Min lillebror tycker att jag är konstig. Min mamma undrar om jag inte sett lite för mycket på Sommartorpet.

Varför dessa hårda ord? Jo, istället för att packa upp så släpade jag istället ner min slitna gamla byrå i källaren och gick loss med slipmaskinen. Under flera lager av färg visade det sedan finnas en riktigt fin bänkskiva.

     Innan hade planen varit att måla rubb och stubb vitt, men det insåg jag direkt att det inte skulle bli tal om. Skivan var i sådant gott skick, att jag istället bestämde mig för att behålla den träfärgad. Man kan aldrig veta innan vad som döljer sig under ytan och när det kommer fram, ja då behöver man ibland ändra sina planer.

    Övriga byrån ska dock bli vit, har inte bestämt mig för vilken nyans än. Någon som har något bra förslag kanske? Träskivan har jag i alla fall nu på morgonen betsat mahognyfärgad. Skivan matchar mina fingertoppar som går i en liknande nyans.  Jag hittade nämligen inga handskar och tänkte att det gjorde kanske inte så mycket om jag var utan, eftersom det borde gå att tvätta bort. Alla ni som betsat förut, hör att jag är en total "betsningsnybörjare". 

     Och om nu bara resultatet hade blivit bra så hade det väl inte gjort så mycket. Men nu råkar det vara så att bordsskiva blivit lite flammig. Så att vissa partier har blivit mörkare än andra. Någon som råkar ha något bra tips vad man kan göra för att få bort det? Ska jag börja om ifrån början och slipa om skivan?

Ute är det alldelens vitt. Det är inte snön som har färgat marken vit, utan det är frostens verk. Nog för att om det skulle komma nederbörd nu så vore det i form av snö. Som ni kanske hör har jag lämnat Uddevalla för denna gång och begett mig upp till nordligare trakter. Närmare bestämt till Sorsele, kommunen där jag har mina rötter.

Har väl inte hunnit med så super mycket sedan jag kom hem i fredags. Skrev HP i Arvidsjaur på lördagen, men jag vet inte riktigt hur bra det gick. Hade nämligen aldrig någon koll på vad klockan var och missbedömde därför nästan jämt tiden. Sedan så mådde jag heller inte så bra. Men det går ju alltid att skriva igen, om det nu skulle visa sig att det inte gick bra!

     Efter en hel dags provskrivande kände jag mig rätt så mör och ville bara krypa ner i lillebrors soffa ett tag innan jag skulle köra hem. Men han lyckades övertala mig att följa med på en konsert istället. Det var en som han kände som skulle uppträda. Hon både spelade piano och sjöng. Det lät riktigt bra när hon spelade, var lite darrig på rösten i början. Men det var ju första gången, så det var inte så konstigt.

     Och när jag körde hem på isbanan till väg och Lars hade somnat så roade jag mig med att fundera på vilket instrument som vore roligast att kunna spela. Piano låter så himla fint, men en gitarr är lite lättare att ta med sig. Men som sagt, det var bara fantasier.

     Det enda instrument jag någonsin har spelat var blockflöt och då var jag typ 6 år. Sedan har jag kunnat Super Mario, blinka lilla stjärna och några andra enkla barnsånger på gitarr, för länge sedan. Jag har även haft en kortare perioder då jag försökt mig på att spela trummor, harpa, bas och klinkat på keyboard. Den sistnämnda köpte mina föräldrar in efter jag lyckats övertala dem om att jag bara var tvungen att ha en. Var efter ca. tre gångers användande den fick stå och samla damm i några år, innan den slutligen gavs bort.

     Varför jag inte fortsatte att utvecklas var nog för att jag inte var så uthållig. Jag ville att låten skulle sitta direkt. Att det skulle höras fint från första början. Jag var med andra ord för otålig för att det skulle kunna gå vägen. Men min lillebror är lite mer uthållig än mig på det området och utvecklats till en ganska bra gitarrist...och det har han nog fått från pappa. Fast nu var det riktigt länge sedan jag hörde honom spela...

