Har fått flera förfrågningar vem som dött. Ingen ha dött i den bemärkelsen. Men bitar av mig har fallit bort. Du trodde inte att det skulle märkas att du försvann. Det gjorde det och du fattas mig. Mycket mer än vad jag trodde var möjligt...

Inspirerad av den ofantliga mängden bilder på Weheartit.com så suktar jag nu efter en roskalender. För hur ljuvlig är inte denna?! Helst skulle den lukta ros också, då hade lyckan varit fullkomlig!

 

 

 

Skippa plasten och låt bambun göra jobbet istället. Bambun som används i tandborstarna kommer från pandafria områden och går dessutom att kompostera. En sådan tandborste som man skulle vilja stod i varje persons tandborstmugg för en lite grönare värld!

 

Jag är helt charmad av Mazzeti. Gammelrosa möter brunt när kakaoburken åker fram. Min burk är lite sliten. Men så tycker jag att det ska vara och den vaktar även min kakao precis som den ska.

 

 

När man vet att man ligger på gränsen. När man skriver så där personligt och direkt från hjärtat, då är det bra allt pirrigt att gå i tryck. Detta är min krönika som strax innan skolstarten publicerades i tidningen Västerbottningen där jag är krönikör.

 

Förvänta dig det värsta, samtidigt som du innerligt hoppas på det bästa. Det är en liten devis som med åren vuxit sig fast vid mig. Oftast blir det till och med så att förväntningarna på det värsta väger tyngre än förhoppningen på det bästa. Jag föreställer mig nämligen det absolut värsta så länge att jag tillslut lyckats övertyga mig själv om att det är den enda möjliga utvägen. Samtidigt så är jag fullt medveten om att jag i 99 fall av hundra har fel. Jag lyckas som tur är alltid återfå tron på mig själv.

 

Väldigt märkbart blir det nu innan universitetsstudierna ska till att dra igång. Att ”jag-vet-alltid-allting-på-förhand” kan nämligen ställa till det rejält för en i huvudet. Jag ska ju som sagt börja studera ämnen på universitetet som jag aldrig tidigare varit i kontakt med. Jag ska åter igen flytta, nu till en helt ny stad där jag aldrig tidigare varit. En stad som jag nästan inte ens visste fanns och där jag heller inte känner en endaste kotte. Det blir plötsligt ett gigantiskt avstånd hem, när jag flyttar än längre söderut (trodde inte det var möjligt för norrlänningen). Problemen hopar sig i huvudet: Kommer jag som fattig student ha råd att åka hem? Kommer jag att förstå mina klasskamrater och kommer de att förstå mig? Bil har jag ingen och cykeln står 130 mil bort vilket gör den lite väl svåranvänd, så kommer jag att klara av att gå? Ett gymkort i stan är grymt dyrt och eftersom jag inte känner till några bra löpstigar så kommer jag antingen få springa runt, runt i mitt krypin eller bli inaktiv, drabbas av diabetes och få på tok för trånga kläder (och där med behöva lägga ut stora summor pengar på en helt ny garderob). Jag skyr allt som har med nollning att göra och därför kommer jag också bli en ensamvarg och vara helt utan vänner de närmaste tre åren. För inte ens mina gamla kompisar kommer att ha tid eller ork till att komma och hälsa på mig som bor så långt borta. Ingen av kurserna jag ska läsa är bekanta för mig, men alla de andra kommer att kunna precis allting. Mina kurskamrater går bara utbildningen för att kunna skryta om vad de kan. För att inte tala om att jag har noll koll på vart alla föreläsningssalar ligger, så jag kommer ständigt gå vilse och därmed bli den person som alltid är sen till föreläsningarna. Jag har ett hundratal exempel på lager över nojiga påståenden som rusat genom min hjärna. Påståenden som min hjärna kommit på helt själv, utan att först ha samrått med logiken.

