När skymningen faller

Mormor brukade säga att när änglarna skakade sina mattor så dansade norrskenet över himlavalvet. Jag frågade aldrig vad änglarna gör när himlen brinner. När morgonens gryning eller kvällens rodnad sprider sig över himlen. När skymningen faller över oss likt ett batikfärgat skynke i rosa, orange, vitt och blått.

Nätterna i norr kan vara fullkomligt sagolika, magiska. 

 

Om att aldrig ha fått fira sin födelsedag

Har man aldrig någonsin firat sin födelsedag, så är det hög tid att börja när man fyller 20! I onsdags fyllde John 20 år och världens bästa mamma ordnade därför med kalas. Paket, ballonger och så två tårtor, vilka de yngre barnen fick dekorera med chokladsås och non-stop.

 

För en som firat 27 födelsedagar med pompa och ståt är det lite svårt att förstå hur det är att aldrig ha blivit firad på sin födelsedag. Att det är vilken dag som helst och att man därför vaken sjunger eller får några presenter. Men å andra sidan har dessa ungdomar flytt från ett krig, ett krig som är så avlägset för oss här i Sverige att vi knappt kan placera ut det på världskartan. Så dag möter verkligen natt här, men både ungdomarna och mamma kämpar på och det går framåt. Födelsedagsbarnet är vetgirig till tusen, så mitt i tårtkalaset åkte matematikböckerna och andragradsekvationerna fram. Mina små grå fick kämpa för att återkalla kunskaperna från NV-programmet och damma av gymnasiematten, men polletten föll slutligen ner och jag kunde förklara på begriplig engelska vad det handlade om. Avslutade eftermiddagen med att öva svenska och diskutera Sveriges statsskick med den blivande statsvetaren/ ekonomen. 

 

Att vakna upp

För precis ett år sedan så hoppade jag av ekorrhjulet. Jag blev tvungen att erkänna för mig själv att jag bara var en människa. Att det inte längre var kul med alla dessa bollar som jag ideligen skulle hålla i rörelse. Att vakna av hjärtklappning mitt på natten, panikslagen över att jag kunde ha glömt något. Jag skrev en krönika där och då. För dessa ord kändes som ett hån och att livet bara var jobb och åter jobb.

 

Nu tittar jag på denna skylt där den hänger på sovrumsdörren och känner tacksamhet. För när inga andra alarmklockor kunde väcka mig tillbaks till livet så kom detta som det skriftliga alarmet. De är inte klokt va det är skönt att leva!

 

 

 


Hortikultur i fjällmiljö- Typexempel Potatisbacken

 

En av mina läsare frågade förvånat om jag fortfarande skriver på mitt kandidatarbete. Självklart är svaret på den frågan nej, det är publicerat i Epsilon och jag är sedan någon vecka tillbaks hemma i fjällvärlden igen.

 

 

För kandidatarbetet blev klart tillslut, även fast resan var både lång och kämpig. Men i mål kom jag, vilket jag är innerligt tacksam för. En bit av hortikulturen vid vägs början är fångad. Och det känns fortfarande helt overkligt, för jag har nog aldrig jobbat så hårt för något. Jag la ner både min själ och mitt hjärta i arbetet. Glöm slutövning i lumpen, att intervjua 21 personer, transkribera allt (vilket blev 146 sidor) och koka ner det samt skriva en litteraturstudie om potatis var maxat. Totalt 75 sidor agrarhistoria blev det...

 

”Wow, vilket tidsdokument!”

 

”Du skriver en hel lärobok: Allt du någonsin behöver veta om potatis!”

 

”Jag tror att du har missuppfattat något, det var inte dags för masteruppsatsen riktigt än!”

 


Kära läsare!

Jag vet att jag minst sagt tunnat ut min läsarskara genom att låta det vara ekande tyst här inne. Sanningen är den att orken och därmed lusten till att skriva försvann. Jag har stressat på tok för mycket det senaste året. Att få lämna över min post som kårkassör känns minst sagt skönt. Inte för att jag ångrar föregående verksamhetsår, för det har varit väldigt lärorikt och utvecklande. Men jag vill helst inte göra om det. För att rodda kassörsjobbet på sidan av heltidsstudier och andra kåruppdrag har slitit mer på mig än vad jag alla gånger velat erkänna. Men nu är det nya tider och även fast jag fortfarande har saker att göra, så har jag lovat mig själv att prioritera mig själv mer. Jag ska göra mer av sådant som ger mig energi, till exempel att pyssla, träna och blogga. Bloggen som först var en kommunikationskanal med mina nära och kära när jag bodde utomlands, har med åren blivit ett forum för allt mellan himmel och jord. Bloggen spretar åt alla håll och kanter, för här finns inget renodlat tema. Den enda röda tråden är och har alltid varit Lisa och jag är spretig. Jag är inte en rak motorväg, jag är skogsstigen som slingrar sig fram genom landskapet. 

