Repövning

Idag har det gått en vecka. En vecka sedan jag borde ha satt ner foten och markerat. För lite mer än en vecka sedan ryckte jag nämligen in på repövning i Försvarsmakten. År 2010 gjorde jag lumpen, så det var med andra ord ett tag sedan jag sist stod på ett skjutfält i grön uniform…

 

Andra dagen på repövningen, men den första dagen på skjutbanan. Obehaget kröp sig direkt inpå där på fredagen och jag började lite svagt att hinta till mitt befäl att jag kände ett obehag av ljudet. Det blev inte bättre, men responsen från mitt befäl uteblev trots att jag vid tre, fyra tillfällen låg på. Eller jag fick hjälp att stänga av mina hörselkåpor vid ett tillfälle när jag meddelat att jag tyckte ljuden var för påträngande, men trots avstängda hörselkåpor fortsatte obehaget. Ljuden, o dessa ljud! Kunde det inte bli tyst någon gång? Hade det verkligen alltid varit så här otäckt hög ljudvolym på skjutbanan? Varför reagerade ingen annan? Såg mig omkring, alla soldater hade precis samma utrustning. Var det bara jag som upplevde obehag? I ett desperat försök att råda bot på problemet tryckte jag mina kåpor hårt mot öronen varje stund jag hade händerna fria, men det blev inte bättre. Till slut vände jag mig till ett annat befäl och fick direkt frågan om jag ville ha ett par öronproppar, som komplement till de aktiva hörselkåporna. Har nog aldrig blivit så tacksam, så snäll han var! Ett par gula hörselproppar i silikon, vilken skatt jag fick motta! Grät en skvätt av ren lättnad när jag tagit mig på säkert avstånd för att sätta in hörselpropparna. Gnuggade mina stackars öron. Torkade tårarna och traskade tillbaka till de andra, med en missad skjutomgång. Fem patroner efter.

 

Vi hoppar till lördagskvällen, efter två dagar på skjutbanan. All skjutning är avklarad, det blev totalt tre block. Jag är helt slut, har ont i huvudet men framförallt öronen. Hur jag än gnuggar blir det inte bättre. Det gör ont. Men jag biter mig i läppen, snart kan jag få gråta i duschen. Vi kliver av bussen och då klarar jag plötsligt inte längre av att hålla tillbaka tårarna. Drar mig undan en bit och försöker desperat torka bort dem, tårar som lika mycket kan vara tårar av lättnad över att allt oljud är över samt den där jäkla smärtan i öronen. Lika mycket tyvärr som tack och lov blir detta uppmärksammat, först av en observant soldat och sedan även av befälen. Håller på att dö av skam ooch vill bara sjunka genom asfalten. Det känns som att alla soldater har upptäckt att en soldat fallit ifrån och nu sitter i gräset och gråter. Vad tusan ska de nu tro? Kunde inte dessa tårar och hormoner ha väntat en stund? En soldat i min trupp är läkare och gör en första koll, böjer mig hit och dit för att kolla efter vätska i öronen. Eftersom jag uppger att jag har ont i öronen, men inte är nämnvärt påverkad av böjningsövningen, så får jag en tablett mot akut bullerskada. Dagen därpå får jag reda på att vi ska in till vårdcentralen, men läkarbesöket på söndagen byts ut mot vapenvård, eftersom jag morgonen därpå inte alls upplever smärta. Men jag får ändå en liten tablett i en påse av den omtänksamme sjukvårdaren. Vi avslutar övningen och jag får ägna all kraft åt att försöka vara trevlig. Jag är ju en glad och social prick i vanliga fall, men där och då vill jag helst att hela världen ska vara tyst, trots att vi pratar om fikabröd och bakverk. På kvällen när jag kommit hem startar maken elvispen och det gör så ont i öronen att hela min kropp reagerar med en kräkreflex.

 

Vi hoppar fram till idag, fredag, precis en vecka har gått sedan jag värmde upp på skjutbanan. Jag har fått träffa läkare och inväntar nu remiss till en öronspecialist på lasarettet. Läkaren kunde konstatera att jag har en liten utbuktning på trumhinnan, troligtvis på grund av att vätska läckt från örat, men att denna utbuktning nog kommer att läka ut av sig själv. Dessutom är trumhinnorna intakta, vilket är mycket positivt. Det som gäller nu är vila samt att undvika höga ljud samt ta smärtstillande när jag får alltför ont. 

