För precis ett år sedan så hoppade jag av ekorrhjulet. Jag blev tvungen att erkänna för mig själv att jag bara var en människa. Att det inte längre var kul med alla dessa bollar som jag ideligen skulle hålla i rörelse. Att vakna av hjärtklappning mitt på natten, panikslagen över att jag kunde ha glömt något. Jag skrev en krönika där och då. För dessa ord kändes som ett hån och att livet bara var jobb och åter jobb.

Nu tittar jag på denna skylt där den hänger på sovrumsdörren och känner tacksamhet. För när inga andra alarmklockor kunde väcka mig tillbaks till livet så kom detta som det skriftliga alarmet. De är inte klokt va det är skönt att leva!