Frieriet

Den 26 februari gick du ner på knä, med en ekring som du snidat själv. Där stod jag i Försvarsmaktens underställ och pälsmössan på sniskan och försökte förstå vad som faktiskt hände. Nu har det snart gått två månader och saker och ting har så smått börjat sjunka in- VI ÄR FÖRLOVADE!!! Jag har fått min prins och min hjärtevän, äventyrskamrat och trygga klippa är nu mer min trolovade <3

 
 
 
 
 
 

Drömboende

Eftersom jag totaldäckade i influensan under första sammankomsten nere i Alnarp, så blev det aldrig att jag delade med mig av några bilder från den roliga workshopen som jag släpade mig iväg på (det var obligatorisk närvaro). I min ena kurs Place, Activity and Human Development så fick vi nämligen skapa vårt drömboende. Tyvärr var det ganska snävt med tid, 3 h, så jag som tänkt skapa en miniatyrvärld fick tidsbrist och insåg att jag behövde tänka om. Dessutom hade jag förträngt hur svårt det var att jobba med trästickor, det var inte alls så enkelt som jag ville minnas från barnsben. Fast då kanske jag inte heller var så brydd om väggarna var raka eller inte. Mitt hus hamnade i alla fall i ett växthus, för att skapa ett gynnsammare klimat för att odla i. För självklart ser jag inte mitt drömboende i Skåne, utan i ett lite kargare klimat. Det ska ju vara en utmaning att odla! Men för att jag här och nu inte helt ska tappa tråden, så kommer ett gäng bilder istället.

 
 
Min granne tänkte också på berg och fjäll, men byggde i en lite större skala än vad jag gjorde. 
En annan visade upp ett liknande ekotänk som mig, och ville ta tillvara på jordvärmen. Hon tänkte bygga in sin bostad likt en jordkula, fast med högre tak än vad Frodo och de andra hobbitarna har, eftersom hon är människa.
De flesta tänkte dock på vatten,och då inte en älv, utan självaste havet, när det såg sitt drömboende framför sig. 
 
Toppmodernt mötte även nytänk i form av trädkoja och häck.
 
 

 

 

 


Utvärdering

Inför 2016 hade jag en mängd nyårslöften, vissa har jag uppfyllt och andra har jag knappt påbörjat. Men det är också lite syftet med att ge sig själv flera nyårslöften, för då gör det ingenting om man inte lyckas uppnå dem alla. Man har liksom presterat ändå, för vissa saker har man faktiskt helt kunnat bocka av och andra mål kanske man kom en bit på vägen med. Såhär nästan en månad in på det nya året, så tittar jag i backspegeln över året som gått och mina mål jag hade. 

 

Det kan vara lätt att bra skriva ner ett gäng mål, lite mer krävande är det allt att både uppnå dessa mål samt även att vara så rak och kunna utvärdera sig själv. Vad av det man faktiskt lovade sig själv har man åstadkommit? Här är min utvärdering av 2016 års mål, en lista som i sin helhet hittas här.  

 Saxifraga longifolia

 

1) Jag besökte ett flertal platser som jag aldrig tidigare har besökt, bland annat Kungsleden sträckan mellan Nikkaloukta- Kvikkjokk. En handfull platser i Nordnorge när vi åkte Hurtigruten. Vadstena under boksläppet av en trädgårdsroman. Sveriges högsta berg som erbjöd en fantastisk utsikt som fick mina ben att vika sig. Det är några av alla de platser jag besökte under 2016. Dock blev det ingen Englandsresa.

 

2) Jag och sambon har inrättat en vana att dricka morgonkaffe på sängen varje morgon, en stunds njutning innan dagen drar igång på riktigt. Vi äter alltid middag med tända ljus, nu i vår nyrenoverade lägenhet. Så jag tycker nog att jag/vi blivit bättre på att njuta av de mest vardagliga ting.

 

3) En skönlitterär bok i månaden lyckades jag inte ens nästan med, totalt blev det fem stycken. Men sedan tillkom det några löpmeter med facklitteratur- Hej master i landskapsarkitektur!

 

4) Jag må kanske inte ha ridit så mycket mer regelbundet under 2016, men jag har ridit mer än 2015. Därmed så är jag ändå nöjd med mitt mål, men siktar såklart på att komma igen ännu starkare 2017!

 

5) 6 stycken krönikor visade sig vara ett mycket rimligt mål! Det var nämligen exakt så många jag skickade in till tidningen. Dessutom plitade jag ihop en artikel.

