Skånetrippen

Hade tidigare utlovat ett litet inlägg från när jag senast var nere i Skåne. Så här kommer en liten bildkavalkad…

 

Jag hängde såklart mest på campus, där några lärkare hade utställning. Men jag gjorde såklart mer än att hänga på universitetet...
 
Som att bada! Jag tog årets första dopp den 3 april ute i Lomma tillsammans med Matilda. 
 
Strosade sedan kring inne i Lomma, där jag en gång i tiden bodde i en liten stuga, bara ett stenkast från havet. Svängde förresten förbi där och drack en kopp kaffe och pratade lite minnen, innan jag hoppade på bussen till Malmö.
 

 Även inne i Malmö byggs det rejält och jag strosade runt längs kanalen en dag och tittade på allt som inte var där när jag för första gången satte min fot i Malmö tillsammans med mitt flyttlass.
 
Hamnade såklart i Stadsträdgården och fick se de första tulpanerna titta fram
 
...och små, bedårande irisar.
 
Sista kvällen bestämde jag och Sofia oss för att färga våra hårsvall med henna. Rött skulle det bli!
 
Sista kvällen ordnade vi även med grillat till middag. Några pinnar fick rycka ut som grilltänger.
 
Väl tillbaks i Örebro, hämtade sambon upp mig för middag på Stadsträdgården.
 
Stenugnsbakad pizza bjöd han på!
Jag tog en Bettan- Rödbetor, chévre, honung, valnötter, ruccola och parmesan. 
Mumsigt värre!
 

 

 


Gå i kloster

Jag la allt mitt krut på en artikel i tidningen, att jag helt glömde bort att skriva några rader om höstens boksläpp. Ett event som ägde rum i dagarna tre i Vadstena.  

 

Måndag den 14 november 2016 checkade jag och sambon in på Birgittasystrarnas gästhem. Vi hade nämligen fått äran att närvara på boksläppet av “Det som spirar ur snö”. Min vän tillika mentor och forna handledare, Mariana Mattsson, har skrivit en bok som till viss del utspelar sig hos Birgittasystrarna i Vadstena.  Mariana har nämligen själv spenderat ett år innanför klostermurarna i form av postulant, då när drömmen om ett nunneliv ännu spirade.

 

Väl framkomna där på måndagen inledde vi vår vistelse med att prova ett av stadens kaféer, Rådhus konditoriet. Stärkta av socker och koffein, checkade vi in på klostret innan vi begav oss ut på stan för den stora underklädesjakten, då min gigantiska packning visat sig innehålla allt förutom underkläder! Efter kvällsmaten blev det pyssel inför det kommande boksläppet dagen därpå. Den dagen var lugnet före stormen, då kristallglasen diskades och klostret gjorde sig redo för att ta emot den utvalda skaran av trädgårdsmänniskor som blivit inbjudna.

Birgittasystrarnas gästhem
 
Vadstena slott
 
Små kullerstensgator och fantastisk arkitektur
 
Små, mysiga butiker
 
 Röda tornet
 
'
Vadstena klosterkyrka, även kallad Blå kyrkan 
 
'
 
'

Tisdagen värmdes upp med ytterligare en sightseeing tur i Vadstena, med julklappsköp och provsmakning på ett annat av stadens kaféer, Gamla konditoriet. Ett ställe som jag föll pladask för, så inom kort kommer det ett inlägg om det kaféet. Sedan var det dags att svida om! Trädgårdsfolk minglade med nunnor innanför klostermurarna. De inbjudna fick lyssna på smakprov ur romanen som utspelar sig i Akkatjärn, en fiktiv plats som har vissa drag av Ammarnäs, något som trädgårdsprofilen Gunnel Carlsson noterade på sin blogg.

 

Boksläppet var planerat som så, att alla som ville kunde delta i nunnornas dagliga böneverksamhet. Emellan bönerna serverades det god mat och fram på kvällen bjöd Larsviken på tilltugg. Chipsen som serverades i pappersstrutar fick samtliga besökare krydda själv med egna kryddblandningar som Mariana rört ihop. En väldigt trevlig dag med många skratt och en hel del mingel för trädgårdsingenjören i vintageklänning. 

Den tredje och sista dagen blev det den stora avresedagen. Jag och sambon som inte hade fullt lika lång resa som de andra framför oss, tog en långpromenad efter att vi sagt adjö till alla.