Snart är vintern här

Man får reda på en hel del när man läser tidningen. Samtidigt som man håller sig uppdaterad om världsläget så får man en hel del bloggmaterial på köpet (som jag förkortat ned och givit egna rubriker)...

Miljonär, någon?

Nyligen visade Victoria's Secret upp sin nya underklädeskollektion, var av en av modellerna fick det tunga, men ack så ärofyllda uppdraget att visa upp den dyraste bh:n i historien (?).       
    Bh:n som är prydd med över 3 500 svarta diamanter och nästan 4 000 andra ädelstenar uppges vara värd drygt 37 miljoner kronor!

Frågan är om bh:n är värd sin vikt i juveler, och i sådana fall, vem är köparen?

Berg & dalbanan går inte att stoppa

Börsen fortsätter att falla. Tokyobörsen föll igår med nästan 6 %, Down Jones 2,5 % och Nasdaq  med 4,1 procent.

Den lätta tankenöten

Vad är det som har åtta armar, lever på krabbor och musslor och borrar hål i fiendens ögon?

Svar: Eldone Cirrhosa, bläckfisken som i vanliga fall lever på havets botten.

Nu väntar Havets Hus otåligt på tillökning. Bläckfiskens 800 ägg kommer vilken dag som helst att kläckas och man hoppas att de flesta av dem kommer att överleva.

Ta en kopp!

Tidskriften Annals of Internal Medicine presenterade för en tid sedan kaffets saliggörande egenskaper. I studien så följde forskarna 120 000 män och kvinnor under en period av 18 år.       
     Resultatet av studien visade att de personer som drack kaffe löpte lägre risk att avlida än de som avstod, eftersom de löpte mindre risk att avlida i hjärt- och kärlsjukdomar.  Riskminskningen var störst (25 %) hos de kvinnor som drack två till tre koppar per dag. Samt att de kvinnliga kaffedrickarna löpte 18 procent lägre risk att avlida i andra orsaker än cancer och hjärt-kärlsjukdom än kvinnor som avstod från kaffe. Varför är än okänt.

     Och nu på morgonen när jag vek upp mitt gamla exemplar av GP, som jag grabbade tag i på busshållsplatsen när jag var på väg ut till Torp för någon dag sedan, läste jag att kaffedrickande kan leda till mindre bröst. Men då var man tvungen att ha en viss gen i en viss variant för att det skulle fungera. Så alla de som är besvärade av stora bröst, kanske ska testa att dricka några koppar kaffe först? Bara för att se om man bär på den speciella genen eller inte.

     Och samtidigt som man försöker få ner bröststorleken får man enligt artikel en bonus, i form av minskad risk för bröstcancer. Ingenting ont som inte har något gott med sig.

Så jag kanske ska gå till köket och koka mig en kopp kaffe, för bröstcancer vill jag inte ha!

Om inte annat så borde jag stiga upp ur sängen nu, måste hinna göra något vettigt innan Robert kommer tillbaks för att hämta mig. Jag ska nämligen följa med till hans jobb idag!

obert blev glatt överraskad när han fick biljetterna och insåg att vi inte alls skulle gå och se Mary Poppins, som jag lurat i honom att vi skulle gå och se.

     Idén kom då jag hörde på nyheterna att Mary skulle flyga in med sitt paraply precis samma dag som konserten skulle vara. Och eftersom jag inte ville avslöja min julklapp till Robert allt för tidigt, så hittade jag på att vi skulle se operan om den kärleksfulla barnflickan som baseras på P.L Travers barnbok.

     Men på fredagen kunde jag inte hålla mig längre, utan avslöjade att vi skulle gå och se en av Roberts favoritartister på Lisebergshallen följande dag.

     Och efter en dag inne i Göteborg med lite shopping och god mat så promenerade vi bort till det julpyntade Liseberg.

Roberts förväntningar var högre än mina. Om jag ska vara ärlig vet jag inte ens om jag hade förväntat mig något av kvällen. Jag det var mer för Roberts skull jag gick.