 

6) Jag sover fortfarande länge och tungt närhelst jag får chansen. Magontet har dock gett med sig något, mensvärken har dock blivit ännu värre.

 

7) Ingefärsshotsen glömdes bort, det blev kanske 14 stycken eller så, men rakt inte 52! Jag har dock inte dragits med så många förkylningar. Att jag drabbades av influensan nu i januari 2017 tycker jag inte räknas. 

 

8) Regelbundenheten blev det si sådär med, men blogginläggen blev desto fler! Totalt blev det 124 stycken, så utslaget över ett helt år blev det 2,38 stycken per vecka. Målet var 2 per vecka och det uppnådde jag, fast det blev inte så regelbundet som jag hade hoppats. 

 

9) Målet för 2016 har blivit förlängt till 2017! Förra året testade jag inte ens att göra 2 chins, än mindre tränade jag inför att kunna göra det. 

 

10) Varken en eller ett dussin klänningar blev det. Symaskinen gick nämligen sönder efter att jag sytt draperier till hallen och när den väl kom tillbaks från lagning hade jag så mycket annat att göra att det aldrig blev av. Men mönstret har jag och viljan finns, så detta mål kommer jag också att ta med mig till 2017. 


Don't worry

Ibland kan jag haka upp mig på en liten detalj, fästa mig vid just den detaljen och gå och fundera och klura. Allt är inte av ondo, men vissa saker kan man inte lösa på förhand. Man måste lösa vissa saker när de händer och sker. Det tjänar inget till att oroa sig. Så ordspråket nedan passar stundvis väldigt bra in på mig. 

 
Bilden har jag tagit från Talluddsbron uppe i Ammarnäs. 
 
 
 

Nyårslöften

Min kusinvitamin Johanna ,hon är bra på nyårslöften hon. Inte bara att lova och skriva ner, utan även på att uppnå sina mål. Det är inget jag direkt kan skryta med. För jag glömmer jag bort löftena som jag gett mig själv. Dessa små löften som kanske är de allra viktigaste som man kan ge. För mår man inte själv bra och tar hand om sig själv, både på det fysiska och psykiska planet, så kan man omöjligt i det långa loppet göra några underverk på andras spelplaner. Så mitt löfte till mig själv är att göra det allra bästa av detta år. Vid detta ledsnöre för 2016 så har jag knutit fast små askar med små löften, löften som är underordnade ledsnöret, men som ändå fyller något slags syfte. Löftenas syfte är att de utgör mål, mål som jag ska försöka kämpa för att uppnå. Oavsett om jag kommer hela vägen eller bara en bit, så har löftena ändå fyllt en uppgift, de har drivit mig framåt. Utan inbördes ordning listar jag så mina nyårslöften:

 

1) Besöka minst en plats jag aldrig tidigare besökt

2) Njuta av de vardagligaste ting

3) Läsa mer skönlitterära böcker

4) Börja rida mer regelbundet

5) Skriva fler krönikor

6) Gå till botten med min hälsa

7) Dricka ingefärsshots och använda plackers regelbundet

8) Blogga mer regelbundet

9) Klara av att göra chins

10) Sy en klänning

 

Eftersom jag börjar känna mig själv vid det här laget så vet jag att det inte räcker med dessa mål. Jag måste precisera mig mer än så, för att sedan i slutet av året faktiskt kunna utvärdera om jag uppnått mina mål eller inte…

 

1) Mahatma Gandhi lär en gång ha sagt att man varje år ska uppsöka en plats som man aldrig tidigare har besökt. Jag gillar att resa, men det har inte blivit så mycket av det på den senaste tiden. Så en resa till England under 2016 siktar jag på.

 

2) Frukost på sängen, långduch eller middag med tända ljus…de små sakerna som sätter guldkant på livet. Kan omöjligt göras för ofta!

 

3) 2015 var sista året på min kandidatexamen och då läste jag dag som natt, men mest facklitteratur och ingenting om en man som hette Ove…Så den och elva andra böcker kan nog vara lagom. En i månaden. Sluta pilla på mobilen (= skadligt ljus innan läggdags) och plöj istället igenom några sidor i månadens bok. Tolv böcker totalt som förhoppninsvis resulterar i tolv bokrecensioner.