 

Jag har varit så oerhört ledsen och arg på mig själv för att jag inte direkt bad om ett par hörselproppar, då hade troligtvis läget varit helt annorlunda. Jag hade varit mitt vanliga jag och orkat vara uppe en hel dag, utan att behöva gå och lägga mig och vila. Jag mår bra på morgonen, men sämre längre fram på dagen beroende på hur mycket ljud jag exponeras för. Jag har ont i huvudet och öronen på kvällen, precis som i lördags när jag inte klarade av att hålla tårarna borta. När det är helt tyst hör jag även en hög ton samt ibland ett dovt ljud som låter lite som en propeller, men dessa ljud sjunker tack och lov undan när andra ljud uppenbarar sig, till exempel när någon pratar.

 

Detta var långt ifrån första gången jag har stått på en skjutbana, så jag förstår mycket väl de som ifrågasätter varför jag inte reagerade kraftfullare och aktivt bad om ett par hörselproppar. Men dels så har det gått väldigt många år sedan jag senast befann mig på en skjutbana med massor av soldater som avfyrar sina vapen och dels kan det förklaras med att jag som tjej bland manliga soldater inte vill sticka ut än mer, speciellt inte genom att vara den som klagar. Jag är redan högst medveten om att jag är huvudet kortare än alla andra och har minst muskelmassa. Jag är kort sagt fullt medveten om att jag är den svagaste individen i gruppen och därmed så vill jag inget annat än att ligga lågt. Dessutom hade jag fullt upp att tänka på min skjutställning, att jag inte ens tänkte tanken att jag kunde ha läckage på mina kåpor. Alla soldater hade ju prick samma utrustning, men med ett tunt diadem, fältmössa, glasögon och lite hår i vägen så blev det visst tillräckligt många glipor för att släppa in tillräckligt mycket ljud för att mina öron skulle slå bakut och protestera. Det fina i kråksången är att jag klarar att vara uppe längre och längre stunder och att jag igår upplevde mindre smärta än tidigare! Jag håller nu mina tummar och tår att jag snart får bli mitt vanliga jag igen!

 
 

Den vandrande ormbunken

All tid och energi har den sista tiden gått åt hemsidan som jag har hållit på med, men nu är den klar! Kompanifotografens uppgift är härmed slutförd!


P.s: Hade egentligen tänkt skriva några rader om bokmässan, som prick för en vecka sedan gick av stapeln här i Göteborg. Men det får bli någon annan kväll, för nu ska jag sova!


Där hav möter land

Det är  inte ofta man får medalj.
Än mer sällan händer det att den kommer i ett vitt kuvert.
Eller att det sker på en lördag.


Men i lördags hände det...





Jag fick min värnpliktsmedlaj från platsen där hav möter land!

 

En medalj som bevisar att jag fullgjort min värnplikt

på Amfibieregementet i Stockholm.

Och ja, jag är stolt!

 


Ett år sedan inryck

Ett år är en ganska lång tid.

Eller väldigt kort.

Det gångna året har fullkomligt rusat förbi!


Det har gått väldigt snabbt, men det beror på att jag har haft väldigt roligt. Och det känns helt absurt att idag är det precis ett år sedan jag stod ute på kaserngården i Karlskrona i vinande snöstorm och väntade på min tur att få hämta ut mina saker. Fullt av folk var det och inte ett endaste välkänt ansikte så långt ögat kunde nå. Långt hemifrån var jag också. Och nog så nervös. För hur skulle det bli? Skulle jag klara av lumpen? Skulle det bli kul? Skulle jag skaffa en massa vänner? Hur skulle mina befäl vara? Och vart var egentligen Kungsholmen*!?

 

Flygfoto över ön där jag gjorde min GSU.

Kungsholmen

 

Så fick man stå där i snöstormen i en tunn jacka och dra på sig den första snuvan. Bli pålastad massvis med saker som man knappt kunde bära och sedan utslussad till ett kallt ställe där vi skulle invänta båten.

En kille tappade sin namnbricka och blev utskälld av ett befäl, som jag till min förskräckelse fick reda på skulle bli mitt, till lika killen med tappad namnbrickas, befäl! Skrika kunde han minsann och rädd som bara den blev jag för honom. Måtte jag inte tappa min namnbricka tänkte jag och tryckte fast den lite hårdare på jackan...

