Tog med mig en bok upp som länge väntat på att få bli läst- Trädgården vid Prins Eugens Waldemarsudde. Från en trädgårdsmästare till en annan, perfekt mellandagsläsning har det varit. Kan verkligen rekommendera boken särskilt om man är intresserad av trädgård, arkitektur eller bara är svag för vackra bilder och vill hämta hem en dos inspiration.

 

Båda dessa arrangemang gillade jag, särskilt iskonvaljerna som sticker upp ur mossan. Tror bestämt att jag ska försöka mig på det till nästa jul!

Har härmed lovat mig själv att inom de två närmsta åren besöka trädgården på Waldemarsudde, för jag har nämligen aldrig varit där. Men nu bara måste jag besöka Marina och hennes kollegor och själv gå runt och insupa platsens atmosfär.

I Skåne har det faktiskt redan nu börjat spira, men inte ur snön. Här skådas nämligen mycket sällan snö. Men så är inte heller dagens tips, en trädgårdsroman, av söderländsk härkomst. Det som spirar ur snö är nämligen i allra högsta grad rotad i Norrland bland snödrivor och midnattssol.  

Missade du inlägget om boksläppet i Vadstena, så skrev jag om det här. Jag må vara partisk eftersom jag känner författaren och dessutom har haft privilegiet att korrekturläsa denna trädgårdsroman. Men för alla som gillar trädgård så kan jag varmt rekommendera boken. Den har mikroförökats på bokförlags laboratoriet och finns att köpa på Bokus. Så om du inte redan gjort det, skaffa dig ett exemplar och dröm dig bort till grönare tider. 

P.s: Inlägget är inte sponsrat!

Denna bok har stått på min boklista ett tag, men jag har nästan gruvat mig för att läsa den. Inte på grund av att jag trodde att den var svårläst eller tung, utan mer för att jag varit rädd att den skulle riva upp såret. Min mormor har nämligen nyligen gått ur tiden och jag hade i förväg räknat med att tårarna skulle rulla av den anledningen. Jag vet med mig att blotta ordet, mormor, i dagarna kan räcka för att mina ögon ska bli blanka. Men denna bok är nog inte tänkt att vara helt igenom en sorglig bok, tror jag. Men likafullt är den tänkvärd och stundtals väldigt pricksäker:

”Ibland måste något lämna plats för att något annat ska kunna ta plats”. ”Dödens mäktigaste kraft är inte att den kan få människor att dö, utan att den kan få människor som lämnas kvar att vilja sluta leva”. ”De bygger ord av förlåtelse på ruinerna av ord om att slåss”.

”Man säger aldrig hej då i Landet-Nästan-Vaken. Man säger bara ”vi ses”. Det är väldigt viktigt för invånarna i Landet-Nästan-Vaken att det är så, eftersom de anser att ingenting egentligen någonsin helt dör. Det blir bara en historia, gör bara ett hopp i grammatiken, byter tempus från nutid till dåtid. Man gillar tempus i Landet-Nästan-Vaken. I sagor är tempus lika viktigt som magi och svärd.”

Jag läste aldrig baksidan, inte förrän jag läst ut varenda sida av innehållet. Så vill du veta vad som står där kan du googla, Fredrik Backman är en välrecenserad författare, så det är inte svårt att hitta. Mina tankar hittar du dock bara här och jag är himla glad att just DU läser! Ha en fin dag!

P.s: Är det någon som ska säga förlåt, så är det Raja som tagit en god bok till helt nya höjder…

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker är en storslagen kärleksroman som handlar om Tin Win som är framgångsrik advokat i New York. Han kommer ursprungligen från Burma men hans amerikanska familj, hustru och två barn, vet nästan ingenting om hans uppväxt och bakgrund. Så en dag, strax efter att dottern Julia avlagt sin juridikexamen försvinner han utan ett ord. Familjen tvingas till slut acceptera att spåren slutar i Bangkok. Fyra år senare hittar Julia ett fyrtio år gammalt kärleksbrev som hennes far skrivit till en okänd kvinna i en by i Burma. Hos Julia tänds åter hoppet och hon bestämmer sig för att söka upp kvinnan i brevet. När Julia kommer till den lilla byn bland bergen hamnar hon i en främmande värld och i byns tehus lär hon känna en man som berättar en märklig historia om den blinde pojken och flickan med de missbildade fötterna, om det som står skrivet i stjärnorna och om kärlek som övervinner allt.