 

Weekend i Oslo

Tog en tripp över till Norge för att träffa Hella och Kristoffer. Spatserade inne i stan ena dagen och traskade upp på Kolsåstoppen dagen därpå. Njöt däremellan av god mat, många skratt och strandpromenader. 
 
 
 
 
 
Jag är så oerhört glad för att vänskapen finns där. Att vi alltid kan plocka upp den precis där vi lämnade den senast vi sågs. Det är sådant som sätter guldkant på livet och en sådan sak som verkligen betyder något.
 
 
 
 

Kretsloppshuset

I sommar har det jag mest varit ute och ränt känns det som. Bland annat så tog jag och Lovisa en roadtrip där i början av sommaren (vilket du kan läsa om HÄR & HÄR). Men trots ett antal inlägg om den fullspäckade dagen, så utelämnade jag ett charmigt ställe. Kretsloppshuset heter det och ligger i Mörsil, strax utanför Åre.

 
Det gröna taket föll jag pladask för, jag vill också bo i ett orangeri och ha ett tak av vin (samt kastanjevin, som dock inte är sunligt på denna bild). 
 
 
Den vegetariska, ekologiska buffén- En färgexplosion!
 
Morotssalladen som fick Lovisa att åka raka spåret till Konsum för att köpa 2 kg morötter, en citron och en bit ingefära. Sedan åt hon denna sallad varje dag resten av praktiken. 
 
 
 
 
 

Hönsen, trädgården, den småskaliga odlingen och huset som sådant bildar plattformen till och gör Kretsloppshuset till vad det är - Ett skönt grönt hus för alla sinnen.

 

 


Smaken av Lofoten

Vi tycks oss baske mig aldrig ta oss till Å. Inte så att jag nu har rabblat hela alfabetet i mina tidigare inlägg, utan att Norgeturen med Hurtigruttresa, Kabelvåg och roadtrip drog iväg rejält. Men då ska gudarna veta att jag sållat som bara den för att krympa ner bildmaterialet till det som faktiskt publiceras. Nåväl, håll i hatten för nu har vi anlänt till Å!
 

Vid slutet av E10, så hittar man Å. Där parkerade vi bilarna och tog en liten promenad längs vandringsleden som följer bergen ner till Lofotens sydspets.
 
 
 
 
 
Löpmeter efter löpmeter av torkställningar skymtades näst intill i varje by.
 
Här hänger det som ska bli torrfisk
 
Men rätt så snart blev vi hungriga och begav oss mot middagsbordet. Middag på en fin restaurang väntade. Restaurangen hette lämpligt nog Smaken av Lofoten och vette mot fiskekajen, så utsikten gick inte att klaga på. Inte heller maten eller det som serverades i glaset. Allt var tipptopp! 
 
 
 
Förrätten!
 
 
Varmrätten x 3
 
 
 
 
Glasen höjde vi för pappsen, som vid den tiden inte än hade fyllt, men snart skulle fylla 60 år. Tiden flyger verkligen, för själv har jag insett att jag faktiskt är 28! 
 
 
Desserten- En chokladälskares dröm!
 
Det var en kväll av samkväm, god mat och många skratt.
 
 
 
 

Lofoten

Efter en god natts sömn i Kabelvåg rullade vi upp till Lofoten. Pittoreska små fiskebyar, enorma tunnlar och fantastiska landskap svepte förbi utanför rutan.

 
 
 
 
Här och var gjorde vi små stopp. Vi gjorde oss ingen brådska med att snabbt ta oss fram, utan njöt av sevärdheterna längs den slingriga vägen. Ett stopp gjorde vi till exempel i glashyttan. 
 
 
Jag personligen är inte så mycket för nybyggnationer, men detta, åh vad vackert det var! Föll pladask för hur de använt sig av de befintliga materialen på platsen, så som kullen med sina stenblock. Grästaken som svajade i vinden och råspont på väggarna. 
 
 
 
Baksidan av glashyttan, med vy nedan
 
Men det fanns faktiskt en insida och där gick det hett till!
 
 
 
På andra sidan vägen så fanns det också ögongodis i form av ett världsmysigt kafé!
 
 
 
 
Även här hade jag kunnat flytta in direkt!
 