 

4) Börja rida mer regelbundet är kanske det viktigaste löftet till mig själv. Att ta upp det som min själ och mitt hjärta bankar för, ridningen. Börja rida mer regelbundet, inte nödvändigtvis tävla, men att bli ett med hästen igen.

Jag och Flugar, favorithästen genom tiderna. Vi råkar dessutom vara lika gamla.
 

5) Jag har lovat min chefredaktör att skriva fler krönikor. Jag älskar att skriva, men när jag är stressad sänks krönikefrekvensen, avsevärt. Förra året tänkte jag mer uppsats och kandidatarbete, än krönika. Jag skrev där ett tag så mycket att mitt tangentbord helt la av och skrivkrampen var ett faktum. Men sex stycken krönikor under 2016 tycker jag är ett rimligt mål, det är en varannan månad. Hellre en krönika varannan månad, än en som kastats ihop i all hast. För jag gillar att bli stoppad och få beröm för det jag har skrivit, även om det inte sker allt för ofta. Men jag gillar att skriva och framförallt att beröra läsarna. Sedan är det helt klart en bonus att momme har något att läsa till morgonkaffet. Ibland får hon till och med en som helt är tillägnad henne.

 

6) Gå till botten med min hälsa är det mindre trevliga löftet, men som jag likväl måste ta tag i. Vad händer och sker i min kropp? Varifrån kommer magontet? Varför är jag så trött? För visst att jag har jobbat som en tok med kandidatarbetet (och mina andra heltidsstudier) och miljoner kåruppdrag i över tre år, men det tror jag inte är hela förklaringen. För jag är ledig nu, stressar inte och kan ändå sova 13 timmar per natt, varje natt, om jag bara får (och ändå vill jag fortsätta sova när jag väl har blivit väckt). Glöm väckarklocka, den uppfinningen biter inte på mig, utan den snarkar jag mig glatt igenom. Numer är jag även mer krasslig än frisk och då kan det ändå tilläggas att jag förr var frisk som en nötkärna. Så när min nuvarande feberfrossa har lagt sig, ska jag försöka ta mig i kragen och uppsöka herr doktor.

 

7) Denna punkt går lite ihop med punkten ovan, i syfte att stärka hälsan. En ingefärsshot minst en gång i veckan planerar jag att dricka. Det blir 52 stycken, minst. Sedan blir min tandläkare glad om jag tar efter farfar lite och börjar använda Plackers. För en god munhälsa är inkörsporten till en frisk kropp.

 

Mina trognaste läsare kan ibland få vänta länge på ett inlägg. Men jag ska försöka bättra mig!
Hunden ovan tillhör en av mina lumparkompisar.
 

8) Blogga mer regelbundet igen (TACK ni trogna anhängare som fortfarande är kvar). Minst två inlägg i veckan, ett om det är långt och väldigt välformulerat. Men helst fler såklart!

 

9) Jag vill klara av att göra chins. Men jag förstår att jag måste precisera mer än så för att inte ge upp reda innan jag börjat, så två kan vara lagom.Två chins är målet för 2016. Jag är ändå ganska så stark, men redan i lumpen upptäckte jag att mina muskler inte riktigt ville samarbeta i denna övning. Benen är starkare än armarna, så är det bara. Men övning ger färdighet!

 

10) Sy en klänning, eller helst ett dussin. Men för att det överhuvudtaget ska kännas uppnåeligt så lägger jag ribban vid en. Denna klänning som jag tänker mig försöka rädda är en gammal vintageklänning med tekoppsstora, gula rosor som håller på att falla sönder och samman. Den vill jag ge nytt liv och samtidigt sy till så att den passar min kropp och mina kurvor. För tyget, det blir jag glad av bara att se!

På Rosendals trädgård i en redan bärbar, vintagefavorit (som självklart även den är blommig).
 

Självklart har jag andra, lite mer hemliga mål (än så länge) för mig som nyexaminrad trädgårdsingenjör. En hel del äventyr väntar runt knuten och jag ser med spänning fram emot året som just har börjat. Idag har vi bläddrat fram till sida två i boken av detta år som har 365 sidor.

MEN VAD HAR DU FÖR NYÅRSLÖFTEN?

 

Bland vaktlar och höns

Jag minns ur det var att springa ner till ladugården och hämta ägg. Tuppen var jag allt lite rädd för, men hönorna tyckte jag inte var lika farliga. Att plocka varma ägg från redet och sedan försiktigt, försiktigt bära dom upp till storstugan. Där mormor väntade med plättlagget. Det är ett litet kärt minne jag har. Så döm av min förvåning när jag kommer till min kursare och upptäcker att hon både har höns samt vaktlar!