En sinnlig och vacker roman som överraskar med ett väldigt rytmiskt hjärtslag. Detta är en storslagen kärleksroman som gör en alldeles varm i hjärtat. 

Kärlek och passion under brinnande krig. Ungraren Péter Gárdos föräldrar överlevde förintelsen och kom till Sverige och blev kära. Efter hans fars död fick han två buntar kuvert ihop bundna med sidenband av sin mamma, hans föräldrars kärleksbrev, vilka han läste på en enda natt. Trots föräldrarnas desperata situation hade de en stark önskan att älska och leva och har inga planer på att ge upp hoppet om livet. En kärlekshistoria i skuggan av andra världskriget genom 108 kärleksbrev, gör detta till en roman att sträckläsa.

 

Februaris bokrecension handlar om Fredrik Backmans roman Britt-Marie var här. Detta är en roman om att förlora sig, förälska sig och att sparka på det som rullar. Borg är ett samhälle om vilket det snällaste man kan säga är att det ligger vid en väg. Britt-Marie är en 63-årig kvinna som fått höra att hon är en passivt aggressiv ältande gnällkärring. Efter 40 års äktenskap beslutar hon sig för att lämna sin otrogna man och hamnar i Borg, samhället där det vid första anblicken inte tycks finnas något annat än "till salu"-skyltar och en ölstinkande pizzeria.

Britt-Marie hatar fotboll, Borg har inget annat än fotbollen kvar. När ungdomslaget i byn behöver en tränare så desperat att de till slut är redo att ge jobbet till vem som helst, då bryr de sig inte om petitesser som att hon absolut inte vill ha det. För när det kommer till kritan finns bara en universell sanning om samhällen vid vägar: Pizzerior och fotboll är det sista som överger människorna. Britt-Marie var här är en roman om fördomar (inte för att Britt-Marie har fördomar, givetvis inte), korrekt organiserade bestickslådor (gafflar-knivar-skedar, i den ordningen) och en ort vid en transportsträcka. Det är en berättelse om andra chanser, första sparkar och hur nästan allt går att rengöra med bikarbonat.

Fredrik har skrivit en underbar liten kärlekshistoria och en kärleksförklaring, om spelet fotboll och platserna där man spelar det, men mest av allt om en kvinna som väntat ett helt liv på att hennes ska börja.

”Det har aldrig varit lättare att vara kvinna. Vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet. Men det återstår några små frågor ... Varför måste vi ta bort allt hår på kroppen? Varför är bh:n så obekväm? Och varför frågar alla när man ska skaffa barn?”

Konsten att vara kvinna är ett självbiografiskt, feministiskt manifest av Caitlin Moran. Boken tar sin början på Caitlins trettonårsdag och fortsätter genom tonårstiden fram till moderskapet. Caitlin behandlar viktiga frågor så som feminism, abort, övervikt och moderskap på ett ocensurerat, ärligt och ofta roligt sätt.

"...en av årets både roligaste och viktigaste politiska böcker."
Andres Lokko

Detta är en bok som jag kommer läsa igen! Visst kan jag erkänna att boken ibland blev liggandes på sängbordet, dels för att det tog ett tag innan jag kommit in i Caitlins sätt att skriva samt för att stundtals så är det tunga frågor som tas upp. Frågor som tog ett tag för mig att bearbeta och processa. Men boken är ändå väldigt läsvärd och den har fått fler hundöron än de flesta andra böcker jag läst. Därmed så vill jag varmt rekommendera denna smarta och roliga bok, som gett både mig och min sambo många skratt.