 

Men det ordnar sig. Newsflash! Jag har bott både i Spanien och på Island och jag är så vitt jag vet läskunnig. Man kan lära sig saker på vägen. Jag är inte den enda som är nervös. Jag är inte den enda som inte hittar, men jag kommer att lära mig! Skulle jag gå vilse, så vet jag hur man öppnar munnen, att jag sedan får ett svar på skånska må så vara. Jag kan inte redan allt, men varför skulle jag annars gå utbildningen? Det heter ju faktiskt grundutbildning så rimligtvis borde alla vara noviser. Sedan så har det hitintills aldrig blivit så hemskt som jag trott. Mardrömsscenariona har en tendens att alltid raseras. Så frågan är, när ska jag börja tänka tillbaks på alla de gånger jag oroat mig i onödan och ta lärdom av detta? Kanske aldrig, för jag älskar att ha fel.

 

Underbara saker

 

...rosor i massor

 

...och så klart söta tavlor

Tre saker som man aldrig kan få förmycket av enligt mig!

 

 

Just nu pågår det en barnboksutsällning på Göteborgs konstmuseum under namnet A,B, Se! Utställningen riktar sig särskilt till barn, men jag skulle säga att gammal som ung kan roas utav den. Ture Sventon, barna Hedenhös och Tummelisa har nämligen hängt med länge och därför känns igen av de flesta.

Jagade själv detaljer med Sven Hemmels Ture Sventon. Klev in i en värld där man kunde prova skor i Rut och Knuts skoaffär och sedan bli liten tillsammans med Kaj Beckmans Tummelisa från 1967.

 

Så om du har barnasinnet kvar, blivit uppväxt med barna Hedenhös eller helt enkelt bara är nyfiken och befinner dig i Göteborgstrakten så tycker jag definitivt att du ska besöka utställningen som pågår fram till den 4 november!

 

 

Ännu ett utdrag i mitt liv- Jag vaknar med känslan av att en stor fuling till finne smugit sig fram under natten, vilket givetvis har inträffat. Därför duttar jag på concealer och ett lager av min vanliga foundation där i halvmörkret, eftersom jag inte bryr mig om att tända lampan.

 

Jag var brun igår och jag är fortfarande brun, det var bara det att det låg inbäddat under lite makeup. Självklart i helt fel nyans (helt klart eftersom han av alla upptäckte det) eftersom jag inte hunnit vara i Götet sedan jag kom tillbaks från Rhodos. Det vill säga samma bleka foundation åkte av gammal vana på imorse, vilket gjorde mig till ett blekt litet spöke istället för ett solbränt ett. Numer sitter det en lapp med varningstext på sminkväskan och vissa vet lite mer än nödvändigt om mina sminkvanor.

Nu är hela jag ett enda stort pirr. Denna nervositet kan jämföras med när jag skulle ta körkortet och min bedömmare gav mig tre minuter att andas på innan jag satte nyckeln i låset och körde iväg (jag hade papperslappen till körkort runt en timme senare i min hand). Var riktigt nervös då och är lika nervös nu och hoppas så klart på att jag klarar det och att inte mina nerver sätter krokben för mig. Tycker att jag haft nog med motvind hitintills och hoppas nu på ändring (min mobil dog t.ex. igår i en kokande gryta).

 

 

Det är lite som att simma i ett hav. Ibland så tror man att man ska drunkna, men så kommer det en solros och fångar upp en. Solrosor det är vänner det och havet det är livet. Fast nu förtiden består havet mest utav blomstudier, kaffedrickande och solrosor så klart!

 

 

 

 

 

Underbart härligt har vi haft det, jag och mina resekamrater.

Strålande sol, god mat, morgondopp i medelhavet, båtutflykt och en massa annat skoj har vi hunnit med.

Vi har haft en helt oförglömlig resa som du som läser kommer att få höra mer om, länge. Det var nämligen en helt oförglömlig resa. En händelse som man för alltid kommer att bära med sig och prata om på ålderdomshemmet om när man blir gammal.