 
 
Att välja en bild inifrån var minsann inte det lättaste, men för att ni ens ska ha chans att orka skumma igenom detta inlägg så har jag valt ut bilden nedan. Naturmaterial som sten och trä, möter vinklar och vrår av färg och glas.
Scrollningskapaciteten ha ni nu övat upp, men jag väljer ändå att sätta punkt här och återkomma med en ny bildkavalkad imorgon. Smaken av Lofoten bjuder jag på då, vi ses!
 

 


Kabelvåg

Bilarna fick som sagt åka med ombord på MS Midnatsol, Hurtigrutten. Tack vare detta, så tog vi oss enkelt bort till platsen där vi skulle bo för natten. Lofotferie hette vandrarhemmet som vi bodde på, vilket är beläget i den lilla fiskebyn Kabelvåg. Vi valde att bo i Kabelvåg efterso vi inte ville bo mitt inne i smeten, men ändå nära från färjan som vi hoppade av i Svolvaer. Det visade sig vara ett fantastiskt val, eftersom stugan var mysig och omgivningarna fantastiska. Eftersom kameran redan var uppvärmd så blev det en liten fototur innan läggdags. 

 
 
 
 
 
 
 
'
 
 
 
 
 
Bildkavalkaden får nog lov att sluta här. Jag får återkomma med det som jag egentligen tänkt att skriva om, vistelsen när vi bilade på Lofoten. Det dyker istället upp imorgon, så håll ut!
 
 

 


Hurtigrutten

Det föll sig så väl att vi både hann bestiga Sveriges högsta berg (tack vädergudarna för det fantastiska vädret!) samt möta upp våra föräldrar i Abisko sent dagen därpå. I arla morgonstund rullade vi sedan från Abisko. Stannade till för att fotografera Lapporten innan vi rullade över till Norge och Harstad. Där vi inväntade vår färja, MS Midnatsol.

 
 
 

Frukostälskaren inom mig jublade när det stod klart att det vankades frukostbuffé ombord på båten. Fantastisk start på dagen för en frukostälskande själ! En hejdundrande utsikt hade vi också, då vi letat oss till panoramafönstren i aktern. Den norska fjorden som dansade förbi utanför tillsammans med en kopp kaffe och en chokladcroissant, det var minsann ingen dålig start på dagen (om än något koffein- och sockerstinn)! Men jag grundade i alla fall bra...

 
Inte världens bästa bild, eftersom den är tagen med en glasruta emellan. Men detta satt vi och tittade ut mot när vi frukosterde.  
 
 
Resten av dagen spenderades i en solstol uppe på soldäck. Ett och annat varv med kameran blev det såklart samt sightseeing ombord på båten. De färgkordinerade salongerna hade jag kunnat ta med mig hem, om än vissa förfasade sig över heltäckningsmattorna. Men det är något speciellt att tassa omkring barfota på mjuka heltäckningsmattor.
 
 
 
 
Kan du se fyren?
 
 
Det drygt 100 meter breda sundet har vi lämnat bakom oss. Vi befinner oss nu i Trollfjorden.
 

Vädergudarna var verkligen på vår sida under hela semestern, för Hurtigruten går nämligen inte in i Trollfjorden om det går sjö. Men eftersom vattnet näst intill låg spegelblankt, så tuffade vi in i fjorden där trollen sades bo. Att befinna sig inne i Trollfjorden var riktigt mäktigt! 1 000 meter höga fjällsidor som sträcker sig rakt upp mot skyn. Man kunde nästan sträcka ut armen och röra vid bergssidorna, så nära var vi! Sedan sträckte örnen ut sina vingar över oss, men vi misstänkte starkt att det var riggat för chanserna för att det annars skulle ha inträffat just precis då, känns som ganska små. Men det var ändå en väldigt mäktig upplevelse!

 

Jag fick inte riktigt kläm på vilken topp som var vilken, för inne i fjorden stoltserar både Trolltindran samt Blåfjellet. Men jag tror att Trolltindran ska vara lite högre, strax över 1 000 m ö h. 

