Våren kom ändå

Från ett ögonblick till ett annat vänder det. Från att man tagit allt som självklart till att hela vardagsrummet är fyllt av ambulanspersonal och inget längre är så självklart som man trodde. Att någon som alltid funnits där inte finns mer.

Jag kämpar med att förstå och landa. I onsdags var det kremering. Jag behöver utsätta mig för alla steg för att verkligen ta in vad som hänt. För att kunna och börja bearbeta. För allt gick så fort. Sorgen kommer i vågor och jag låter vågorna skölja in. Idag dricker jag kaffe i morgonsolen och hör hur vårfåglarna kvittrar. För det är vår nu. En vår som du inte får uppleva ❤️

Mormor hälsar och säger förlåt

Denna bok har stått på min boklista ett tag, men jag har nästan gruvat mig för att läsa den. Inte på grund av att jag trodde att den var svårläst eller tung, utan mer för att jag varit rädd att den skulle riva upp såret. Min mormor har nämligen nyligen gått ur tiden och jag hade i förväg räknat med att tårarna skulle rulla av den anledningen. Jag vet med mig att blotta ordet, mormor, i dagarna kan räcka för att mina ögon ska bli blanka. Men denna bok är nog inte tänkt att vara helt igenom en sorglig bok, tror jag. Men likafullt är den tänkvärd och stundtals väldigt pricksäker:

 

”Ibland måste något lämna plats för att något annat ska kunna ta plats”. ”Dödens mäktigaste kraft är inte att den kan få människor att dö, utan att den kan få människor som lämnas kvar att vilja sluta leva”. ”De bygger ord av förlåtelse på ruinerna av ord om att slåss”.

 

”Man säger aldrig hej då i Landet-Nästan-Vaken. Man säger bara ”vi ses”. Det är väldigt viktigt för invånarna i Landet-Nästan-Vaken att det är så, eftersom de anser att ingenting egentligen någonsin helt dör. Det blir bara en historia, gör bara ett hopp i grammatiken, byter tempus från nutid till dåtid. Man gillar tempus i Landet-Nästan-Vaken. I sagor är tempus lika viktigt som magi och svärd.”

 

Jag läste aldrig baksidan, inte förrän jag läst ut varenda sida av innehållet. Så vill du veta vad som står där kan du googla, Fredrik Backman är en välrecenserad författare, så det är inte svårt att hitta. Mina tankar hittar du dock bara här och jag är himla glad att just DU läser! Ha en fin dag!

 

P.s: Är det någon som ska säga förlåt, så är det Raja som tagit en god bok till helt nya höjder…

 

En vacker liten historia

Min mormors själ vandrar inte längre på jorden, men minnet av henne kommer jag alltid att hålla kärt. Inte heller lever hennes lilla väninna, som bodde tvärsöver korridoren på hemmet där de spenderade sina sista år. Båda var de krutgummor, levnadsvisa och ena riktiga kämpar som under årens lopp varit med om både en och annan strapats.

 

En dag, i slutet på förra året, fick jag en flora i gåva. Den lilla kutryggiga damens flora med små kommentarer i skakig handstil. Denna flora har i princip stått orörd och samlat damm. Jag har inte haft hjärta att använda den som pysselmaterial, fast det kliat i fingrarna. Där och då kändes det nämligen inte helt rätt. Men så föll det sig så att mormors byrå hamnade hemma hos mina föräldrar. Efter en godkännande nick från mamma gick jag loss. Rev försiktigt, försiktigt, ut lämpliga sidor ut floran. Helst skulle både familj och färg överensstämma någotsånär. Efter mycket funderande så hade ett mönster stigit fram.

 
 
Så blev det byråns tur. Byråns stomme fick sig lite färg som fick torka innan jag började lacka fast floraarken. Många lager lack blev det, innan jag kände mig nöjd. Nedan kan du tjuvkika på hur resultatet blev. 
 
