska ingen drunkna i min närhet, för jag får panik när jag kommit ner en bit), och två j*vla poäng ifrån på den viktigaste delen av skyddsvaktsprovet. Sådana saker som får både mig och min, (onda - enligt henne) tvilling att ibland avreagera oss på våra skåp.  Men jag trivs, det enda jag behöver hitta åt nu är min j*vla anamma som jag tycks ha tappat någonstans på vägen, för förr fanns det inget som hette ge upp, dockan skulle ha räddats oavsett vad!