När jag gick i sjuan fick jag se en aldelens liten underbar film- Amelie fran Montemarte.
Den filmen inspirerade mig sa till den grad att jag gjorde en egen tolkning pa hennes trädgardstomte- Sveriges röda dalahäst. Alltsa har jag promenerat runt med denna dalahäst under hela min tid här i Berlin och latit denna filur posera lite här och där...



Statt pa det judiska minnesmonumentet


Druckit smartkaffe


Tittat närmare pa Berlinmuren



Varit pa grönbete i en av Berlins parker

Försenat flyg, trasigt bagageband, kvarglömd mobilladdare och elfel pa taget!
Vi fick inte direkt nagon drömstart pa varan resa...Dock sa kom bade jag och min väska till centralen och strax innan taget skulle ga, kom även Westerlund, som statt stilla i Märsta med en mobilladdare kompatibel till min!

Sedan dess har vi haft mer flyt och har snart spenderat tva dagar har i Berlin. Vandrat runt i hela staden och sett varje plats som turistbusen med hop on, hop- off stannat vid. Det vill säga vi har promenerat X antal mil redan.
Men sa har vi ocksa börjat hitta lite i staden och sett en hel del... som Checkpoint Charlie, Berliner Dom, Alexander platz m.m. Sedan har currywurst ätits och kaffe druckits pa Einsteein Café (fast jag vet inte om jag blev sa mycket smartare...).


Tysklands triumfbage



Minnesmärke fran muren






Checkpoint Charlie


Na väl imorgon bitti bär det av till Amsterdam, där vi planerat att övernatta imorgon kväll, innan vi kanske drar vidare till Bryssel. Men det kan komma att bli ändringar för att imorgon firar man visst koninginnedag (drottningens dag) och hundra tusentals orangeklädda människor väntas lämna sin hem för att ta sig ut pa gatorna. Men Amsterdam är hur som helst planen för imorgon, där vi tänkt besöka Heineken Experience och Anne Franks hus.

Det var allt för denna gang, men oroa er inte där hemma. Vi lever och mar och jag äter jordgubbar sa det star härliga till (har just införskaffat 3 liter till kvällsmat/frukost).

Vädret kan som inte riktigt bestämma sig. Idag så har det spöregnat hela dagen och nu i eftermiddag när jag var inne till byn så upptäckte jag att potatisbacken var snöfri. Eller näst intill, det ligger bara kvar lite grann vid dess fot. Därmed är nu Sveriges åttonde underverk näst intill fri från snö!

Eller var rättare sagt. För nu snöar det! Så kanske blir den vit igen. Och jag som trodde våren var på ingång. Tur att jag inte plockat undan skoteroverallen än! För har vi nu tur så blir det kallt igen så skoterföret kommer tillbaks. Om inte det inte ska snöa så mycket, så slipper jag helst av allt snön och välkomnar våren. Våren som andra har i sin trädgård, får jag själv spana med kikare för att se. Och inte ens då ser jag den, där emot ser jag hökugglorna som ugglar utanför huset. Alltid något!

Om min mattelärare skulle läsa det här så skulle de nog sätta kaffet i halsen!  Jag har nämligen nu ikväll suttit och räknat matte... För ringer lillebror och behöver hjälp, då åker penna och papper fram! Samt världens bästa miniräknare som kan kommandona plus och minus, går inte ens att jämföra med min grafritare från gymnasiet! Kanske var det därför det inte gick så bra- 0,007 skiljer mitt svar sig från facit, vilket är otroligt irriterande! Så irriterande att jag kommer att sitta och stirra på siffrorna tills det är löst. För lillebror ska få hjälp med sin långa ekvation, så det så!

Jag måste bara först ladda med lite te....

Jag råkade visst ta en liten bloggsemester.

Men så är jag ju hemma också.

På den plats där fjällriporna gottar sig i björkknoppar vid garaget.

Där snön fortfarande ligger kvar och där man fortfarande kan åka skidor.

