Eva Hornung är i ropet just nu med sin bok Hundpojken.  Jag läste dessa rader och gick raka vägen till biblioteket: ”En otäck och omtumlande men ändå inte nattsvart berättelse som berör så starkt att man måste fortsätta läsa vidare. Mitt i det otäcka finns även värmen och kärleken vilket gör att allt känns väldigt realistiskt. Sättet att beskriva och tolka koder utifrån hundens och människans perspektiv gör att hundägaren ser sin hund ur ett nytt perspektiv. Det gör också att man börjar ifrågasätta mänskligt beteende”.

Den verklighetsbaserade boken ligger nu på sängbordet och jag jobbar på den. Men jag gillar vanligtvis att läsa när jag äter ensam, något som inte lämpar sig när det kommer till denna bok och då är jag ändå inte överdrivet äckelmagad. Glöm Jungelbokens romantiserande drag, här är det livets hårda skola som gäller. Alfahonan biter ihjäl sina valpar och äter upp dem när vintern är som strängast, för att bara nämna ett exempel.

Men även fast det kan vrida till lite i magen ibland så är den ändå fängslande. För man får följa hur han börjar röra sig som en hund, tänka som en hund och när han så några år senare råkar få syn på sin egen spegelbild och blir förvånad över att inte se en hund stirra tillbaks. Hornung vet nämligen imponerande mycket om hundflockars sociala och överlevnadsbegåvade beteendemönster.  Hon skriver levande och hon skriver så satt man börjar tänka på vad som är mänskligt och inte och vart vi människor har dragit den gränsen. En mycket psykologisk tankeväckande skildring kort sagt!