Denna bok har stått på min boklista ett tag, men jag har nästan gruvat mig för att läsa den. Inte på grund av att jag trodde att den var svårläst eller tung, utan mer för att jag varit rädd att den skulle riva upp såret. Min mormor har nämligen nyligen gått ur tiden och jag hade i förväg räknat med att tårarna skulle rulla av den anledningen. Jag vet med mig att blotta ordet, mormor, i dagarna kan räcka för att mina ögon ska bli blanka. Men denna bok är nog inte tänkt att vara helt igenom en sorglig bok, tror jag. Men likafullt är den tänkvärd och stundtals väldigt pricksäker:

”Ibland måste något lämna plats för att något annat ska kunna ta plats”. ”Dödens mäktigaste kraft är inte att den kan få människor att dö, utan att den kan få människor som lämnas kvar att vilja sluta leva”. ”De bygger ord av förlåtelse på ruinerna av ord om att slåss”.

”Man säger aldrig hej då i Landet-Nästan-Vaken. Man säger bara ”vi ses”. Det är väldigt viktigt för invånarna i Landet-Nästan-Vaken att det är så, eftersom de anser att ingenting egentligen någonsin helt dör. Det blir bara en historia, gör bara ett hopp i grammatiken, byter tempus från nutid till dåtid. Man gillar tempus i Landet-Nästan-Vaken. I sagor är tempus lika viktigt som magi och svärd.”

Jag läste aldrig baksidan, inte förrän jag läst ut varenda sida av innehållet. Så vill du veta vad som står där kan du googla, Fredrik Backman är en välrecenserad författare, så det är inte svårt att hitta. Mina tankar hittar du dock bara här och jag är himla glad att just DU läser! Ha en fin dag!

P.s: Är det någon som ska säga förlåt, så är det Raja som tagit en god bok till helt nya höjder…

Plötsligt stannar livet till. Ögonblicket fryser till is, etsar sig fast och förminskar allt annat som händer och sker runtomkring. En av de personer som alltid funnits där, finns inte längre där. I alla fall inte i dess fysiska form. Det gör ont när någon fattas en. När man saknar någon sådär galet mycket. Men då försöker jag frammana tacksamhetskänslor, att jag fick förmånen att växa upp under hennes skyddande vingar. Att jag själv hade förmånen att lära känna henne och hennes personlighet och allt hon har lärt mig, både om mig själv och om livet. Det är värt så ofantligt mycket. Så även fast jag saknar henne till månen och tillbaks, så är jag ändå så oerhört tacksam. Men också väldigt ledsen över att hon inte längre vandrar här med oss. Boken om Bröderna Lejonhjärta är dock en bra tröst för mig, för att få saker och ting att kännas lite bättre.

 

 

Prick ett år idag. 365 långa dagar.
Du fattas mig!

Som Matty i Ronja rövardotter skulle ha sagt:

Han fattas mig

Imorgon är det manifestation utanför Ammarnäs Livs. Jag hoppas verkligen att det kommer att komma folk och att politikerna kommer att få upp ögonen och inse att vägen mellan Sorsele och Ammarnäs behöver totalrenoveras. Den är urkass och ambulanspersonalen sa det själv, man borde vägra att rycka ut om man måste köra längs Ammarnäsvägen. Men om det skulle gå så långt så skulle nog allt bra många stryka med, eftersom det tar sitt lilla tag innan ambulanshelikoptern kommit fram från Lycksele. En helikopter som de tidigare har diskuterat att ta bort. Hur politikerna nu kunde komma på den dumma idén, men för tillfället verkar den stormen ha blåst över.

    Hur som helst är vägen förskräcklig och jag har under de senaste dagarna ältat det hemska som hände och för mig själv undrat om allting hade fått ett annat slut om ambulansen kommit fram fortare. Om allting hade gått fortare. Om jag sprungit fortare, om vi larmat snabbare, om ambulansen kört fortare. Kort sagt, om vi hade kunnat rädda hans liv istället för att se det glida oss ur händerna.

Jag har gått sönder