Vi hade en heldag ombord på MS Midnatsol, så vi klev ombord på morgonen och av på kvällen. Hela Hurtigrutten, från start till stopp, är 126 mil och löper längs den norska kusten. Resan från Bergen till Kirkenes tar 11 dagar, det vill säga nästan två veckor. Visst var det fantastiskt att åka med, men det räckte med en dag för min del. Pappa summerade det hela med att vi plockat russinen ur kakan genom att åka uppe vid Lofoten (från Harstad upp till Svolvaer). Då vi hade tagit bilarna med oss, så kunde vi där på kvällen bara sätta oss i bilarna och rulla till vårt boende. Dagen därpå blev det ännu mer sightseeing och fortsatt firande av min pappa, som fyller 60 år idag! Men det får allt bli ett annat blogginlägg.

GRATTIS VÄLDENS BÄSTA PAPPA!!! <3

 

 

Tio saker att packa ner i toppturssäcken

 
  • Dauerbinda (för stukade fötter)
  • Första förband (för att stilla ev. blödningar)
  • Skavsårsplåster (skavsår kan dyka upp när som helst och du behöver kunna ta dig ner)
  • Regnkläder (man har inte alltid tur med vädret)
  • Termos med varmt vatten/litet gaskök (det är viktigt att fylla på med energi, helst varm sådan)
  • Energi i form av mat (typ grönpåse) & energitillskott (bars, nötter, bärremmar etc.)
  • Vätskesystem (typ Camelbak, min absoluta favorit från lumpen) Att dricka medan man går, det är grejer det! Vill man inte införskaffa ett vätskesystem så är en vanlig vattenflaska ett måste.
  • Kamera/mobil (för digitala minnen, om du inte svimmar på toppen)
  • Mössa och vantar (du ska upp på en glaciär)
  • Stegjärn &/ eller stavar (åter igen, du ska upp på en glaciär tillika Sveriges högsta berg)
 Inte direkt en toppturspackning, utan mer en fjällvandringspackning
 

Det senare saknade jag litegrann, ett par stegjärn hade inte varit så pjåkigt. Har inte direkt världens bästa grepp med mina Meindel kängor på snö/is. Att däremot ge mig ett par stavar hade nog inte varit så god idé, för jag hade nog mest varit förbaskad på dem. Tror att det är bra att ha övat och blivit lite van vid sina ”förlängda armar” innan man ger sig ut bland all sten. För förstå hur många hål det finns som man kan fastna med staven i!

 

Gällande minikitet med sjukvårdsutrustning så är det en kvarleva från min tid som sjukvårdare inom det militära. Fötterna är A och O, så det är bra att ha med sig lite saker utifall att olyckan skulle vara framme. Och för att klara fötterna så bra som möjligt kan jag varmt rekommendera ett par stadiga, väl ingångna kängor. Tillsammans med ett par vandringsbyxor samt en funktionströja som andas och en vindjacka, så är man redo för en topptur. Vill du ha mer info om vad du ska tänka på och hur du kan packa, så har Johanna skrivit mer utförligt om detta. Oavsett vad så kan det kanske vara roligt att få en annan ur gruppens perspektiv på en minnesvärd dag.

 

Top of Sweden

En av sommarens höjdpunkter var att traska upp på Kebnekaises sydtopp. För två år sedan, när jag och mina vandringskamrat Marja gick sträckan Abisko- Nikkaluokta, så tältade vi faktiskt precis vid foten. Vi var då lite sugna på att gå upp, men tog lyckligtvis vårt förnuft till fånga. Vi var trötta och slitna efter 9 mils vandring- Marja hade ont i ryggen och jag som gett mig ut med en stukad fot, hade lyckats dra på mig hälseneinflammation i den andra (det konstaterade farbror doktor när jag senare haltade in på Sjukan och senare hoppade ut på ett par kryckor). Men detta var bara en utsvävning och har inget som helst att göra med sommarens äventyr!

 

 
 
 

Tror det var i slutet på min andra arbetsperiod i Enaforsholm som Nils svängde förbi och hämtade upp mig. Jag slutade där vid tre, fyra, så vi kom inte upp till Sorsele förrän efter midnatt. Där och då rustade vi sedan för topptur, Hurtigruttresa samt Lofotenvistelse. Fick sedan några timmars sömn innan vi tillsammans med min bror och hans flickvän samt en av mina kusiner, rullade mot Nikkaluokta. Väl framme traskade vi bort till Kebnekaise fjällstation och ännu en liten bit till, innan vi slog basläger sent där på kvällen. Vi hann faktiskt värma upp sovsäckarna innan det var dags att klä på sig igen och börja traska. För vädergudarna var på vår sida, strålande sol och klarblå himmel gjorde att vi faktiskt kunde rusta för topptur. Men vi var lika medvetna om att allt hängde på vädrets makter. För hade det varit dåligt väder, med dimma och regn, så hade det bara varit att packa ihop och bege sig tillbaks till Nikkaluokta fjällstation. Vi hade enbart en dag på oss att ta toppen, eftersom vi dagen efter skulle sammanstråla med våra familjer uppe i Abisko.