     Dagen hade varit fullspäckad, så när vi äntligen slog oss ner inne i Lisebergshallen var jag lite smått trött. Det blev inte bättre av att Art äntrade scenen med händerna djupt nerkörda i fickorna och började sjunga. För låtarna var långsamma och vissa var rena vaggsångerna (en av dem var faktiskt det, tillägnad hans treårige son Beau), och i ärlighetens namn hade jag problem med att hålla mig vaken.

     Men så följer en rad gamla Simon & Garfunkel låtar som till och med jag kände igen (bl a Mrs Robinson, Bridge over troubled water och The Boxer) och så vips hade jag kommit i den rätta stämningen.

    Nästan mellan varje låt hade Art någon typ av mellansnack. Det dystra världsläget, egen skrivna dikter och även den fråga jag själv ställt före konserten. Varför han och Simon gick skilda vägar för snart 40 år sedan (eller de släppte i alla fall sitt sista album då). Publiken fick nog inte veta sanningen, men kanske en del av den. Om inte annat så tycktes de gå hem hos publiken, hans version med en humoristisk knorr.

    Jag tyckte att det var bra, men så är jag heller inte en så erfaren konsertbesökare eller ett Simon & Garfunkel fans.  Och Robert höll i stort sätt med mig, men han saknade några av bandets gamla låtar. Som t ex I am a rock och Cecilia.
Men som sagt, över lag bra. Även fast jag fick uppfattningen om att GP hade en annan uppfattning.

Det var ingen slump. Utan det var planerat att jag och Hella skulle åka neråt samtidigt.

Hon för att rycka in och göra lumpen, och jag för att hälsa på hos Robert. Men ombord på tåget hade jag sittplats, medan Hella som varit ute i god tid och bokat hade fått liggvagn. Och det var turatt jag hade henne, för annars så hade det nog blivit en ganska lång och tråkig resa. Bl a så hade jag inte lyckats fylla min ena sko med smoothie eller ha fått reda på hur det kom sig att de egentligen flyttade upp till Norrland.
Eller att den super snälle mannen som satt snett mitt emot mig ursprungligen kom från Göteborg, men som för några år sedan bestämde sig för att flytta upp till Östersund. Trots att han hatar snö.
Att killen som satt mitt emot mig som hade superlånga ben (var dock svårt att inte lägga märke till, speciellt eftersom vi skulle samsas om benutrymme) var civilingenjör och gillade att resa.
Och att min närmsta granne som satt vid min ena sida var från Stockholmstrakterna och hade pluggat handels och var 24 år.
     Som sagt, man får reda på en hel del när man tuffar fram i ett tåg...

    Men i helgen har vi bara fått rå om varandra, först genom att ha en myskväll efter deras hemma match som de för övrigt vann. Sedan en heldag i Göteborg på lördagen och slutligen Nordens Ark på söndagen.  

     Självklart började batterilampan till kameran blinka när vi kom till amfibierna och när vi nästan kommit till de stora kattdjuren så dog den helt. Så blev det med det fotograferandet, men Robert var i alla fall glad. För då blev jag mycket trevligare att umgås med, eftersom jag slutade att jäkta fram och stå och muttra över att jag inte hade något stativ eller djuren som hade en benägenhet att röra på sig just i det ögonblick som jag tryckte på avtryckaren.

                        Efter några timmar på djurparken åkte vi vidare ut mot Smögen och gick längs klipporna vid havet. Varför vi egentligen fortsatte ut, var för att vi var sugna på en kopp kaffe med en räksmörgås. Men i semesterorten syntes inte mycket folk till och det mesta var igenbommat, även det lilla caféet som vi lyckades hitta åt.  Så vi fick snällt vända om hem igen, där vi beställde thai mat och såg på film. Mysigt var ordet!

Vaknade inte till riktigt förrän jag satte mig i bilen och började diskutera dagens händelse med de andra tjejerna. Hoppträningen som vi var på väg till. Den föregående kvällens festligheter togs också upp. Det är trots allt nio mil enkel väg...

      Jannike trodde att vi skulle vara ringrostiga, det trodde jag med, i alla fall om mig själv. Men det gick riktigt bra och jag kände att glädjen för hoppningen är på väg tillbaka.

