Jag vet att jag minst sagt tunnat ut min läsarskara genom att låta det vara ekande tyst här inne. Sanningen är den att orken och därmed lusten till att skriva försvann. Jag har stressat på tok för mycket det senaste året. Att få lämna över min post som kårkassör känns minst sagt skönt. Inte för att jag ångrar föregående verksamhetsår, för det har varit väldigt lärorikt och utvecklande. Men jag vill helst inte göra om det. För att rodda kassörsjobbet på sidan av heltidsstudier och andra kåruppdrag har slitit mer på mig än vad jag alla gånger velat erkänna. Men nu är det nya tider och även fast jag fortfarande har saker att göra, så har jag lovat mig själv att prioritera mig själv mer. Jag ska göra mer av sådant som ger mig energi, till exempel att pyssla, träna och blogga. Bloggen som först var en kommunikationskanal med mina nära och kära när jag bodde utomlands, har med åren blivit ett forum för allt mellan himmel och jord. Bloggen spretar åt alla håll och kanter, för här finns inget renodlat tema. Den enda röda tråden är och har alltid varit Lisa och jag är spretig. Jag är inte en rak motorväg, jag är skogsstigen som slingrar sig fram genom landskapet. 

 

Denna bukett med vitsippor är till dig som läser. För att du fortfarande tittar in och envist hänger kvar, trots få uppdateringar. Men nu väntar nya tider och bloggen kommer definitivt att få mer fokus från och med nu. Kanske inte i form av romaner, utan troligtvis mer bilder eftersom jag förfullt håller på och skriver mitt kandidatarbete. Kram på dig!