 

Den första stigningen
Som tar en upp till denna minidal (fotot är taget rakt framifrån)
När jag tittade bakåt såg jag dessa två finisar- Bror och sambo

 

Riktlinjen är 10-14 timmar, kort sagt en ganska bra dagsvandring. Jag hade hört mig för med vänner och börjat förbereda mig på det övre spannet. Skjutsgrus och en hejdundrande stigning, såg jag för mitt inre, för det var det jag hade hört. Så jag hade verkligen stålsatt mig för det värsta, att ta tre steg upp och kasa två steg bak. Men riktigt så illa var det inte, för det visade sig vara STEN och inte grus som vi gick på! Det var förvisso brant hur man än gick och vi fick vara med om ett miniras under den tidigare delen av stigningen, men tack och lov så blev ingen träffad av stenarna som bestämde att röra på sig. Men det var ändå trevligare att gå uppför än nerför!

När man sedan hade avverkat ett antal höjdmeter och stod och tittade ner i Kaffedalen, så undrade man nästan om det ens var möjligt att gå nedför och sedan uppför igen, gick där verkligen någon stig?! Men stigen fanns där och den var fullt gångbar.  Väl nere i Kaffedalen, så blev det inte kaffesörplande som jag föreställt mig. Det var för varmt, utan istället blev det godisstund och iskallt vatten. Bärremmarna som jag och sambon tillverkat av jordgubbar och kiwifrukter var verkligen pricken över i:et och med lite torrkött till, så var båda salt- och sockerbalansen återställd. Sedan traskade vi upp och tog toppen, glaciären, i strålande sol och klarblå himmel.

När vi gått ännu en bit så kom vi till dessa rösen, som markerar platån som vätter ner i Kaffedalen
Kaffedalen har vi lämnat bakom oss och börjat stigningen mot den riktiga toppen.
 
Framme!
Från vä: Heidi, Lars, Johanna, jag och Nils
 
Ett tips för den höjdrädde, titta inte ner när du tagit dig upp! Man tycker att kroppen skulle ha förberett sig, att den haft åtskilliga höjdmeter på sig, men väl uppe så kom det visst som en överraskning för min knopp att jag befann mig på toppen av Sveriges högsta berg. Benen vek sig och jag blev alldeles illamående, så det där fotograferandet överlät jag till de andra medan jag vilade mig i form där på glaciärtoppen. En topp som jag hade trott skulle vara betydligt större än vad den visade sig vara, därmed så var det ganska trångt. Det var nämligen fler än bara vi som tyckte att den 20 juli var en förträfflig dag för en långpromenad.
 

Men jag var ganska glad över att det var en glaciär ändå, för det innebar att de första metrarna kunde man åka på rumpan! Perfekt när benen kändes som kokt spagetti, vilka tursamt hade stelnat till sig lagom till att all sten tog vid igen. Drygt 10 timmar tog vårt lilla äventyr oss och ändå hade vi supertur med vädret. Hade det börjat regna på vägen ner så hade jag väl varit kvar där än. För hala vassa stenar och brant lutning hade både varit trixigt att gå på, men sedan så hade även olycksrisken varit än mer överhängande. För det måste poängteras, ingen i gänget skadade sig. Alla kom vi skadefria ner till baslägret, utan att jag ens behövt röra mitt sjukvårdskit.  Glada och nöjda över dagens bedrift var det skönt att vaska av sig, äta en kantarellpasta och krypa ner i sovsäcken.

Imorgon så kommer det ett litet inlägg om 10 saker att packa ner i toppturssäcken. Det ni!