 

Kom fram till ön som Gud glömde (smeknamnet på ön där jag skulle spendera de kommande tre månaderna).  Det folk som man under båtresan lärt känna skiljdes man ifrån och jag och några killar blev hänvisade till ett stort gult hus. Läste mig till på en lista att jag skulle bo i första logementet. Klev in och möttes av ännu mera obekanta ansikten. Dock så var alla fullt sysselsatta med att vika in i skåpen.

 

X mycket orginella invikning i skåpet.

Ciggen plockades bort innan morgonvisitationen..

.

Jag hann inte stå där många sekunder och stirra förrän en blond liten tjej kom farandes. Blev informerad om allt som skulle vara klart till följande morgon som t.ex. invikt i skåpen med samma bredd som en bok vid namn SoldF. Tusen frågor i hjärnan. En miljon fjärilar i magen. En samt en väldigt stark önskan om att detta skulle bli det roligaste jag någonsin gjort…Dock så var jag allt annat än säker! Ville jag det här? Sticka huvudet i sanden? Bättre fly än illa fäkta finns det ju ett ordspråk som heter, skulle det mån tro tillämpas vid sådana här tillfällen? När jag slutligen somnade den natten så sov jag väldigt oroligt.

 

 

Med facit i hand- Det var värt det! Så alla tjejer och killar som funderar på att göra lumpen. Ta chansen!

Du kommer att lära dig massor, både om dig själv samt andra.

Du kommer att skaffa dig nya erfarenheter samt en fin sak att lägga till på CV:t.

Sist men inte minst, du kommer att skaffa dig minnen och vänner för resten av livet! Gör lumpen!

 

 


* Kungsholmen är en ö utanför Karlskrona där jag gjorde min GSU (Grund Soldat Utbildning)

P.s: Inlägget skrevs den 18 januari. Dvs. dagen då jag ryckte in, men pga tekniska fel så blev det inte publicerat förrän nu, två dagar senare. Så riktigt helt dagavill är jag inte :P

 


MUCK!!!

Skrek tillsammans med mina kamrater:

"INGA PINNAR,

BARA TIMMAR-
MUCK, MUCK, MUCK"

Det var i fredags. Fredag den 3 december. Dagen jag muckade. Dagen då jag åter blev civil.




Min mycket suddiga pick-a-boo bild på muckdagen!
Fotograf: Plisko.




Gotland, efter övning Lumbago. Innan duschen.
Fotograf: Plisko

Efter elva månader är jag åter ute i det civila mörkret och det mina damer och herrar, det känns helt jävla sinnessjukt! Jag kommer att sakna min nya 'lilla' familj så otroligt mycket!!!
Fast allting har sitt slut och nu även detta.
Dock så väntar nu nya äventyr. Det ska jag se till ;)



Slutövning

Helt jäkla ofattbart!!! Att det gått över 300 dagar. Att jag legat inne i snart ett år. Och det var inte alls så farligt som jag trott, utan bara oerhört lärorikt och ofattbart kul. Jag ångrar inte att jag antog utmaningen. Dock så känns det lite tråkigt att det är mindre än två veckor kvar tills vi muckar. 13 dagar närmare bestämt! Planerar för fullt muckfest med de övriga i festkommittén, allt för att få det bästa tänkbara avslutet. Sedan händer mycket annat. Jag och Loppan har t.ex. lämnat över NVK-stafettpinnen till de nya tjejerna. Det har varit reg. nämndsmöte nere i Göteborg  och så har vi kurmuckat. Snart så muckar vi dock på riktigt! Då ska jag upptäcka Stockholm än mer under en veckas – gå på spa och kanske bal på Karlbergsslott. Sedan drar större delarna av plutonen till Grand Canaria innan det blir jul hemma. Har dock noll julstämning, men den kanske kommer. Tror det beror på att vi där nere har noll snö och inte allt för kallt. Känns som senhöst för mig. Inte senare halvan på november!

Nya äventyr väntar nästa år, men först så är planen att tillfångata kusinbarnen och ha Astrid Lindgrentema. Jag är nämligen sugen på att se om Astrids Lindgrensfilmer som jag såg som liten. Se film (kan tänka mig att kombinera det med att fortsätta beta av Piggy och Pliskos lista), läsa framför brasan, redigera mina böcker och ta upp ridningen på nytt. Det medan den bitande kylan råder ute, en kyla som jag inser att jag har blivit så smått känslig för. Nu är -20 grader faktiskt kallt…











Fighter

Det är omöjligt.
Det är lönlöst.
Projektet är för stort.