 
Denna möbel förenar två kloka, starka och för mig, betydelsefulla kvinnor. Jag är glad över denna möbel, den värmer mitt hjärta. På kanten slingrar en liten linnea, Linnaea borealis, smålands landskapsblomma, tillika mitt mellannamn, sig fram. Därmed så är detta en byrå med spår av tre kvinnor från olika generationer.
 
 
 

När livet stannar

Plötsligt stannar livet till. Ögonblicket fryser till is, etsar sig fast och förminskar allt annat som händer och sker runtomkring. En av de personer som alltid funnits där, finns inte längre där. I alla fall inte i dess fysiska form. Det gör ont när någon fattas en. När man saknar någon sådär galet mycket. Men då försöker jag frammana tacksamhetskänslor, att jag fick förmånen att växa upp under hennes skyddande vingar. Att jag själv hade förmånen att lära känna henne och hennes personlighet och allt hon har lärt mig, både om mig själv och om livet. Det är värt så ofantligt mycket. Så även fast jag saknar henne till månen och tillbaks, så är jag ändå så oerhört tacksam. Men också väldigt ledsen över att hon inte längre vandrar här med oss. Boken om Bröderna Lejonhjärta är dock en bra tröst för mig, för att få saker och ting att kännas lite bättre.

 

 
 
 

När livet stannar

Allt snurrade plötsligt helt enkelt lite för fort för mig. För lite mer än en vecka sedan kastade jag mig på tåget och bara flydde. Tog inte tåget till Paris eller Alperna, utan det mer närbelägna Karlskrona. Det blev långa löparturer och ett besök till navet av smärtan. Där allt började begav jag mig och klöste hårt på stenens mossa. Men vad vore livet utan vänner och allt gjordes för att jag skulle gaska upp mig själv. Grillkväll och Ben & Jerryglass för att nämna två och solen gjorde även sitt till...

 
 
 

Du fattas mig

Har fått flera förfrågningar vem som dött. Ingen ha dött i den bemärkelsen. Men bitar av mig har fallit bort. Du trodde inte att det skulle märkas att du försvann. Det gjorde det och du fattas mig. Mycket mer än vad jag trodde var möjligt...

The hardest thing to do is to say goodbye

Nu har Mickan alias Mio nu gått vidare till andra sidan...



Efter nästan femton år i mitt och min familjs liv, så har skedde det oundvikliga.
Den papperstuggande, trädskällaren kommer inte längre att tjuva kakor eller komma och dra av mig täcket. För nu är gamlingen inte gamal längre, utan hoppar åter igen runt på raningarna på jakt efter sork.
Fast saknad kommer hon att vara, så in i norden...




Ett år

Prick ett år idag. 365 långa dagar.
Du fattas mig!






P.S I Love you

Som Matty i Ronja rövardotter skulle ha sagt:

Han fattas mig




Run baby, run!

Imorgon är det manifestation utanför Ammarnäs Livs. Jag hoppas verkligen att det kommer att komma folk och att politikerna kommer att få upp ögonen och inse att vägen mellan Sorsele och Ammarnäs behöver totalrenoveras. Den är urkass och ambulanspersonalen sa det själv, man borde vägra att rycka ut om man måste köra längs Ammarnäsvägen. Men om det skulle gå så långt så skulle nog allt bra många stryka med, eftersom det tar sitt lilla tag innan ambulanshelikoptern kommit fram från Lycksele. En helikopter som de tidigare har diskuterat att ta bort. Hur politikerna nu kunde komma på den dumma idén, men för tillfället verkar den stormen ha blåst över.

    Hur som helst är vägen förskräcklig och jag har under de senaste dagarna ältat det hemska som hände och för mig själv undrat om allting hade fått ett annat slut om ambulansen kommit fram fortare. Om allting hade gått fortare. Om jag sprungit fortare, om vi larmat snabbare, om ambulansen kört fortare. Kort sagt, om vi hade kunnat rädda hans liv istället för att se det glida oss ur händerna.