     Jag och Fighter är ett team, liksom Jonna och Tippy. Hella där emot byter lite oftare än jag och Jonna, och i lördags var det Tex som ingick i hennes team.

     Det gick som sagt bra för oss ryttare, dock så hade Christer som stod på backen lite mer problem med kameran. Han hade nämligen kommit på att han skulle fotografera oss...

    Och det gick väl så där, eller om du skulle fråga Hella, så blev korten perfekta. Men det gällde enbart bilderna på henne och Tex. Jonna och Tippy hade han lyckats fånga just när de kommer mot hindret och jag och Fighter just när vi ska till att landa. Lite besvikna var vi kanske, men jag å andra sidan som gillar att fotografera djur vet hur svårt det är att fånga det rätta ögonblicket på kort (gäller för övrigt nästan alla andra ögonblick också).

Min mamma och Hellas mamma hade tänkt anordna en välkomstfest i dagarna då jag och Hella skulle komma hem. (Hella kom hem dagen före mig).

    Men då de har fullt upp med jobb och annat, så beslöt jag och Hella oss för att anordna en egen fest. Och eftersom både jag och Hella har en förkärlek för grekisk mat bestämde vi oss för att det skulle bli temat för våran lilla fest.

     Egentligen var det tänkt att vi skulle laga maten ihop, men eftersom jag höll till borta på ridbanan om dagarna bestämde vi oss för att dela upp matlagningen. Och eftersom det mesta som stod på min lista kunde göras dagen före, som t ex valnötsbrödet och tzatzikin, så behövde jag inte stressa så förskräckligt när jag kom hem. Tiden räckte precis till att göra den förföriskt goda "death by chocolate" och sedan hoppa in i duschen.

     Okej, vi hade delat upp matlagningen. Men Hella hade ändå dragit det längsta strået till stacken, i och med att det var hemma hos henne som vi höll festen. Så det var hon, ensam som hade fixat bordsdekorationen, placeringskorten och den lilla menyn som visade vad kvällens måltid skulle bestå av.

   Det var fetaostpaj, lammstek med ört- och citronmarinerad klyftpotatis, bönröra, grekisk sallad, valnötsbröd och så förstås tzatziki.

      Som dessert serverade vi min mastiga chokladkaka med en klick grädde och bär. Vi åt så att vi höll på att storkna!

Efter midnatt ramlade jag i säng och vaknade inte förrän klockan ringde nästa morgon.

Jag och Carina har varit borta på ridbanan i Sorsele och fixat med klubbstugan. Bland annat så har vi satt upp fönster- och hörnlister. Men det tog ett tag och nästan direkt stod det klart att varken jag eller hon hade varit snickare i våra förra liv...

    Både jag och Carina lyckades med konststycket att total förstöra varsin bits.  Och det var bara första dagen! Den följande hade vi dock slipat lite på våra borrningstekniker och jag tror faktiskt att alla bitsar förblev hela!

Men vi är inte klara än, ena hörnlisten är endast fastsatt med en skruv och det fattas fönsterfoder till ett eller två fönster.

     En bonus under dessa dagar har varit att jag lärt mig köra Mercedes Benz också. Kan förstå att det låter lite märkligt med tanke på att jag snart har haft mitt körkort i två år, men faktum är att det märket inte alls var som någon av de andra bilar som jag kört.

      För det första fick jag ringa Carina och fråga vart backen var. För det släta trähandtaget gav mig ingen som helst ledtråd. Försökte med att trycka ner spaken och vicka in den i olika växellägen. Men efter ett flertal misslyckade försök använde jag mig slutligen av min livlina och ringde ägaren till bilen. Det var så enkelt som att lyfta upp spaken och föra den uppåt mot växelläget ettan.

     Detta var när jag skulle hem på lunch, den andra var andra dagen som jag skulle hem på lunch och Carina redan hade kört till garaget och lagt i parkeringsbromsen. Och jag skulle köra hem och äta lunch. Jag letade förtvivlat utan att hitta... parkeringsbromsen.