Never ever att jag ger upp nu! Det är just de orden som jag behöver höra för att fortsätta kämpa på. Så tack Jerez för att har gett min ny kämparglöd nu när allt börjar se lite övermäktigt ut. För ingenting är omöjligt, speciellt inte om man är lika tjurigt envis som jag! Och kanske är det eran lilla film handlar om?!



Stridsställningar

Trött och skitig. Ingen kamofärg idag i ansiktet, så lite mindre grön. Sitter dock kvar ett och annat tallbarr i håret...Skulle duscha och plugga strid. Men plötsligt så blev allt annat så mycket roligare, som att läsa bloggar och lyssna på musik. Men nu ska jag ta mig i kragen och sätta fart!


Torleif

Vi förra veckan fick vi tillskott i plutonen. Eller i alla fall en maskot. En liten krabat som kom ut ur Jerez stridssäck på kvällen. Jerez döpte honom till Torleif och nu lever lilla Torleif ute i det fria igen…

 

 

Torleif, Plisko och Jerez


Grillmaster

Att gå insats är verkligen roligt i alla fall om man jämför med att gå dag eller natt. Mycket mer träning, rondering med t.ex. båt eller bil. Samt skjutning. Skjuta, skjuta, skjuta. Sköt en hel del igår och mungiporna åkte verkligen upp när man kunde använda en klisterlapp till fem kulhål! Efter all skjutning igår så var vapenvården idag verkligen välbehövlig!

Igår hann vi även med att grilla nere vid havet och basta. Och jag fiskade så klart fram kameran ur benfickan medan jag väntade på att elden skulle falna så att jag kunde lägga på köttet på grillen. Killarna har nämligen utsett mig till grillmaster =D


 

 

 

Dock är bilderna inte de bästa. Inte heller har de blivit redigerade...

 




Estonia

Om jag inte minns helt fel så var året 1994.
Jag var sex år när det hände.
När Estonia förliste.


I veckan är det insats som gäller och vi har grymt roliga och lärorika dagar. Har haft turen att ha befäl med skepparexamen, så vi har fått båtrondera en hel del. Inte fy skam det inte! Igår blev det inga bilder, för då hade vi fullt upp med att hålla i oss när vi hoppade fram på vågorna i 35 knop. Om man blundade så känndes det som om man red en hinderbana, grymt roligt! Jag bara njöt..Men i förrgår så åkte kameran med, den lilla som rymms i benfickan.

 

 

 

 

 

Sedan så har vi i veckan haft privilegiet att se Estonias bogvisir. Den felande länken som gjorde att båten förliste. Kände nästan historiens vingslag där inne och tänkte på alla som fått sätta livet till i katastrofen…

 


Kurdjur

Är inne på mitt sista nattskift, ska bli otroligt härligt att gå av om några timmar! Att få komma hem och umgås med släkt och vänner. Gå upp när man vill, äta mammas mat. Hänga med tjejerna.

För som enda tjej på basen så kan det ibland bli lite väl grabbigt. Men för det mesta är det bara roligt att få lite med inblick hur killar tänker. Kan som sagt bli lite väl mycket, som nu efter snart två veckor med samma grabbar. Samma folk. Men så kan man känna med alla, det kommer till en gräns när man så smått börjar tröttna på varandra. Det ironiska är att man inte behöver vara ifrån varandra länge förrän man börjar sakna sin lilla familj…men jag byter bara en mot en annan.

 

 

På tiden då man fortfarande var på Kungsholmen...

 


Vaktvecka

Snart har en vecka gått. Bara en kvar sedan innan man blir lite ledig igen. Ska bli härligt att komma hem.
Hur som helst dagarna flyter på ganska bra med trafikpost, kurtjänst och lite vila i lökrummet.
Men det är varmt, himla tur att vi har bra befäl som låter oss stå i T-shirt när vi är trafikpost! Och i "löken" har jag roat mig med att gå igenom alla bilder som jag har på min dator; sorterat och slängt, så nu är allt organiserat!


Förra årets humlebild tagen på raninen

 



Kronprinsessebröllop

Ungefär en månad senare bloggar jag om det som stod i rampljuset då. Nämligen giftemålet mellan Viktoria och Daniel. Jag vet att jag är lite efter men jag har inte haft ork eller tid att uppdatera bloggen, inte förrän nu ikväll. Tänkte nämligen dela med mig av lite bilder från bröllopet som få såg. Nämligen från kastellholmen där salutskjutningen ägde rum. Även de på HMS Visborg sköt och vi lyckades synka oss så bra att vi sköt samtidigt. Det var hur kul som helst att få den ärofyllda uppgiften att vara med och det i form av förste laddare av första kanon. Tackar Pigtail som förevigade allt på kort! Dock så är de tagna under generalrepetitionen, innan vi bytte om till våra finuniformer även kallade M87.

