Förra fredagen blev jag Fröken Storfot. En kylväska ramlade nämligen ner på min högerfot, så att det svällde upp och blev stor och  blå. Min pojkvän försökte övertala mig att genomföra Operation blod genom att göra ett hål i nageln, för att på så vis minska trycket under nageln. Feg som jag är valde jag hellre smärtan än att sticka hål på nageln.

     Så i början av veckan så haltade jag runt med en ullsocka och en plastpåse på min skadade fot, eftersom inga skor längre passade. Och det var med andra ord bara att vinka adjö till mina dagliga löparturer.

     Så dessa dagar jag som jag inte kunde gå fick jag ta hand om barnen. Fast det var också ganska besvärligt, för de var så mycket snabbare än vad jag var på ett ben. Vilket de också snabbt insåg och såg till att dra nytta av.

     På måndagen bokade jag även flygbiljetter hem. Först hade jag tänkt att åka hem den 16:e, så att jag skulle hinna komma hem och förbereda mig inför fjällturerna.  Den 16:e var en bra dag så sett att jag skulle hinna vara med att valla ner fåren från fjället, åka på söndagkväll, hinna tillbringa en dag i Reykjavik och se staden, samt resa hem dagen där på och direkt åka upp till stugan. Där jag skulle göra mig redo för att leda ridturer till fjälls.

      Men dels så är det då prick är ett år sedan Linnea omkom i en flygolycka i Phuket : (

Och för mig som är lite ängslig av mig när det gäller att flyga redan innan, ser denna dag som en dag då man ska stanna på fast mark, speciellt eftersom jag råkar heta Linnea i andranamn. Och avgångsklassen NVTE -07 ifrån Arvidsjaur, har som sagt redan misst en Linnea.

     Och sedan så var det ingen turist som än hade bokat in sig på någon fjälltur. Flera har dock ringt och anmält sitt intresse och sagt att de ska höra av sig. Men sedan har det som avstannat och inte blivit något mer. Och detta gjorde att jag kände att jag inte hade någon brådska hem, utan sköt på min hemfärd ytterligare några dagar. Närmare bestämt till den 19:e (Jag kommer som vanligt att bära omaka sockar, eftersom min kusin nämligen för länge lyckades övertala mig att chansen var ännu mindre att störta, om man hade olika färger på sockarna ;) )

     Och där med försvann helgen vecka 38 ur ridkalendern. Så nu är det bara veckorna 39 och 40 kvar. Om någon nu bokar vill säga, annars så blir det tre veckors intensivpass med momme och moffe! : ) Och påtal om morfar. Jag kan nästan helt säkert säga att morfar med sina 91 år är min äldsta läsare!!

På torsdagen fick jag äntligen på mig mina stövlar. Det står att de är 36:or (min vanliga skostorlek), men de känns snarare som stora 38:or. Så jag lyckades alltså klämma ned min blåa fot i stöveln och det var signalen som Dori hade väntat på. Jag fick komma ut i friska luften igen :)

     Det var även den dagen som jag gick i kringelkrokar uppför backen, efter jag hade hämtat posten. IKEA katalogen hade nämligen anlänt och jag kunde inte motstå impulsen att börja och kika i den på direkten. Dock så hade jag lite bråttom för vi skulle åka bort. så jag började bläddra samtidigt som jag gick. En slankan hit och en slankan dit passar synnerligen bra på min promenad. Eftersom jag mer var nere i diket eller ute på ängen och traskade än vad jag var på vägen, där det faktiskt är tänkt att man ska gå.

 I bilen på väg till Inga läste jag och om det inte hade varit för mörkret hade jag nog även haft IKEA katalogen öppen när vi körde hem också. Men så fort vi kom hem igen så slogs den upp.

Justja, ni kanske vill veta varför jag var ute och åkte bil. För det var inte för att bläddra igenom de glansiga sidorna...

     Inga var nämligen ensam hemma och hade tidigare under dagen ringt och frågat om vi ville komma förbi och hjälpa henne att ta hand om korna. Så vi drog på oss stövlarna och åkte dit.

     Det var faktiskt roligt. Minnen från förr då morfar och mormor hade kor kom tillbaks till en. Infösandet av kossorna i ladugården, de flesta som snällt gick in, men sedan så var det förståss de som inte tyckte att det var dags att gå in riktigt än, och som man fick springa och schasa på. Kor som otåligt råmade i väntan på att bli mjölkade och så förståss den oförglömliga lukten.