 

 
 

Denna bukett med vitsippor är till dig som läser. För att du fortfarande tittar in och envist hänger kvar, trots få uppdateringar. Men nu väntar nya tider och bloggen kommer definitivt att få mer fokus från och med nu. Kanske inte i form av romaner, utan troligtvis mer bilder eftersom jag förfullt håller på och skriver mitt kandidatarbete. Kram på dig!


Hjärtliga dagen

Hela dagen har samtliga flöden på Facebook och Instagram varit till bredden fyllda med gulligull. Mysigt för alla förälskade, något mindre rosaskimrande för alla oss som inte är det. Men vad gör väl det när man har sig själv att rå om? Dessutom så tror jag att det är nyttigt med lite perspektiv, det har i alla fall varit bra för mig. Min senaste parrelation slutade i ofrivilligt singelskap. Givetvis smärtsamt till en början, men oj så nyttigt det är att stå på egna ben! Jag håller på att lära känna mig själv och som herr Wilde så klokt sa, vem kan vara olycklig med frihet, böcker, blommor och månen? Allt det och mer därtill har jag förmånen att faktiskt ha, så nej det går ingen större nöd på singel fröken. 
 
 
 
 
 

Överlämning av stafettpinnen

Så var verksamhetsåret över och igår kväll lämnade jag över mitt kassörstestamente. En nätt liten lunta på 37 sidor exklusiv bilagor. Min mening med detta var inte att få den nya kassören att svimma, utan att ge henne ett ledsnöre för detta verksamhetsår. Min efterträdare ska inte behöva uppfinna hjulet på nytt, de ska få lägga sin energi på att förbättra det! Dessutom så hade allt mitt slit och alla mina tårar varit till ingen nytta om jag inte kommunicerat hur, vad och varför jag gjort som jag gjort.

 
Ursäkta den suddiga bilden! Den togs just innan jag i ilfart åkte till centralen och hoppade på tåget. Nu är jag tillbaks i Västerbotten och ska fortsätta mitt skrivande, men på mitt kandidatarbete. 
 
 

Give a little bit

Min nya dator rasade samman, eller enligt Dell var den gammal. 101 dagar hade den på nacken. Men det är bara ett litet obetydligt problem, det finns de som har det betydligt värre. Det finns de som saknar ett tak över huvudet, ett varmt mål mat och känslan av att känna sig behövd och älskad. Jag har lyxen att kunna checka av alla punkter, men jag vet samtidigt att många har det sämre. Så jag försöker att ge och faktiskt bry mig. Det är det lilla som räknas. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

 

Min kusin Johanna skriver väldigt fint om detta, samtidigt som hon nämner lite av problematiken kring Jante. Att det skulle vara skryt att göra så. Visst kan jag förstå att vissa tycker det, men låt de då tycka så. Det är sannolikt inte den hemlöse som man just har försökt hjälpa en gnutta som tänker just den tanken. Tänk om alla faktiskt skulle få för sig att göra något, tänk vilken fin värld vi skulle leva i!

 

Jag har spunnit loss kring detta tidigare, så om du är intresserad av att läsa mer så kan du klicka HÄR och HÄR.

 

 

 


Sjuntan

Tjusningen med handarbete och själva essensen i syjuntan är att sitta tillsammans med sina kompisar och snacka medan man handarbetar. Allt ifrån det senaste skvallret till jämställdhet och växtfärgat garn hinner avhandlas under handarbetsstunden. Syjuntan är inte död eller en landsbygdsföreteelse, den är i högsta grad levande vill jag påstå! När jag bodde i Göteborg deltog jag i en och här i Skåne deltar jag i en annan som går under namnet Mormorsrutan (jag kände mig givetvis tvungen att lära mig virka mormorsrutor).

