Sitter på tåget upp för att ta ett sista farväl. Förvirrade tankar om en skönlitterär roman snurrar i huvudet, en handling har bitit sig fast i huvudet. Ännu mer förvirrat känns det att åka upp och säga hej då till en nära vän som gav mig luft under mina vingar. Jag hade absolut inte varit den jag är idag om det inte varit för henne och för det förtroende som hon visade mig i mycket unga år. Nu är stalltjejerna återförenade och sitter här på ett tåg för att visa vår tacksamhet en allra sista gång. Har redan en klump i magen inför imorgon.

Landskapet som svischar förbi utanför rutan är höstligt och vackert. Jag njuter av att åka tåg, men det är alltid lite extra trevligt när solen lyser från en klarblå himmel. Idag har jag även upptäckt SJ Prio! Varför köpte jag lunch på centralen? De dukade upp pastasallad i loungen och här ombord finns både kaffe, te och frukt. Vilken upptäckt! Märks det att en inte är van att åka första klass, det var nämligen endast här det fanns två platser bredvid varandra.

Det blir bokstavligt talat bara att åka upp och ner, trots det känns det konstigt att åka från min dotter. Det blir så märkbart att hon är född under en pandemi, för trots att hon är över 1,5 år så har jag aldrig varit ifrån henne mer än två dygn. Nu blir det nästan det dubbla, men så tar också resan nästan två dagar. När jag är hemhemma så hoppas jag hinna med att krama släktens två nya tillskott, bada bastu och pussa på hästmular.

Nu försöker jag intala mig själv att varje avslut är början på något nytt. Vad det nya blir återstår att se.