Man ska handla utan att vara rädd för att göra fel. Vi blir lärda att alla kan vi göra fel. Alla är vi människor. Samtidigt är det inte accepterat att fela. Det får inte förekomma error i systemet, det ska fungera perfekt. Hur bär man sig åt för att aldrig famla, aldrig ramla?

Hur är man både empatisk och sympatisk? Vart går den fina gränsen? Kan man vara för empatisk och då till kostnad av vad? Behöver det kosta något? Och om det nu kostar något, är det en själv som får betala priset? Hur gör man för att inte ösa slut på sin givmildhetsbrunn? Ösa slut på sig själv. Ge mer än vad man får tillbaks. Och får man någonsin något tillbaks? Hur mäts det i sådana fall, i pengar? Är lönen en mätsticka på hur mycket ens jobb är ”värt”? Och om, hur ska en undersköterska eller en sjuksköterska motivera sig själv för att göra ett bra jobb? Att fortsätta prestera? Eftersom allt de ansvar de har inte belönas? I alla fall inte pengamässigt, för deras löner är inte mycket att hänga i julgranen. De är kort sagt underbetalda. '

Men vad ska man då egentligen gå efter när man ska utbilda sig? Efter hjärta eller hjärna? En sjuksköterska tjänar trots allt inte så mycket pengar. Men arbetsbördan med allt det ansvar de har är enorm. Pengar tjänar de inget vidare av och energi går det åt massor av. Kanske gröps det ut ett hål. Hur gör man då för att ändra sig när man känner att det håller på att gå galet? Att man håller på att bränna ut sig? Tillåter man sig själv att göra det, eller biter man ihop? Och hur förlåter man sig själv om det gör det? Om den berömda väggen plötsligt är där en dag? Eller en dag då felet sker. Det blir ett error. Hur går man vidare, utan att tappa gnistan? Utan att förlora sig själv?

Kanske en av lösningarna är att göra jobbet till ett jobb och inget annat. Men hur gör man det? Hur lyckas man stänga av arbetstankarna när man kommer hem? Hur gör man för att inte bära med sig arbetet hem? Vad händer om man gör det? Går man tillslut under och kapitulerar under bördan?





Ganska djupt kan tyckas för en onsdagskväll, men anledningen till denna djupdykning är kvällens händelse. Sopan ringde nämligen och hojtade och undrade var jag var och att jag skulle dra mig till Folkets Hus. I andra luren satt en förvirrad jag i pyjamas och undrade vad i allsindar jag nu hade glömt. Det var bråttom, för jag var visst redan sen. Så det var bara att snabbt svida om och greppa spaden till min onda ryggs förtvivlan och börja gräva fram garageporten. Sedan var det snabbt iväg till vad som visade sig vara en teater. En mycket bra teater till och med. En teater som gick rakt in i hjärtat, skriven av en gammal sjuksköterska och spelad av en kvinna som verkligen kunde spela teater. En kvinna som ryckte oss i publiken med så till den grad så att det kändes som om det var en undersköterska/ sjuksköterska som gjorde utlopp för sina känslor mitt i personalrummet. Behandlade saker som nästan alla någon gång tampats med inom vården. Som när en patient dör, känslorna och tankarna som finns hos en. Kunde jag ha gjort någonting annorlunda? Hade utgången blivit annars som jag hade agerat på ett annat sätt? Så jag säger bara en sak. Kommer teatern Undersköterskan till din kommun, gå och se den för guds skull! Och speciellt om du jobbar inom vården, men det kan vara givande för andra yrkesgrupper också. SEVÄRD!!!

Vinterns första skidtur blev vinterns första löpartur, eftersom stavarna inte befann sig på samma plats som skidorna. Så jag och giraffen var ute och galopperade och nu firar en ny duschad jag min målgång med vinterns första glögg! Ljuvligt...

Var hos kiropraktorn i fredags och fixade ryggen - 11 kotor var förskjutna och tre låsningar satt i ryggen, något  som han snabbt fixade han till. Kändes som man hade varit på besök hos Gud när man kom ut därifrån. 
     Lördagen bestod av shoppning och sedan trevligheter hos J med vänner. Laddade så till den grad med super mario och tacos att det hann bli ganska så sent innan vi slutligen drog oss ut. Men det var en riktigt lyckad kväll, kunde dock ha varit lite skickligare med saxen :P
     Sen igår när jag kommit mig hem från J så byttes pepparkaksbaket ut mot ishockeymatch i Skellefteå, så jag, Robert och killarna packade in oss i bilen och drog dit och kollade på Zacke och Oskar.  Och nu har jag nästan åkt runt hela inlandet och är tillbaks där jag startade i torsdags.

Oh så glad jag blev, men å som jag har gått och gruvat. Funderat på vad det rätta är. Lägga korten på bordet eller köra taktiken att "Det man inte vet det mår man heller inte dåligt av".  Men så pratade jag med Hella och jag slutade oroa mig. Så nu efter jobbet så ringde jag. Tog inte bara upp telefonluren och kastade tillbaks den i klykan, utan lät signalerna gå fram...Bördan togs bort av en väldigt trevlig man i andra änden av luren och nu är jag på strålande humör. För det är alltid bäst att tala sanning, jag kan inte ljuga.