 

 

 


Om att laga mat utomhus

Jag och min sambo har tittat runt efter bra utomhuskök. Vårt enda krav har varit att man ska kunna kombinera gas och sprit, eftersom gas inte fungerar fullt lika bra när temperaturen kryper neråt. Det finns en uppsjö av stormkök på marknaden, men valet föll ändå på trotjänaren Triangia. Detta kök har jag använt sedan barnsben, det är stabilt och riskerar inte att blåsa omkull vid hård blåst, viket i bästa fall kan medföra att man får äta kall mat och i värsta fall att man får ringa brandkåren. Förutom att köket står där det står så finns det en mängd attiraljer som man kan välja till och sist men inte minst så är det en Svensk uppfinning!  

 

 Min vän Henkes Triangiakök, packeterad i en episk förvaringspåse!

Stormköket som fick oss på fall var ett Triangiakök med lite rymligare kokkärl och en vidare stekpanna. Materialet är hårdanodiserad aluminiumlegering, ett material som är upp till 50 procent starkare än vanlig aluminium och har en mycket hög nötningsbeständighet. Vi valde detta material eftersom köket blir lättare att bära, mer tåligt mot slitage och därmed håller längre samt är lättare att rengöra.

 

P.s: Oavsett var jag lagar min mat när jag är utomhus, så brukar jag försöka hålla till på en stenflisa. Detta gäller inte minst om du planerar att göra upp en eld utomhus!

 

 

Om att pausa på Öland

När jag lämnade Skåne åkte jag inte direkt upp till Lindesberg, utan tog vägen förbi farmor. Njuter för fullo av det mini sommarlov som jag nu har på Öland- Morgondopp i havet. Solvarm sand mellan tårna. Kaffe ute på trappan och så en sekatör i handen däremellan. LIVET! Passa på att lev det nu, för du har bara ett liv, vilket jag och resten av min hembygd blev brutalt påminda om för bara några dagar sedan.  

 

 
 

Livsnjuteri

Några intensiva dagar i Skåne och Köpenhamn- Studiebesök och föreläsningar i en skön harmoni. Har däremellan träffat massor av vänner, myst på picknickfilt och badat i havet. Ätit glass på bryggan vid Lomma hamn. Fått en blomsterkrans av en vän, käkat gorgonzolapizza med en annan i en park. Fått skoskav av mina nya ballerinaskor. Haft barfotayoga i parken bland alla magnolior. Plockat ramslök och blombuketter. Kramat kusinbarn och klappat Minnas stora mage. Solat utanför slottet. Gått barfota i gräset i ett hav av tusenskönor. Hittat vilse, men hittat rätt igen. Beundrat trädgårdskonsten på andra sidan bron och avslutat kursen i kyrkogårdsförvaltning. En världsbäst kurs, som kan ha indikerat vad jag bör syssla med här i livet. Allt detta hände bara på några dagar, ett ögonblick av livet.

 
 
 

Skepp och hoj!

Efter en fullspäckade dagar med plugg och renovering, så drager jag nu ner till Malmö en sväng. I helgen är det nämligen trädgårdsmässan, Vår Trädgård och sedan till veckan så har jag några intensiva föreläsningsdagar. Ser fram emot några dagar på vift, ska bara se till att kamma ut alla färgstänk ur håret först! Förresten, nu i veckan har #fotoutmaningmars2016 dragit igång. Försöker att lägga upp en bild dagligen på Instagram efter Hanna Wendelbos kreativa lista...
 
 
 

Blåbärsgården

Några dagar innan terminen började åkte jag ner till Skåne tillsammans med en vän. Bilade igenom halva Sverige och gjorde ett minnesvärt stopp. Vi stannade till på Blåbärsgården som är belägen strax utanför Hjo.
 
 

Eftersom ägaren är en gammal trädgårdsingenjör, såg vi till att få oss en ordentlig pratstund innan jag och Stefan började förse oss med amerikanska blåbär. Alexander som äger gården berättade att själva gården funnits i tjugo år, men att den successivt har utvecklats. Till exempel så har de två hektaren av mark dubblerats. Från att det en gång i tiden tornat tio buskar på marken, består odlingen idag av tio tusen buskar. Självplockningen är stängd för i år, men ibörjan på augusti fram till senare delen av september är gården öppen för alla blåbärstokiga. När de öppnar nästa år tycker jag att du ska ta dig en tur dit, det är det väl värt!

 

 


Kaffetuppen

Ett helt underbart litet fik ligger en bit bortanför Borgholm på Öland. Du måste veta om det för att hitta dit, för färden går längs smala, slingriga vägar. Men det är väl värt resan…
 
 
Här kommer tuppen!
 