Ett dussin böcker har jag på min lista som jag vill läsa detta år:

2.   Marie Curie, Ett liv- Susan Quinn

3.   Liftarens Guide till Galaxen- Douglas Adams

4.   The Saint, The surfer and the CEO- Robin S. Sharma

5.   De målade Grottornas Land- Jean M Auel

6.   How To Be Like Women Of Influence- Pat Williams

7.   Vägen Till Jerusalem- Jan Guillou

8.   Tempelriddaren-Jan Guillou

9.   Riket vid vägens slut- Jan Guillou

11.  Alkemisten- Paulo Coelho

12.  Pilgrimsresan- Paulo Coelho

Vid närmare eftertanke vore det nog skönare att hänga upp en säng, för jag ha en fallenhet för att ramla ur hängmattan... (Bild Jimmy Cooper).

De två förstnämnda är redan utlästa. Båda var väldigt intressanta, dock var den andra betydligt tyngre och mer krävande. Trean och fyran jobbar jag för fullt med, men Sharmas bok är inte direkt något man stressar igenom.  Men utläst det ska den bli! Även de andra böckerna planerar jag att beta av nu i år och just därför gjorde jag denna lista. För att den forna läslusen skulle ha något att jobba efter och kunna beta av.  Så fram till dess är det köpstopp för min del på böcker, för det duger inte att stapla dem på hög vid sängen om man aldrig kommer sig för att slå upp första sidan! Sedan så kommer det att bli härligt till sommaren när hängmattan kommer fram och ställs upp mellan björkarna i stugan.

Jag har hittat en liten diamant i min bokhylla! En diamant som är synonymt med drog, då den har hållit mig i beroendets grepp i över två dagar. Det är en tung drog, så att när du väl har prövat den, så kan man inte vara utan den! Hur ska man annars förklara att jag läst vid varje tillfälle som givits - när jag haft lunchrast, när jag gått för att hämta tidningen eller medan jag stått och diskat! Jag har läst sent in på nätterna, cyklat i ilfart till jobbet för att inte komma sent och jag har kort sagt blivit helt besatt av min drog! För i och med att boken är skriven i brevform så får man en helt annan relation till karaktärerna och ser genom deras sätt att skriva vad de är för personer. Och genom att vända blad blev jag en medlem i deras lilla litteratursällskap.

Drogens namn är det långa och svåruttalade ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap”. En gripande och stark berättelse om vänskap, kärlek och böcker. Och om hur människor i svåra tider hämtar kraft i läsningen och hos varandra.

Jag har ägnat några timmar åt den hyllade topplisteromanen Flickan från Ovan. Det är Alice Sebold som har skrivit denna lilla pärla som handlar om Susie Salmon som blir våldtagen och mördad en dag när hon är på väg hem från skolan.

Från sin utsiktsplats i himlen följer hon med medkänsla och växande instinkt livet på jorden. Hon kämpar med att acceptera sin död, samtidigt som hon fortfarande klänger sig fast vid de levandes värld. Under många år följer hon mördarens förehavanden och polisens arbete, liksom sin familjs sorgearbete och vindlande öde. Tills den dag då hennes önskningar ser ut att gå i uppfyllelse”

Man får följa mes Susie på äventyr mellan de levande och döda. Sebold skriver vackert och underbart samtidigt som det är mörkt och hemskt. Detta är en sorglig, men ändå ljus berättelse som jag tycker lämpar sig till de som förlorat någon. Denna bok kommer att få pryda sin plats i bokhyllan fram tills nästa gång den blir läst. För det lär den bli…

Jag vet, den senaste tiden har det blivit ett flertal tillskott under fliken ”En bra bok”, men jag kan inte hjälpa det! För jag har tagit upp läsandet igen och insett att jag har saknat att kura ihop mig med en bra bok i soffan. Men inte en sådan där tjock och tung sak som är ren och skär facklitteratur. Utan dess motsats, som en roman. Som man läser för att man tycker det är kul och inte för att man måste.