Det som inte dödar, det härdar

Det finns ju ett gammalt talesätt som låter så, och det är faktiskt rätt. I fredags när det kändes som om hjärtat skulle brista, så blev det verkligen bevisat. Det dödade mig inte. Mitt hjärta fortsatte att slå. Även efter begravningen.
    Så nu har jag blivit ännu lite mer härdad. Eller som någon annan skulle ha sagt, bubblan till min lyckovärld har brustit...

Varje dag är en gåva

Igår var det en kort arbetsdag, vilket var tur eftersom jag var jätte trött. Men som tur var så vaknade jag till när jag gick hem och lite senare så dök Jonas upp : ) Det var gode länge sedan man sist såg honom! 
   Vi lagade mat, fajita. Kollade på film, satt och snackade och sedan så var han så snäll att hjälpa mig välja ut en dator ifrån Dell, som jag beställde. Så nu är jag bra många tusen fattigare. Men pengar är inte allt : )
    Så det var en riktigt skojig dag, med undantag för att jag fick ett tråkigt besked.
Nämligen ett dödsbesked. Ännu en har gått bort. Nämligen min morfar nummer två. Så nu är båda borta. Och förhoppningsvis händer inget mer. Ett dödsfall och en begravning på en och samma vecka tycker jag är mer än nog.
                                                                                  


Jag vill bara säga

har någon morfar som fortfarande är i livet,
tänk på att de är gamla och varje dag med dem är en gåva!
Ta vara på den!!!     

                   


När hjärtat slutar slå

Dunk, dunk, dunk.


Plötsligt så stannar det.


Slutar att slå.


Ljudet upphör att existera,

Så även personen vars hjärta slutat slå


Idag kom årets första dödsbesked. Ännu ett välbekant hjärta har slutat att slå.


 

9 dagar utan dig!

9 dagar har gått sedan det ofattbara. Går omkring i som en dimma och jag antar att denna overkliga känsla kommer att vara ända fram till begravningen. När den nu infaller...

    Orkar inte skriva så mkt mer, men min kusin Johanna har däremot gjort det, och det finns att läsa på hennes blogg.

Men en sak är säker och det är att han inte skulle ha velat att våra liv skulle stanna upp, utan att vi skulle fortsätta att sträva framåt och inte gräva ner oss i det som skett. Att  vi skulle gå vidare...

Broken

Jag har gått sönder


Julrim och sorgetårar

Åh snart är denna dagen slut. Och lite längre fram även denna månad. En månad som jag vanligt vis ser fram emot hela året och som jag tycker är så himla mysig!
     Men det var förr det, i år har december månad varit den jobbigaste på hela det här året. Och än är den inte över...
Hoppas bara på att jag inte får allt för många fler otäcka överraskningar, om så vore så får jag väl snart smeknament Fontänen.
För som jag har grinat idag, från lunch och framåt. När jag har rimmat på julklapparna, när jag cyklade till jobbet, på jobbet när jag stod och diskade.
Ja, jag grinade ända fram tills dess att pappa ringde vid femtiden och meddelade att det var över för den här gången och att de var påväg hem.
     Hur länge julefriden varar denna gång, det får vi se.

Påtal om frid och så, så har jag i alla fall löst ett av mina problem som jag har gått och klurat på. Frågan är hur lösningen kommer att mottas?

Frid & fröjd!

Timmar av ovisshet

Har ägnat större delen av tiden på akuten, när jag inte har jobbat på sjukan vill säga.
Men jag höll på att förgås när mamma ringde och började samtalet med att säga " bli inte rädd nu"...
Och rädd var precis det jag blev.
    

R.I.P

Becca ringer och storgråter, han är död.

Inget att bli som förut. Stallets lilla charmtroll är nämligen borta. Lettir kommer aldrig att komma passandes emot mig i hagen igen. Aldrig tigga efter godsaker och aldrig mer skrapa av mig mot några träd.
Han är borta, för alltid. Å himmel vad jag kommer att sakna honom!



RSS 2.0