 

 

Förr var handarbete inte bara en konstnärlig hobbyverksamhet, det var snarare ett måste för en självförsörjande person att man kunde stoppa sina strumpor och laga hålen i skjortan. Tyvärr är det idag billigare att köpa en färdigstickad tröja än att köpa garnet till den, för att inte tala om den tid det tar att sticka en tröja eller ett par sockar! Men allt kan inte räknas i tid eller pengar och det man själv har skapat har ett oerhört mervärde, i alla fall för mig.

 
 

 


Förklaringen

Jag bloggar inte överdriver ofta nu förtiden och gårdagen kan ge dig ett hum om varför:

 

06.00 Vaknar & tar mig till universitetet

 

08.15-11.58 Redovisning av Odlingsföretag

 

12.00-14.00 Sponsormöte med banken gällande att rusta upp kårlokalerna

 

14.05-16.45 Potatiskonferens samt jag håller ett kortare föredrag om Potatisbacken, Sveriges 8:e underverk. Samtliga gästföreläsare får en tygkasse med Potatisbacken som motiv från Ottossons Textil.

 

17.00-18.30 Kårsamverkansnämndens årsmöte (KSN)

 

18.30-19.00 Jobb på expen

 

19-20 Somnar på bussen hem. Lagar middag och somnar om på nytt.
 
 

Kronärtskockan

Det har hänt något med mina smaklökar. De har blivit så smått äventyrslystna och jag testar både det ena och det andra. Hel kronärtskocka  har jag aldrig testat tidigare, men tack vare Hanna så har jag nu gjort det. Ett blad i taget med lite citronsmör och du har en alldelens underbar söndagslunch!

 

 
 

Odla melon på friland

Jag kommer nog aldrig att sluta fascineras över vårt avlånga land Sverige. Jag har nämligen varit med om något som jag trodde var omöjligt. Jag har nämligen varit med om att skörda melon som vi odlat på friland här i Sverige! Jag trodde absolut inte att det skulle gå, men det gick och resultatet blev underbart gott!

 

 
 
 

Livets kemi

Det har varit mycket tyst här på bloggen den senaste tiden. Inte för att jag glömt bort den, utan mer för att dagarna rusat fram i sådan fart att det varit svårt till och med för mig själv att hänga med. Jag har haft svårt att få livets kemi att stämma. Jag har hållit på att plocka ihop mina molekyler till fungerande enheter igen. För det har haltat lite på den fronten- Lite sömn, oregelbunden kost, långa och intensiva dagar på universitetet, mycket stress och än fler tidskrävande personliga åtaganden. Som grädde på moset så kom kontrasterna, vilket gjort att vågen svajat…

 

 

Hemma bland fjälltopparna vaknar jag av vinden i trädkronorna och fåglarnas kvitter. Det är djur i alla dess färger och former att både gosa och klappa. Det är frisk luft man andas och älgköttet som serveras vid middagsbordet har någon i familjen skjutit. Vattnet i kranen är isande kallt och kommer från den egna brunnen. Det är närhet till naturen. En närhet som varken kan köpas för pengar eller som kommer på burk.

 

 

I Malmö däremot så väcks jag oftast av ljud som hör staden till, så som tutande bilar. Jag har ingen eller mycket liten djurkontakt och vattnet i kranen är ljummet och smakar konstigt. I staden lever jag som vegetarian och sitter runt matbordet med mina två kombos. Jag bor med andra ord inte själv. Jag påstår inte att den ena eller den andra bilden är fel, utan allt har verkligen sin charm! För mina kombos (vilka är två helt underbara tjejer) har verkligen fått mig att upptäcka tjusningen med vegetarisk mat och alla de kryddor som kommer med den. Det får mig även att tänka på odlingsförhållandena som är av en helt annan värld här nere, än ovan odlingsgränsen där jag kommer ifrån.  Där jag kommer ifrån kan inte heller aktivitetsutbudet mäta sig med stadens. För en stad lockar med löftet att där alltid något sker. Att ingenting någonsin är helt stilla, utan allt är alltid i rörelse.  All denna aktivitet kan också upplevas som ett brus, där det egna hjärtslagen kan komma i otakt. Det händer liksom inte på en fjälltopp, där dagens bioföreställning kan utgöras av att änglarna skakar sina mattor*. Allt har verkligen sin charm och det går nästan inte att jämföra de två pusselbitarna med varandra just eftersom de är så olika.