     Den satt inte på sitt vanliga ställe mellan sätena, så jag gjorde några misslyckade försök med diverse knappar innan jag åter igen ringde Carina. Och svaret var enkelt, det var en liten knapp på vänster sida som man skulle dra ut, och som nu mer van traktorförare tycker jag att jag borde ha kommit på det.

     Samma dag ber hon mig hämta hennes son Nicklas, eftersom hon får ett viktigt telefonsamtal. Och visst lovar jag att göra det och backar ut från uppfarten med den tredje i ordningen av familjens bilar, som jag för övrigt aldrig tidigare kört.

     Väl på skolan hittar jag bara ett låst hemkunskapsrum. Ingen Nicklas med andra ord. Och inte får jag tag på Carina heller. Men mamma svarar, men hon har absolut ingen aning om vilken klass han går i. Tillslut ringer Carina och berättar att jag kan komma tillbaks, eftersom han har gått hem i regnet. Och jag känner mig som en urusel chaufför.

     Så jag sätter mig i bilen och vrider om nyckeln utan att något händer. Jag testar igen och igen, men utan att något händer. Tusan tänker jag, soppatorsk mitt på parkeringen. Jag kunde ha valt en bättre placering, men jag hade bara tänkt plocka upp killen och sedan köra hemåt. Varav jag inte brytt mig om att parkera, utan ställt mig precis mitt på parkeringen, varav jag blev en ganska stor bromskloss för de flesta.

     Lånad, felparkerad bil, en stressad chaufför och spöregn. Helt perfekt. Och det värsta av allt, det händer bara mig.

     Men så hör jag ett ljud som jag tidigare inte hört, varje gång jag vrider nyckeln så hörs ett låsningsljud. I alla fall så låter det så när våran bil låser dörrarna. Och mitt hopp tänds, det kanske inte alls är slut på bensin, det kanske bara blivit något tekniskt fel. Men frågan kvarstod, hur skulle jag komma där ifrån?  Då kommer en man gåendes, som ser ut att vara mer tekniskt lagd än mig och ber därför honom om hjälp. Och vips så har motorn mullrat igång och en lite generad Lisa kan köra iväg.

(2008-09-22 till 2008-10-03)

Alla som känner mig vet vilket ställe på jorden där jag trivs allra bäst. Nämligen uppe i Ammarnäs där jag har mormor och morfar, hästarna och det rofyllda lugnet. Där jag bara är, och verkligen lever livet här och nu.
     Att flyga fram i en galopp på Flugar, att kunna vissla till sig hästarna och bara sitta och titta på de vackra varelserna som levde ett så till synes perfekt liv, utan måsten. Allt de behöver tänka på är att äta, sova och leka med sina kompisar.

      Men hör och häpna, jag bodde inte i stallet när jag kom upp, istället så...

♥  Jagade jag får. Kändes som om jag var tillbaks på Island. Med undantag för att de fåren inte hade bjällror på sina halsband. Vilket var en himla tur, för tänk vilket oväsen det skulle ha blivit att höra över 1600 klingande bjällror!

     Men dessa svenska får som nu råkade ha bjällror kom på den strålande idén att varje morgon vid halv sju (jag hade tur om jag fick sova så länge), komma springandes in på min gård. Och inte nog med att de invaderade min tomt, deras favoritställe var precis i rabatten utanför mitt fönster! Och med en fågelhund liggandes i fotänden så kan ni tänka er vilket oväsen jag vaknade till varje morgon.

     Och det enda sättet att få slut på oväsendet var genom att ta på sig stövlarna och springa och jaga hem fårhopen dit de hörde hemma. Och efter att ha sprungit ute på de daggvåta (de sista dagarna var de frostbitna) ängarna i full fart och fyllt lungorna med morgonluft så var jag klarvaken.

     Och de följande tio minuterarna ägnade jag alltid till att städa upp på mormors och morfars tomt. Sopa undan lite skit, släta till i rabatterna, försöka dölja de värsta skadeangreppen på blommorna. Allt för att inte göra mormor och morfar upprörda. Eftersom att det som de inte såg, resonerade jag att de inte mådde dåligt av heller. Och den enda möjligheten att de skulle kunna upptäcka att fåren hade varit på besök var att antingen se djuren, eller förstörelsen som de orsakat. Eftersom de är ganska gamla och åldern har fört med sig att de börjat höra lite dåligt.