     Dock så var inte riktigt allt som förr i tiden. Vi handmjölkade inte korna, utan vi använde oss av mjölkmaskiner istället. De kor som hade stora juver bar bh-liknande kreationer, för att undvika att de skulle trampa på sina spenar. Och korna bar inte koskällor runt sina halsar.

Men de sträva kalvtungorna kittlade fortfarande som förr, katten spann lika gott när fatet med råmjölk ställdes ned och känslan av att ha flyttats tillbaks i tiden var stark...

P.S: Dock så kommer denna känsla inte att finnas kvar på gården så länge till, pga. att de blir tvugna att sluta med sina mjölkkor.

I helgen måste jag bestämma mig hur jag ska göra. Men först måste jag få svar på min fråga. Om mina misstankar är sanna finns det ingenting längre som håller mig kvar här. Nu gäller det att jag spelar mina kort rätt, för jag har mycket att förlora. Men kanske lika mycket att vinna?

Innan jag börjar lägga ut texten om gårdagen ska jag snabbt dra veckan i övrigt:

• Jag har börjat att längta vansinnigt mycket hem. Vilket har lett till att jag börjat titta på olika färdmedel som jag kan ta mig hem med. Båt skulle helt klart ha varit mest lockande om det nu inte hade varit så att det tog en sådan tid. Och tid är det troligen något jag kommer att ha lite av just när jag kommer hem. Så det blir nog flyg ändå, även fast jag egentligen inte vill.
• Robert har hunnit flytta ner till Uddevalla och börjat installera sig där.
• Jag har stått på tå på en lös bräda flera meter upp i luften och spikat lös konstiga spikar från betongformarna. Varav en gång jag missade rejält och träffade med all min kraft knogen. Mirakulöst nog krossade jag den inte, utan den blev bara blå, uppskrapad och svullen. Och ja, jag kan böja på den.
• Dori har försökt att övertala mig att klättra upp på torntaket. Men jag har stenvägrat och låtit honom förstå att det är lönlöst att försöka övertala mig. Dels därför att jag är höjdrädd, vilket gör torntaket till ett minst sagt otrevligt ställe att vistas på. För det andra så även om jag nu skulle lyckas klättra upp, utan att begå misstaget att titta ner. Vad skulle jag göra när jag kom upp? För att laga taket skulle jag då med all säkerhet inte klara av, för det har jag ingen aning om hur gör.
• Om kvällarna, efter jag och Katta har varit ute och ridit har vi pysslat på med förberedelserna inför kvinnoritten. Vojlockar och sadelgjordar har rengjorts, sadlarna och tränsen har smorts och nosgrimmorna dekorerats med svarta och silvriga band. Vi gick till och med så långt att vi sprejade hjälmarna med hårsprej för att få dem glansigare.
• Pengarna på mitt telefonkort har tagit slut, vilket har lett till att jag inte kan ringa upp alla dem som ringt mig. Om några dagar har jag förhoppningsvis hunnit åtgärda detta. Men fram tills dess så får alla som vill mig något inse att de måste ringa igen. Eftersom jag själv inte kan.
• Lika lite som Dori gillar att jag kryddar min mat, lika lite gillar han att jag sitter vid datorn. Det är därför jag inte har bloggat på ett bra tag. Och på tal om att han inte gillar att jag sitter här. Idag ville han utan förvarning ha datorn och jag hann inte spara mitt blogginlägg. När jag kom tillbaks var allting borta. Så nu är det andra gången jag skriver detta.
• Jag fick vykort från kusin Johanna i början av veckan, det satte verkligen guldkan på min "krattardag".
• Jag har på något konstigt sätt fått tiden till att läsa två verkligt bra böcker. Ninas resa och Den lilla fången. Båda två är sanna berättelser.

Den först nämnda beskriver Ninas och de andra judarnas kamp för överlevnad och det fruktansvärda de gick igenom under andra världskriget. Det är Lena Einhorn, Ninas dotter som har skrivit boken.

            Den andra boken, Den lilla fången, tar också upp ett fruktansvärt ämne, barnvåldtäkter.  Den handlar om Jane Elliott som från det att hon fyllt fyra år var sin styvfars slav- på alla sätt. I hela sjutton år hölls hon fången i en psykisk och fysisk mardröm. I en mardröm där hon ständigt blev trakasserad och sexuellt utnyttjad av sin fjorton år äldre styvfar.

