Det är mycket skrivande nu. Försöker i alla fall att skriva. Jag skriver och jag vilar och sedan skriver jag lite till. De känns som att mitt liv cirkulerar kring potatis- Jag skriver om potatis, jag äter potatis och ibland när jag vilar, så drömmer jag om potatis. Även fikonrädet börjar bli nyfiken på vad jag håller på med. 

 

 

 

Jag hade liksom galet mycket tur. Många av böckerna på bilden har jag länge suktat efter och så  ramlade jag över dem, inte på bokrean utan på en av stadsbibliotekets filialer. Något väldigt ofattbart hände där och då, jag FICK dem! Jag försökte verkligen betala och göra rätt för mig, men de ville personalen inte veta av eftersom de just gallrat ut dem. Om det inte vore för de stora röda bokstäverna ”GALLRAD” på baksidan av samtliga bokryggar så skulle jag tro att jag drömt alltsammans och under natten rånat stadsbiblioteket på lektyr. Nu är inte så fallet så funderar jag på att baka en kaka till de vänliga själarna som jobbar på Garaget här i Malmö. De är bara för underbara! Men först måste jag bara bli frisk från vad än jag nu dras med. 

 

 

Hella skulle på 20-tals fest så vi markerade ut samtliga vintagebutiker på kartan och gjorde en strategisk plan så att vi skulle hinna med så många som möjligt.  Uppdraget var fruktsamt i slutet av dagen hade en äkta 20-talsblåsa inhandlats tillsammans med tidstypiska skor, en fjäder samt en broderad kuvertväska. Vi hade även provsmakat oss igenom en del av läckerheterna på stans bästa konditori, shoppat underkläder och skrattat så vi fått ont i magen. Kvällen dansades in i ett tält där min vän Elin spelade folkmusik. I slutet av föreställningen gick alla på dansgolvet ihop och dansade långdans ner till havet, där brasan tändes och våren sjöngs in.

 

Första maj fyllde Hella år! Uppvaktade så sig bör födelsedagsbarnet med kaffe och present på sängen, för att sedan bjuda på våffelfrukost i ett soligt kök. Pratade om Svalbard och isbjörnar, överlevnadsinstinkter och toppbestigningar. Tjejen har nämligen skidat på Svalbard!!! Där vi lunchtid skidade vi inte, utan gick mot tåget. Tiden går allt för fort när man har roligt, men samtidigt är det väldigt fint att den gör det för då vet man att man haft en fantastisk tid!

 

Det är så förargligt att vara sjuk. Jag har verkligen inte tid att vara sjuk. Att ligga i sängen är inte riktigt min melodi. Men det är tveksamt om det är någons melodi att dras med influensan. Lägg på mensvärk och datastrul och statusen är ett faktum: Det har varit bättre.

Men datastrulet dök upp idag, tror inte att den gillar att bo i sängen. Men jag har på något magiskt vis grupparbetat hela dagen och nu lämnat in en av två uppsatser. Tyvärr är det inte kandidatuppsatsen, utan den i Hälsoträdgårdar som är klar. Men det är alltid något! 38 sidor läsning erbjuder den inklusive gestaltningsförslag. Dessutom är Yvonne Westerberg, författaren till Sinnenas trädgård intresserad av vårt arbete! Så samtidigt som en pdf lämnades in till kuransvarig så åkte även en kopia över till henne. Nu väntar presentation för vår uppdragsgivare, men först hägrar kandidatarbetet! 

 

I början av förra veckan, innan influensan satte sina klor i mig så blev jag bjuden av en vän på opera! Passerar ofta Malmös operahus, då det ligger längs den slinga som jag brukar springa. Men jag har aldrig varit där inne! Men innan vi tog oss in blev det köttfärspaj med gula kantareller, vin och presentutdelning. Liliana fyllde nämligen år, så jag tycke inte det var annat än rätt att jag fick bjuda på middag och presenter innan operaföreställningen.

 

Det var inte vilken opera som helst utan Aida. Jag grät så att tårarna rann medan solisterna sjöng ut sin olyckliga kärlek på italienska. De är tur att de finns textning, för annars hade jag inte hängt med allt för bra. Handlingen i Giuseppe Verdis opera baseras på att den etiopiska prinsessan Aida tillfångatagits och blivit slavinna i Egypten, där hon tjänar kungens dotter Amneris. Den egyptiske generalen Radamès, som är Amneris tilltänkte make blir dock passionerat förälskad i Aida och ett triangeldrama uppstår.

 

Stod var förövrigt något som vi i publiken gjorde efter ridån fallit, då stående ovationer smattrade i salen. Jag klappade så mycket att det tillslut pulserade i händerna, men så var det också en oerhört vacker och helt oemotståndliga opera. Jag bestämde mig där och då och detta absolut inte är sista gången jag bänkar mig i operahuset, dock så måste jag komma ihåg att ta med mig en näsduk!