Och i helgen var snöstorm och igår pajade Telianätet, så telefonen försvann. Så kommunikationen med omvärlden var lika med noll. Men det är sånt som händer när man bor jag i ett stort rött hus mitt i fjällvärlden. Lite barna i Bullerbykänsla över det hela, eller justja dem var ju flera barn! Kanske barnen på Frostmofjället stämmer in bättre…

Snöstorm, försvunna personer, polishelikopter och fjällräddning. Det är inte ofta en lördag består av de fyra komponenterna. Men i lördags så var det en sådan dag, det var nämligen dagen då Kungsledenrännet gick av stapeln!

Det var snöstorm och skidtävling i helgen. Kungsledenrännet anordnades för fjärde året i rad och jag var funktionär. Vilket innebar att jag gick upp fyra på lördagsmorgonen och körde de fem milen upp till Syterstugan. Tyvärr var inte vädret på deltagarnas sida, utan fjällräddningen tillsammans med tävlingsledningen bestämde sig för att bryta loppet på grund av säkerhetsrisken. Dock så blev inte alla stoppade, utan några t.ex. min lillebror hann passera innan beslutet togs och lyckades slutföra loppet! Men enligt mig så var det bra att loppet bröts, för snöstorm på 25 meter per sekund uppe på kalfjället är inte att leka med! För vind är jag van vid, men det i kompination med piskande snö gjorde att man bara ville springa in och gömma sig under täcket. Inte försöka hålla reda på flygande pappersmuggar med vätska eller blöta papper med siffror över de som passerat. Än mindre stå på ett par skidor! Så jag är full av beundran för samtliga deltagare, eftersom själv hade jag aldrig ens startat om det varit sådan väderlek som det var! (Dock så var det sol i Hemavan och stormen tilltog i styrka under dagen).

Brytningen av loppet medförde att vi hade 47 skidåkare i tunna kläder som var blöta och bara ville hem. Antalet skotrar var sex och bara några hade pulka. Dock så tog vi det vi hade och  började frakta  deltagarna de fem milen ner till Ammarnäs. Något som både var tidskrävande och kallt. Både jag och mamma som erbjöd oss att stanna kvar till sist, lånade ut alla våra kläder. Fixade med mat och gjorde så gott vi kunde med att svara på deltagarnas frågor, vilket var lättare sagt än gjort då vi knappt hade någon kommunikation med omvärlden. I skymningen, efter många långa timmar så fick vi tillbaks våra kläder och kunde tillsammans med ett tiotal skidor åka ner i en nilapulka bakom en av fjällräddningens skotrar.

Det blev en lång dag på 17 timmar ute i en värld som var vit. Både himmel och mark. Vitt, vitt, vitt, så långt ögat kunde nå. De gånger man nu såg något, för oftast var det bara ett enda virrvarr av snö. Snövirvel i en värld som redan var vit suddade ut alla begrepp om norr och söder. Samma dag var det en vecka sedan jag lämnade Barcelona. Bytte mandelträdens blommor mot snöstorm. Kontrasten som uppstår när man färdas 400 mil...

Jag hade ett tiotal tidningar i min hög på sängbordet när jag kom hem från Spanien. Varierade innehåll med allt från mattidningar och Kommunal till Utsikten och Barnens Framtid (ges ut av PLAN). Har nu börjat genomgå en fas med intressant läsning och nu imorse så var det Utsikten som fick starta dagen. Camilla Lundberg, en av Kooperation utan gränsers kommunikatörer belyser frågan i en lång artikel (som jag skrivit om med egna ord) om hur utvecklingsländerna biter sig själva i svansen…

För enligt henne så har utvecklingsländernas matkostnader blivit sex gånger högre sedan i början av -90 talet. Mat, oftast subventionerad, köps in för att stilla den värsta hungern hos befolkningen. Men det man inte tycks tänka på är att detta är en mycket kortsiktigt lösning, då man inte uppmuntrar landets egna bönder till att utvecklas. Detta agerande medför snarare att bönderna tvingas kliva åt sidan, för de stora utländska aktörerna. För att sedan när det är kris på riktigt och landet inte längre har råd att åka med matprisernas berg- och dalbaneutveckling, så står man där med en livsmedelsproduktion som mättar långt ifrån alla magar.