 

Jag brukar säga att jag har hjärtat på landet, men bor i staden och det stämmer verkligen. Jag ser mig själv som besökare här i staden, fastän jag vet att jag numer är folkbokförd här. Men det spelar liksom ingen roll för mig, för jag planerar inte att bosätta mig här för gott. Men det är i alla fall kontrasten som sådan som har gjort att min inre våg har gungat lite. Gjort att jag kommit lite i otakt med mig själv, utan att för den skull tippa över. Men att gå från en miljö till dess raka motsats är en ganska så stor omställning som tar på kroppen. Så det jag har gjort är att jag försökt hitta balansen igen. Återfå jämvikten genom att ta bort eller lägga till. Säga nej till vissa saker och omfamna andra som jag insett att jag inte klarar mig utan. Som jag måste ha för att jag inte ska hamna i otakt med mig själv. Allt för att återfå den inre takten igen.

 

 

*norrsken


Den olycksdrabbade firren

Först började jag gråta och när man väl kom på hur man skulle få mig att säga vad som var fel, så visade det sig att jag grät eftersom farfar hade backat över middagen. Hur kom det sig annars att det låg en platt fisk på tallriken?! Jag hade allt suttit med moffe i båten och dragit upp både en och flera silverglänsande fiskar ur sjön och inte en endaste en hade varit platt, så det så!
 
 
 
 
Det dröjde 20 år, men så på min födelsedag så fick jag ett il. Jag även denna gång var jag på Öland, men känslan var annorlunda- Jag var beredd att smaka på den platta fisken. Jag kan snällt erkänna mitt misstag, inte över att jag smakade den, utan snarare för att det dröjde så länge innan jag kom över min inbillade matfobi, för platta fiskar är även de goda! Riktigt goda till och med!
 
 

En del av Sverige. En del av vårt kulturarv. En del av mitt hjärta och mina barndomsminnen.

 

Jag sitter här helt tårögd samtidigt som jag är fylld av nostalgi. Det kom sig nämligen så att jag stötte på ett klipp idag med ett par för mig, inte helt obekanta människor. Det är nämligen mina morföräldrar, Herbert och Elna Ottosson som figurerar i klippet där de visar hur det gick till förr. På den tiden då inte mjölken kom i tetrapack. Då man handmjölkade korna själv och man drack varm mjölk till frukost. Min mormor och morfar var en av Sveriges allra sista mjölkbönder och jag är ett stolt barnbarn. Mina morföräldrar var ett hårt arbetande par som vårdade den kultur som idag så gott som dött ut. Idag sker allt i stor skala med maskiner. Så var det inte för dem, det var med handkraft man kramade ut mjölken. Den varma mjölken som lade sig som ett skum i hinken. Så mjölkning, kosläpp, sträva kalvtungor och klingande koskällor i sommarnatten är några av de saker som sitter allra djupast rotade i mig.

 

 


Släcker du?

Ikväll 20.30 är det Earth Hour och då släcker världen ner för klimatets skull. Hakar du på världens största miljökampanj? För det är en miljö- och inte en energisparkampanj som är begränsad till en timme. Denna timme är till för att uppmärksamma årets alla övriga timmar då vi slösar med naturens resurser. För så är det, många av oss slösar verkligen med det som givits oss alla- Vår planet. Vi svenskar är nämligen en av dem som använder av mest el per person i världen! Tänk på det nästa gång du tänder lampan…
 
 
 
 

Du och Din Jante

Januari är äntligen över. Jag trodde där ett tag att denna månad skulle behålla sitt grepp om mig för evigt. Men nu råder februari och jag har fått vända blad i almanackan. Skönt som sjutton må ni tro att det är för nu är tentaperioden för denna gång över.

 

 

Jag är nöjd. Nöjd över mina prestationer. Jante skulle svimma om han läste det som kommer här näst, men vi fick en femma i Let It Grow projektet, topp tre rankat totalt. Jag blev bäst (!) i min enorma klass på marknadsföringstentan som jag skrev på engelska. Det var enormt skönt att få det beskedet eftersom jag oroat mig långt innan tentan ens ägde rum för att jag skulle få totalt hjärnsläpp på essäfrågorna. Istället blev det så att jag landade på ett halvt poäng ifrån full pott på just den delen! Den sista tentan som jag nu gjorde landade jag på 1,5 p från maxpoäng. Det var en sådan lättnad att det gick så bra att jag sov tretton (!) timmar i sträck efteråt. Och nu är januari över, mina femmor är snyggt nerskrivna på papperet och jag försöker hålla huvudet högt. Jante har nog tuppat av, men jag vet att jag gjort bra ifrån mig. Jag har gjort mer än bra och ändå är saker omkring mig som de är. Mycket av det som händer står jag försvarslös inför, men studierna är en sak som jag faktiskt kan styra någorlunda över. Eller som Sofia sa- "Du briljerar ju för skjutton!"

