Det börjar vara hög tid att ta hand om örterna. Så jag skördar och hänger upp på tork. Bevarar smakerna till vinterns alla testunder.

Jag älskar att pyssla. Min hjärna går som igång på det, vilket gör att jag kan hålla på i princip hur länge som helst. Det senaste pysslet bestod av att få hyllkonsolerna i köket lite festligare. Sagt och gjort, decoupagelimmet åkte fram liksom min gamla flora. Så kom det sig att det blev blomsterfägring i  de tre trädgårdsingenjörernas kök.

 

 

 

Jag kommer nog aldrig att sluta fascineras över vårt avlånga land Sverige. Jag har nämligen varit med om något som jag trodde var omöjligt. Jag har nämligen varit med om att skörda melon som vi odlat på friland här i Sverige! Jag trodde absolut inte att det skulle gå, men det gick och resultatet blev underbart gott!

 

 

 

Det är lite magsikt för en norrlänning som jag, gå barfota i oktober utan att frysa tårna av mig. Men nu är jag inte hemhemma, där man har satt på vinterdäcken utan i skåneland. Där blommorna fortfarande blommar. Sverige är verkligen ett avlångt land…

Jag känner mig ibland som Fröken Pepp. I alla fall de dagarna då jag cyklar hem med hela cykelkorgen full av blommor och grönsaker. Lisas cykelkorg brukar se ut så här och det är inte helt uteslutet att jag inte strör blommor längs min väg…

Jag tog svampkorgen och gick. Hamnade bland stock och sten i de skånska skogarna. Plockade svamp med fina vänner. Åt matsäck på en mossbeklädd sten i solskenet. Hade en heldag ute i det fria och kom hem med uppladdade Lisabatterier och en korg med trattkantareller, rutsopp och rödgul taggsvamp.

 

 

Det har varit mycket tyst här på bloggen den senaste tiden. Inte för att jag glömt bort den, utan mer för att dagarna rusat fram i sådan fart att det varit svårt till och med för mig själv att hänga med. Jag har haft svårt att få livets kemi att stämma. Jag har hållit på att plocka ihop mina molekyler till fungerande enheter igen. För det har haltat lite på den fronten- Lite sömn, oregelbunden kost, långa och intensiva dagar på universitetet, mycket stress och än fler tidskrävande personliga åtaganden. Som grädde på moset så kom kontrasterna, vilket gjort att vågen svajat…

Hemma bland fjälltopparna vaknar jag av vinden i trädkronorna och fåglarnas kvitter. Det är djur i alla dess färger och former att både gosa och klappa. Det är frisk luft man andas och älgköttet som serveras vid middagsbordet har någon i familjen skjutit. Vattnet i kranen är isande kallt och kommer från den egna brunnen. Det är närhet till naturen. En närhet som varken kan köpas för pengar eller som kommer på burk.

I Malmö däremot så väcks jag oftast av ljud som hör staden till, så som tutande bilar. Jag har ingen eller mycket liten djurkontakt och vattnet i kranen är ljummet och smakar konstigt. I staden lever jag som vegetarian och sitter runt matbordet med mina två kombos. Jag bor med andra ord inte själv. Jag påstår inte att den ena eller den andra bilden är fel, utan allt har verkligen sin charm! För mina kombos (vilka är två helt underbara tjejer) har verkligen fått mig att upptäcka tjusningen med vegetarisk mat och alla de kryddor som kommer med den. Det får mig även att tänka på odlingsförhållandena som är av en helt annan värld här nere, än ovan odlingsgränsen där jag kommer ifrån.  Där jag kommer ifrån kan inte heller aktivitetsutbudet mäta sig med stadens. För en stad lockar med löftet att där alltid något sker. Att ingenting någonsin är helt stilla, utan allt är alltid i rörelse.  All denna aktivitet kan också upplevas som ett brus, där det egna hjärtslagen kan komma i otakt. Det händer liksom inte på en fjälltopp, där dagens bioföreställning kan utgöras av att änglarna skakar sina mattor*. Allt har verkligen sin charm och det går nästan inte att jämföra de två pusselbitarna med varandra just eftersom de är så olika.

Jag brukar säga att jag har hjärtat på landet, men bor i staden och det stämmer verkligen. Jag ser mig själv som besökare här i staden, fastän jag vet att jag numer är folkbokförd här. Men det spelar liksom ingen roll för mig, för jag planerar inte att bosätta mig här för gott. Men det är i alla fall kontrasten som sådan som har gjort att min inre våg har gungat lite. Gjort att jag kommit lite i otakt med mig själv, utan att för den skull tippa över. Men att gå från en miljö till dess raka motsats är en ganska så stor omställning som tar på kroppen. Så det jag har gjort är att jag försökt hitta balansen igen. Återfå jämvikten genom att ta bort eller lägga till. Säga nej till vissa saker och omfamna andra som jag insett att jag inte klarar mig utan. Som jag måste ha för att jag inte ska hamna i otakt med mig själv. Allt för att återfå den inre takten igen.

Förrförra helgen var det skördefest på Öland. Tog med mig allt mitt tentaplugg och begav mig mot solen och vindarnas ö. Åkte över bron som för mig symboliserar sommar och frihet. Kramade farmor och Aiwest. Åt god mat på Skeppargården. Tittade på konst. Loppade vintageklänningar och skolplanscher. Var på filmvisning av Skumtimmen*.  Dansade regndansen i en rosig vintageklänning under dubbla regnbågar. Njöt av livet och tentapluggade lite däremellan. Sedan var långhelgen slut och då hade jag plötsligt så mycket saker att jag fick skjuts tillbaks till Malmö! 

Ölandsbron

Fina Skeppargården

 

 

Mina fynd

 

Avresedag

 

Inte en bilutflykt utan en picknick!

 Och ska det va så ska det! Duk, keramikkoppar och matiga mackor...

 

 

* Delar av filmen har spelats in i Smithshåla, en plats strax intill Skeppargården.  Dessutom så var det fint att se filmen med några som verkligen kan sitt Öland och kan säga exakt var det utspelar sig. Som att Stenvik egentligen heter Djupvik, vilket ligger drygt två mil norr om Borgholm.  Att dagen de spelade in regnscenerna så var det strålande sol och klarblå himmel, medan dagen därpå var skyfall.