     Båda är dem hjärtslitande överlevnadsberättelser som jag rekomenderar alla att läsa!

Och så igår var dagen som jag så länge hade väntat på. Detta evenemang som jag sett fram emot över ett halvår och som varit en av de anledningar till att jag har stannat kvar. Kvennareið.

     Det var en roligt, mäktigt och otroligt häftig upplevelse! Det enda negativa  var kulturkrocken, som jag var medveten om skulle dyka upp, men som ändå kom som lite av ett slag i ansiktet. Dels så förväntades man bara slänga upp sadeln på sin oryktade häst (de flesta hade inte heller någon padd/vojlock/schabrak, vilket ytterligare ökade risken för skavsår). Nå väl, efter det bar det iväg. Ingen uppvärmning här inte. Utan det var upp och iväg som gällde.  De som nu kom sig upp vill säga. De flesta hade "värmt upp" redan innan ritten skulle börja. Men det var få som var så berusade att det själva inte klarade av att sitta upp.

     Alkohol och idrott har för mig aldrig riktigt hört ihop och speciellt inte undertiden man utövar den.  Fast jag ska inte vara den som kritiserar, för då kritiserar jag även mig själv. Nog för att jag inte drack medan jag red, då hade jag nämligen fullt upp med att få Styrmir att gå rent i tölten. Men vi pausade ju då och då och slutligen så kom vi även fram till vår slutdestination. Det var ju trotsallt årets fest jag var på... Och på tal om festen. Jorden är egentligen bra allt liten ändå. För tror ni inte att jag där stötte ihop med två kvinnor som båda kände min pappa? Grete som tidigare ägt Jonsstugan var den ena och den andra var Mymma som är en ingift släkting till Helenas man, Gunnar. Båda visste vem jag var. Jag hade ingen aning om deras existens förrän igår då jag stötte ihop med dem här på Island.

     Igår kväll langades alltså flaskorna emellan den ena tygelfattade handen till en annan. För mig kommer det nog för alltid att förbli ett mysterium hur alla lyckades hålla sig kvar i sadlarna. För vad jag vet så föll ingen av. Men vad vet jag förresten? Jag gav nämligen ganska snabbt upp tanken på att hålla mig till Kattas kompisar Fia, Kristin,Malin m.fl.  (Katta själv var placerad allra längst bak, eftersom hon tillhörde den del av styrelsen som fått uppgiften att se till så att alla kom med. Hon sitter nämligen i styrelsen och har varit med och planerat hela turen).

     Men varför bröt jag då upp från denna muntra skara av välbekanta ansikten och sökte mig längre fram i ledet? Dels berodde det på Styrmir som är stor i både kroppen och i steget. Det var för trångt där i ledet vi var. Sedan så hade hans tävlinsinstinkt väckts och ville längre fram. Denna längtan delade jag med honom, eftersom jag ville komma bort från dammet som revs upp av alla de hundratals hovar som trampade framför oss. Dammet gjorde det svårt att både se och att andas. Och mitt i detta dammoln så kom en känsla av samhörighet till mig. Jag var omgiven av 70 kvinnor i varierande åldrar varav alla mer eller mindre närde ett intresse för för hästar och som på denna dag hade samlats, de flesta utklädda, och anslutit sig till det led där jag nu befann mig. Ett led där alla, med undantag för några få, nu töltade fram i en taktfast takt.

     Även jag och Katta hade klätt ut oss. Först hade vi tänkt att göra något med Malin och dem. Men eftersom dem aldrig lyckades ena sig om något, samt att Fia var i Sverige, så bestämde jag och Katta oss för att köra vårat egna race.

     Det blev leggings, en kjol i kortare modell, väst och uuringad tröja. Jag tror att vi var de enda som inte hade ridbyxor under sina utstyrslar. Och nu i efterhand, med skavsår på benen så förstår jag varför...

     En sak som jag inte tror, utan är helt säker på, är att vi bestämde vad vi skulle ha på oss innan styrelsen hade dragit några riktlinjer för klädseln. Detta resulterade i att vi var dom enda som bar cerise rosa och svart, i ett vimmel av tomterött och svart. Så med våran utstickande tröjfärg, samt att vi bar de glansigaste hjälmarna i ledet (troligen också de enda som hade blivit besprutade med Wellas hårsprej), så var vi svåra att missa...