Inte nog med detta så har jag öppnat dörren för mitt hjärnspöke. Jag håller som bäst på och vinkar adjö till det stora hjärnspöket tillika ett stort kapitel i mitt liv. Har gjort ett paket till hen som tog en pusselbit ifrån mig. Jag går framåt och jobbar på att inte se mig om över axeln och mina vänner håller mig i handen. Jag kämpar på.


Borsta naturligt

Skippa plasten och låt bambun göra jobbet istället. Bambun som används i tandborstarna kommer från pandafria områden och går dessutom att kompostera. En sådan tandborste som man skulle vilja stod i varje persons tandborstmugg för en lite grönare värld!

 

Vill du också borsta grönt, klicka här.

Tacksamhetens ord

Borde skriva något. Ska skriva något. Men det är bara det att det råder idétorka för tillfället.
Har ungerfär lika mycket inspiration till att skriva som det är vatten i öken.
Samtidigt är jag tacksam för att jag fått chansen.
 
Bild lånad härifrån.
 
För att skriva krönikor och få dem publicerade är en ynnest som är få förunnat. Dock så är det för tillfället himla svårt att komma på något bra att skriva bara. Helst ska det vara lite roligt också, för jag skriver ganska ofta rätt så seriöst. Men huvudsaken är att det är bra skrivet. Dock så vet jag att det kommer, inspirationen. Det gäller bara att vänta in den...

 

Under my skin

 

 

 

1. Hur gammal är du om fem år? 28, nästan 29 (!)

 

2. Hur lång är du? 161 cm.

 

3. Vilken är den senaste filmen du sett?Prometheus

 

4. Hur löd det senaste sms:et du fick? "Å va du är gullig! Supersnällt!"

 

5. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta

 

6. Har du stationär eller bärbar dator?Bärbar

 

7. Hur många kuddar har du i sängen? Så många som ryms!

 

8. Hur många landskap har du bott i? Två i Sverige

 

9. På vilka platser i Sverige har du bott? Ammarnäs, Sorsele, Umeå och nu Göteborg

 

10. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota!

 

11. Är du social? Ja, om jag får ha min egentid

 

12. Tycker du om kinamat?Ja, men thai är godare

 

13. Tycker du om kaffe? Ja om jag får ha mycket mjölk i (=mjölk med kaffe)

 

14. Vad äter du till frukost? Havregrynsgröt och ett glas juice

 

15. Kan du spela poker?Nej, men en av mina närmsta vänner har jobbat på ett kasino…

 

16. Nämn tre drömmar som du förverkligat! Jag har pluggat till Bartender i Barcelona, gjort lumpen som insatssoldat och tågluffat genom Europa.

 

17. Vill du ha barn? Ja

 

18. Har du någonsin åkt ambulans? Nope, men jag har sett till så att flertalet kommit sig in i fordonet.

 

19. Föredrar du havet eller en bassäng? Havet, alla gånger!

 

20. Vilket är ditt favoritprogram på tv? Grey’s anatomy och Go’kväll lördag

 

21. Kan du rulla med tungan? Ja

 

22. Vad har du för ringsignal? In one ear med Cage the Elephant

 

23. Vad har du närmast dig just nu som är rött? En vägskylt som hänger på väggen (triangel med vägarbete pågår, ja jag är i min lägenhet).

 

24. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej och ingen annan böter för den delen heller

 

25. Vilken bok läser du just nu?Liftarens Guide till Galaxen (men den är lite tungrodd)

 

26. Läser du någon dagstidning? Ja, GP och Metro.

 

27. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P4 eftersom jag nyligen suttit med i Svensktoppsjuryn.

 

28. Är du lycklig?Ja

 

29. Vilka länder har du besökt? Förutom alla de nordiska länderna så Ryssland, Tyskland, Holland, Nederländerna, Frankrike, Spanien, Schweiz, Italien, Slovenien, Jugoslavien, Ungern och Österrike.

 

30. Vad är ditt livs bästa ögonblick?Svårt att välja ett, men avslutningsnumret på Spanska ridskolan i Wien fick tårarna att rinna…

 

 

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0