     Och min taktik fungerade riktigt bra. Morfar var så förundrad över att när jag kom så slutade fåren att rymma. Morfar var riktigt belåten och så var jag. Ända fram tills att grannen, Elna kom och raserade mitt luftslott.

     Hon berättade att fåren visst rymde varje morgon, och hon hade starka bevis. Dels genom att hon både hade sett dem och dels för att de gjort avtryck i trädgårdsrabatterna. Så var det med den goda tanken, men den fungerade i alla fall ett tag. Och än bättre, under dessa dagar lyckades jag övertyga morfar om att stängslet som han byggt av tjocka telefonstolpar, mängder av plankor och metervis med taggtråd visst inte behövde förstärkas. För det är så stadigt så, och om det inte skulle ha stått nere på raningen i Ammarnäs, så skulle det nästan kunna misstas för en av västbankens försvarsmurar.

♥  Klöv jag ved. Efter två och en halv dags intensivt arbete så hade jag i princip fyllt upp hela vedhuset.

♥   Jag umgicks med mormor och morfar. Satt och pratade med dem, skötte om dem, lagade mat och började även så smått med intervjuandet till min bok.

♥   Jag bjöd in mormors syster, Gerdy till tunnbrödsbak. Egentligen var det tänkt att bli en dag, men det slutade med ett bakmaraton som varade över en vecka! Så nu har vi bröd i frysen för ett tag fram över. Dock så hann mamma med att vara givmild och ge bort allt det bröd som jag bakat och tänkt ge till Robert, som förövrigt också var det som blev allra bäst.

♥   Kusin Johanna kom upp och vi hade en riktig tjej vecka, fylld av bastubad, tunnbrödsbakning, ansiktsmasker från Döda havet av lera samt litervis med grönt te som dracks framför brasan. Det var så härligt att komma upp till stugan och umgås med Johanna som jag inte har sett på så länge, eftersom hon varit ute och rest så mycket. Först Barcelona och nyligen Jordanien. Så ni förstår kanske att vi hade en hel del att prata om, eftersom det var både dåtid, nutid och framtid som diskuterades...

♥   Jag och Johanna åkte ner till Sorsele på tisdagen, hon för att fortsätta vidare till Umeå och jag för att inventera. Träffade både Sanna och Martina på Konsum. Och ja, det var ganska svårt att räkna, eftersom jag och Sanna hade fullt upp med att utbyta det senaste skvallret..

♥   Dagen efter, på onsdagen gick jag, Sanna och Linda ut och tog en fika. Grattade Linda, eftersom hon hade fyllt år och tog ett riktigt tjejsnack. Dock så skulle Linda åka till jobbet efter ett tag, så jag och Sanna fortsatte upp mot Ammarnäs. Efter att vi först hade rånat Roger på en mattebok :) 

     Justja, just innan vi skulle börja fika så ringde Hella och undrade vart jag  var någonstans. Hon var nämligen uppe i Ammarnäs...Löste det kommunikationsproblemet, med lite tunnbröd och ett löfte om att försöka skynda mig lite med att fika. Men att det ändå troligen skulle ta ganska länge, med tanke på att jag inte hade sett Linda på evigheter.

     När Sanna släppte av mig vid stugan var klockan halv fem och vädret var ganska dåligt. Så vi bestämde oss för att ställa in ridningen och istället försöka komma i kapp med varandras liv lite grann. Pratstunden avbröts någon gång vid fyratiden, och ingen av oss minns vem som somnade först. Kanske slumrade vi både till samtidigt.

      ockan sex var vi mer sömngångare än människor, men vi var tvungna att kliva upp eftersom Hella skulle med bussen. Ett besök hos tandläkaren stod nämligen på hennes dagordning.Det spöregnade när vi kom ut, men tack och lov hade jag fått låna Millas bil, så att det blev ingen regnpromenad.