Och därför vill jag åter igen tipsa om en riktigt, riktigt bra bok som jag tyvärr just har läst ut. En bok som ingav mig en Breakfast-at-Tiffanys känsla med sina sidor fyllda av charm, kvick humor och värme. En bok med vintagekänsla från 50-talets London där allt är som ett enda långt cocktailparty.
     Eva Rice, författaren till denna drog, drar med en i historien om artonåriga Penelopes liv där komplicerade svartsjukedramer, hemligheter och magi spelar huvudrollerna. Boken förtrollade mig bokstavligt talat. Så rensa i kalendern, eftersom du väl har börjat så kommer du inte att vilja sluta. Taxituren får aldrig ta slut…

Jean-Dominique Bauby  är 42 år och framgångsrik chefredaktör för franska Elle. Han har tre barn och fru, som han lämnar för en yngre kvinna. Han befinner sig mitt i pulsen och det glamorösa livets mittpunkt när han under en biltur med sin son drabbas av ett slaganfall. Bauby blir totalförlamad och kan bara kommunicera genom att blinka med ett öga. ”Locked-in-syndrom” kallar läkarvetenskapen tillståndet, då patienten med bibehållen intellektuell förmåga blir instängd i sin egen kropp. Med hjälp av förlagsredaktören Claude Mendibil skriver han en bok med sina blinkningar som verktyg. Bokstav för bokstav, ord för ord. En blinkning ja, två för nej. Så dikterar han en häpnadsväckande läsupplevelse, ett vittnesmål om den fullständiga ensamhetens i dödens väntrum. Men också en uppfordrande hyllning till livet, kärleken och medmänniskorna.

Jean-Dominique Bauby dog den 9 mars 1997, tre dagar efter att boken publicerats i Frankrike. Två månader senare utkom den i Sverige och väckte även hos oss stor uppmärksamhet. I samband med utgivningen så visades en dokumentär om Baubys sista månader i livet. Efter att ha gjort succé på filmfestivalen i Cannes, så visade man i januari 2008 spelfilmen Fjärilen i Glaskupan.

En väldigt intressant bok som jag tycker att man bör ha läst. Blev helt fast efter jag läst om handlingen på omslaget. Jag trodde att den skulle var mer svårläst än vad den var, och nu menar jag inte att språket skulle vara för svårt, jag läste den inte på orginalspråk! Däremot hade jag skaffat mig den förutfattade meningen att den skulle vara lite dyster och tung. Men jag hade fel. Med sina 138 sidor så hann den aldrig bli tungsint. En nätt liten bok som inte tar allt för mycket av din tid i anspråk, i alla fall inte lästid. Tiden du sedan ägnar åt att analysera, det är upp till var och en.

Jenna Wilson är tretton år och har just börjat sjuan och det enda hon borde behöva oroa sig för är brösten som aldrig växer, den alldelens för blonda klasskamraten Ullis-Knullis som hon hatar och hur hon ska få Sakke snygg snygg snygg, att lägga märke till henne. Men Gud har inte skött sitt jobb. Hemma hos Jenna finns en rullator, en doseringslåda, en duschstol, peruker och anpassade möbler och skåp. Där lever nämligen en cancersjuk mamma. I taket i Jennas rum har hon och mamma klistrat upp stjärnor som lyser i mörkret. Under en av dem har hon gömt en dikt.
"Om du dör mamma så tar jag livet av mig"

En riktigt bra bok som jag sträckläste, för jag ville verkligen få reda på hur det ska gå för henne, eftersom jag själv inte kan förutsäga det. Så nej, jag fortsatte inte att läsa bara för att jag påbörjat boken. I ärlighetens namn så har jag aldrig "gett upp" en bok- utan tagit mig igenom hela. Oavsett om jag tyckt den varit bra eller dålig. Bara för att jag är en sådan person som inte vill ha saker halvgjorda.
Men Johanna skriver på ett sådant sett att man fångas av orden och verkligen vill fortsätta läsa!
Och bara en sista sak- Slutet är till för att läsas i ensamhet. Inte på en busstation (dock näst intill folktom, me endå..). I ensamhet ska det läsas. Och nej, jag vill inte se filmen!