Ha sedan i åtanke att hela 75 procent, det vill säga tre fjärdedelar av världens fattigaste lever på landsbygden i dessa utvecklingsländer och där de flesta livnär sig på just jordbruk. I teorin är lösningen enkel, bönderna måste få mer betalt för sina skördar. Då minskar misären och fattigdomen kan ta ett steg tillbaks. Bönderna själva kommer att se ljusare på framtiden och bli lockade till investeringar, vilket i sin tur leder till en ökad produktion. På så sätt kan utvecklingsländernas hunger stillas och matsäkerheten stärkas. Men det är en långsiktig lösning som i teorin är enkel, men betydligt mer komplicerad att genomföra i praktiken!

Jag är hemma och när man kommer hem så ingår det att man packar upp. Vilket jag också har gjort. Tog fram mitt USB-minne i alla oreda från necessärfacket och la det på ett bra ställe så att jag inte skulle tappa bort det...

Gissa vad som nu är borta? Alla bilder från Barcelona ligger på denna sticka och jag letar mig sönder och samman efter mitt fiffiga ställe! Ett ställe där jag tänkte att denna sticka skulle ligga säkert.
Säkert ligger den med all säkerhet, eftersom jag inte kan komma åt den. Det eftersom jag absolut inte kan komma på vart jag har lagt den!

Igår kom mamma på mig när jag vände upp och ner på hela mitt rum. Hon började också leta. Sedan kom min lillebror och undrade vad vi höll på med och så blev han också indragen i letandet. Sedan kom pappa hem och undrade vart alla var och fann samtliga familjemedlemmar (Mickan och Ockra var givetvis på plats) i mitt rum. Febrilt letandes. Kikandes under madrassen i min säng (jag har som sagt glömt var detta fiffiga ställe är, så jag greppade tillslut efter minsta halmstrå). Han satte sig bara och suckade och så fick jag höra historien om när jag var liten och lekte Gömma nyckeln hos farmor. Min absoluta favoritlek när jag var liten, till alla vuxnas stora förfäran. Det eftersom denna lilla oskyldiga lek alltid ledde till samma sak- Den gömda saken (oftast nycklar) förblev gömd.

Denna historia handlade om när jag gav farmor huvudbry i tre år. Det var nämligen precis så lång tid det tog för henne att leta fram nyckeln till vinden som jag hade gömt! Som ni hör så är det olyckligtvis så att undertecknad har en viss förmåga att förlägga saker. Eller jag menar lägga saker och ting på en bra plats, där de bara är lite svåra att hitta…

Kom hem i söndags natt. Det snöade på måndagen, samtidigt som jag tvättade alla mina sommarklänningar och shorts. Känns som att det inte riktigt är säsong för dem hemma än (tyvärr)!

Jag sysselsätter mig nu för tiden med tråkiga saker som måste göras, men som man inte riktigt jublar över att göra. Som att betala räkningar och tvätta. Fast igår kväll blev jag klar med tråkigheterna och firade med 90 minuters träningspass. Även trevligt att ha lite bättre kontakt med alla vännerna här hemma.

Dock så ska jag nu ställa mig och göra palt. Igår firade jag mamma med trerätters, idag är det en kompis tur att få sin födelsedagsmiddag. Har för mig att han gillar palt, eller så gjorde han det inte. Hur som helst, palt ska det bli!

P.s: det är faktiskt inte så kallt här hemma som jag hade trott. Dock så ångrar jag ändå inte att jag införskaffade min hundtandmönstrade kappa. Och jag kan lova att den redan är flitigt använd!