Jag som fullkomligt älskar burkar, klev efter jag hälsat på tuppen, rakt in i himmelriket!
 
Det är fler än bara jag som är svag för udda porslin
 
Hembakta kakor som både smakar och ser hembakta ut, samt en ätbar blomma på toppen.
 
Fågelhuset har fått påhälsning
 
Här finns plats för stora såväl som små
 
Spirande grönska, här i form av krasse som slingrar sig runt en gammal järnsäng 
 
Där man minst anade det stod ett litet stilleben
 
För att sammanfatta denna upplevelse: Skyltar i massor. En burksamling som får en att tro att man kommit till himlen. Gamla saker i en skön harmoni och en lummig och vildvuxen trädgård. Lägg sedan till små hembakta kakor, udda kaffekoppar och trevlig personal i tidstypiska klänningar. Hit är alla, och jag menar verkligen alla, välkomna. Precis de orden använde de, innan familjen släppte in min familjs lilla hundvalp. Den enda plats Raja inte fick tillträde till var kaféets kök. Det hör inte till vanligheterna och än ovanligare är det att höns och tuppar går runt och pickar på innergården.  Detta är ett varmt och hjärtligt kafé som gör skäl för sitt namn och hit vill jag minsann rekommendera alla att åka!

 


Carduelis carduelis

Påsken i år var lite ovanlig på så vis att jag inte firade hemma bland fjälltopparna. Istället har jag firat här bland snödropparna. På solen och vindarnas ö, Öland. Farmor har skämt bort mig med god mat, vi har varit ute och promenerat, pratat och påtat ute i jorden. Tittat på fåglarna som huserar vid fågelbordet så som gulsparv (Emberzia citrinella), talgoxe (Parus major) och Steglitsian (Carduelis carduelis). Speciellt den sistnämnda fågeln har vunnit en plats i mitt hjärta, för man kan inte bli annat än svag över denna lilla färgglada fågel! Farmor berättade även att det finns en sägen som säger att när fåglarna fick sin färg så var det några färgslattar över och dessa gavs till Steglitsian. Det säger en del om denna fågels fjäderskrud, men jag tycker den är riktigt charmig!

 
 
                                          Fotograf: Stefan Pettersson.

Far och flyg!

Min kusin är en riktig globertrotter och med henne som inspiration så packade jag också min lilla röda väska. Det är nämligen inte länge jag kommer att vara borta, men en långweekend blir det allt. Nu när jag liks åker!
 
 
Jag beger mig förresten till Budapest!
 
 
 
 
 

Etapp två: Abisko-Nikkaloukta

Min första och enda semestervecka är över. Batterierna är nu mer laddade efter en vecka till fjälls.
Vi traskade mellan Abisko och Nikkaloukta, 10,5 mil (pga. skador tog vi båten 5 km, så det blev ej fullt 11 mil). Porlande bäckar, hög klar luft, fåglarnas drill och fantastiska vyer.
Även oförglömliga möten och ett och annat myggbett.
 
Bild från fjolårets vandring mellan Hemavan och Ammarnäs.
Det som var del ett av fyra. Två etapper återstår när 20 av 45 mil är bakom oss.

 


Fjällvandring

Ifjol så gick jag mellan Hemavan och Ammarnäs, den sydligaste etappen av Kungsleden. I år så hägrar Abisko och planeringen är i full gång. Jag och min vandringskamrat diskuterar allt från menyn för veckan till lärdomar från förra turen. Inte för att vi aldrig varit ute och vandrat innan, men förra året var första året utan mina föräldrar. Var ute en hel del till fjälls när jag var mindre, men när jag kom upp i övre tonåren ledsande jag. Jag behövde ju inte följa med, fick bestämma själv och jag bestämde för att inte äta russin på någon fjälltopp. Men så kom lusten tillbaks och förra årets vandring gav mig verkligen blodad tand. Så i år har jag en semestervecka och den har jag tänkt spendera på vandrande fot. För det finns som ingen bättre meditation än att bege sig upp till fjälls. Vattnet som porlar i bäckarna, en ljungpipas sång över vidderna och så den fantastiska utsikten. Den som nästan tar andan ur en när man drar ner dragkedjan på tältet om morgonen.

 

 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0