♥   Men såklart blev det lite ridning också. För det var ju egentligen därför jag kommit upp. För att se över Helena Och Gunnars gård, med dess djur. Samt ta hand om ev. bokningar från turister. Dock så var det väldigt lugnt, hade bara en dagstur. Men så är det ju också lågsäsong nu.

Ja, då har man hunnit vara hemma en månad...

Känns fortfarande lite konstigt att titta ut och inte se vare sig betande får eller hästar. Samt se både barr- och lövträd som skiftar i färgerna rött, gult och grönt. Och det är nästan helt tyst ute, ingen vind som viner runt husknutarna och inga får som bräker.

Som sagt jag har varit hemma i 32 dagar nu. Och under dessa dagar hunnit med en hel del...

Hemkomst

Eftersom de hade funnit ett fel vid säkerhetskontrollen på Arlanda så bytte de plan i sista stund, vilket medförde att vi kom fram cirka en halvtimme senare.

     Blev varmt mottagen på flygplatsen av en välkomsttrupp bestående av mamma, pappa och Johanna. Super god middag hos moster Gudrun och sedan åkte vi vidare till en byggbutik där vi köpte ett bastuaggregat till bastun som pappa håller på att bygga nere i källaren.

     Väl där tittade vi även på olika duschmunstycken och jag som var så till mig över att vara inne i en svensktalande affär, såg till att hålla försäljarens små grå i arbete, genom att ställa de mest konstiga frågor om allt ifrån bustuaggregat till duschmunstycken och blandare. (Den sistnämnda visade sig redan sitta fastmonterad i väggen, så det var lite överkurs). Jag gick till och med så långt att jag bad om att få prova de olika munstyckena! Kan skrattar lite åt det så här i efter hand, men vadå, man måste veta vad man betalar för!

    Som ni hör blev vi där ett bra tag och klockan var ganska mycket innan vi slutligen satte oss i bilen och började rulla hemmåt (och jag var med! Pappa hade nämligen stått och tittat på en glasdörr till bastun, och då hade jag inte fått plats i bilen..)

Så sent fredag den 19:e september kom jag hem och fick för första gången på fem månader krypa ner i min egna säng.

Anna Elna Elisabeth

Kusin vitamin Linda-Maria alias. Maja föder en dotter på lördagsmorgonen! Närmare bestämt så ser den lilla dockan det första gryningsljuset klockan fem. Det blev ett super sött litet flickebarn! Så nu blir jag åter igen, enligt våran släkts lite egna, men dock så fina tradition, moster igen.

     En moster är en person vars syskon fått barn. Det vet jag, men...

Men jag och mina kusiner har haft en sådan tur, och alltid blivit så bortskämda med att alltid ha tre mostrar som alltid ställer upp för en. Därav så frågade Stina, den första av mina underbara kusiner om vi kunde tänka oss att bli "låtsats" mostrar till hennes barn, som fick namnet Tristan. Detta var för mer än sex år sedan, och efter detta har Stina fått ytterligare en gullunge, Luna. Kusin Jonta en dotter, Agnes och så nu Maja som fick Elisabeth.

Allt ska ut

Rev ut allt i garderoben och hade en riktig storstädning av kläder. Gick fram så hårt, att den ena garderoben blev tom!

      Men det kan ha berott på att jag inte bejakade min vilja att spara allt som var lite för litet, för trångt, eller helt enkelt för fult för att jag någonsin skulle bära plagget.

    Jag är som ni hör, en riktig samlare. Men nu insåg jag att när förändringens vind blåste och jag var på väg in i en ny era, att det var nu eller aldrig som gällde.

     Samtidigt som jag höll på att storstäda i garderoben så kom jag på att jag nog skulle packa upp också.  Som ni hör gillar jag även att göra två saker samtidigt..

Och när hela mitt rum var i fullständigt kaos insåg jag att jag nog inte skulle hinna upp till stugan samma kväll. Så jag ringde Becca, och som den lilla ängeln som hon är så ställde hon upp att ta hand om Sita.