Tydligt uppmärkt så att poliseskorten visste vilka de skulle eskortera genom stan



Ordning och reda bland finuniformerna




Uppställda vid kanonerna vid Kastellet



Skytt, laddare och längst bak pjäschef i respektive kolonn

Jag var laddare för första kanon

Vasaslupen åkte förbi och längst fram kunde Hella skymtas



Löjtnant och 1:e Sgt


Kronprinsessans födelsedag

Haha, nu tror ni alla att jag är ute och cyklar. Men det är jag inte. För jag vet mycket väl att hon fyllde år i onsdags, eftersom jag närvarade vid salutskjutningen. Var inte laddare av första kanon som vid bröllopet, utan jag ingick i bevakningsstyrkan. Jag och co. såg till så att inga obehöriga kom in i riskområdet för kanonerna. Ganska roligt faktiskt, eftersom man fick komma till huvudstaden. Prata med folk, njuta i solen och se några av mina lumparpolares familjer...

Av förklarliga själv blev det inte många bilder, jag hade trots allt en uppgift att sköta! Men vi hade en kort paus...



Ner mot vattnet och Grönan



Kastellet som vi sköt ifrån





Tillbaks till verkligheten

Nu så är ledigheten över och man är tillbaks på basen. Idag var första dagen och det räckte med att kasta en blick på kroppsskyddet för att jag skulle bli aldelens blöt av svett. Tack och lov behövde vi inte bära det så länge! Det är så varmt här att befälen lät oss göra vissa förändringar i dresscoden. Så idag har upptill bara haft  T-shirt, namnbricka och skyddsvaktsarmbindel. M90 skulle inte ha skadat en dag som denna!

Det är varmt. Luften står stilla. Det känns som om hela världen står stilla och jag har dragit på mig en ordentlig huvudvärk, så i stället för att lägga ut bilder så gör jag en tidig kväll. Tolvtimmarspass tär på mer än vad man tror...

Jag & Hella (den sistnamnde nu mer rikskändis ;) )


Slutfixning

Imorgon gäller det! Sveriges kronprinsessa går uppför altaret och jag är med i salutstyrkan. Så nu är det kängputsning, persedelvård samt tvagning som gäller. För imorgon skall vi skina och glänsa bland all krutrök! Laddare av första kanon längtar tills imorgon och håller tummarna för att allt flyter på som det ska!


A couple of mistakes


"Den som väntar på rätt tillfälle förlorar tid.
Perfektion är en serie av misstag."




Började dagen med cirkelträning. Efter lunch fick vi skruva av lösskjutningsanordningen och dra på flamdämparen. Skjutbanan nästa!
Bedömt så gjorde jag en serie misstag (?) eftersom jag är grymt nöjd efter min halvdag på sjutbanan, speciellt den sista serien :) Dock så var det länge sedan vi körde skarpt, har stridit nu över två veckor med lösplugg. Sedan vårdade vi och nu är det natti. För imorgon är det en ny dag, så det är bäst att vara utvilad!



Sorseletrion

Håller med VK-reportern, det är fascinerande!  Att hela tre personer från lilla Sorsele är inblandade i kronprinsessansbröllop som går av stapeln nu i helgen! Jag, Hella och Arre- Alla tre är vi på ett eller annat sätt inblandade. Hella mest så klart i och med att hon ska ro brudparet. Jag är inblandad i salutskjutningen och Arre ska vara ombord på Falken som Hella med taktfasta årtag ska ro förbi.

 

Hella den lilla filuren kan man chatta med imorgon klockan fem på Expressen och i Aftonbladet har hon varit med i så många gånger att jag tappat räkningen. Uppgraderade Hella Pella till kändis samma vecka som hon blev intervjuad av Christian Luuk OCH var med på tv4 nyheterna.

 

 

 


Strid


Stridsväst, kroppsskydd och AK5
dubbelmagasin och vätskesystem
Kamouflerad efter terrängen;
grönfärg i ansiktet och kvistar på hjälmen
Springandes, hukandes, krypandes.
Eldstöt och framåtryckning.
Förlust och tillbakatryckning.
Äng, skog och pollen.
Gassande sol.



Tidigare inlägg
RSS 2.0