 

 
Vaktlarnas ägg är inte alls stora, utan pytte små. Men väldigt vackra i all sin enkelhet.

 

 
Mille fleur hönorna med sina pampiga benbefjädringar har normalstora ägg. Varma ägg plockades in till köket och värmde gott i händerna, lite som rasnamnet som betyder Tusen blommor. Trädgårdsingenjörens hjärta smälte därmed litegrann. 
 
 
 
 

Unforgettable moments

En milstolpe i livet. Jag gråter av lycka och stolthet, men jag får än inte säga varför.
Men det är glädjetårar, så mycket är säkert!!!
 
 

Magnolia

Planeringen pågår för fullt inför magnoliafesten. Men moder natur känner dock för att gå oss förbi och magnolian har redan börjat blomma! Dock står tack och lov inte alla träden i full blom än, så det kanske är något exemplar kvar tills festen går av stapeln den 7:e maj. Jag håller i alla fall tummarna för det, eftersom man av tradition firar magnolians blomning med dunder och brak här vid Alnarp.
 
 
 
Supersnygg är hon i alla fall, inte tu tal om det!
 

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Karin Boye i mitt hjärta. Sveriges enligt mig allra vackraste diktare.
Vackra dikter och fotografier är saker som jag sätter guldkant på vardagen med.
 
 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

 

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  -

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

 

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

 

 

Drömmen som blev verklighet

Är så stolt att jag nästan spricker. De finns till försäljning nu- Tygkassarna med Sveriges åttonde underverk. Morfars underbara logga som skapades med lödpenna nere i snickarboa uppe i underbara Ammarnäs för ett bra antal år sedan. Han finns tyvärr inte med oss, men kvar lever minnet av honom.

 

 Fotograf: Bodil Johansson

 

Driven av min mosters dröm, som även ganska snabbt blev min egen så jobbade vi på projektet. Många är det som har hjälpt till, så många finns det att tacka. Främst kan väl nämnas mina underbara killkompisar Jonas och Elias som hjälpte mig när jag slet mitt hår eftersom mina Photoshopkunskaper var allt för bristfälliga. Gång på gång ställde Jonas upp när tryckeriet ville ändra och förbättra.

 

Kusin Johanna är fotografen

 

Men nu är de som sagt klara, en buss kom lastad på nolsia med ett gigantiskt paket och nu finns tygkassarna till försäljning! Hundra riksdaler kostar de, men påsarna är gjorda i rejält naturfärgat tyg.  Inga sladderpåsar här inte! Men så tog det också dagar av tygprovning och bollande med olika tryckerier innan det blev klart. För det var inte bara jag som skulle bli nöjd, utan i andra landsänden finns moster och mamma som också skulle gilla mitt val samt så klart även alla tilltänkta kunder. Lyckligtvis blev de kanon och nu är jag så nyfiken att jag har bokat hemresa för att klämma och känna!


Positiva besked

 
 
 
Den som väntar på något gott...den väntar nästan aldrig förlänge. Blev reserv på mitt första handsval, men är väldigt nära och med fjolårets statistik i färskt minne så borde jag ta mig in. Om trenden är detsamma i år vet jag ju såklart inte, men jag vet att andra handsvalet mitt är jag inne på. Trädgårdsingenjör med inriktning Odling. Miljömärkta sommarblommor. Närodlat. Havtornsshots som functional food. Trädgårdsbranschen är bred och någonstans mitt i allt det här kommer jag att befinna mig. Flitiga Lisan ska ansluta sig till de andra blommorna!
 
 
 
 

Oro är en form av rädsla

Seriöst, jag hatar att vänta. Det gör mig nervös. Nervös över att någon kan ha gått fel. Det gör mig ännu nervösare. En dålig cirkel som ni hör.
 
 
 
Men dagen startade bra, jag kom mig ut ur skogen och till jobbet. Igår blev det en timmes lek, en mils löpning och sedan avslutade vi med att stretcha och kasta pinnar en timme. Även imorse, där mellan fem och sex var vi ute och tillämpade denna skojiga lek med pinnen igen. För det är en speciell pinne det där. Kira hittade den i skogen och sedan ville hon inte vara utan den. Den följde med oss in och upp i sängen. Donnan sov på mitt långhåriga fårskinn i natt brevid mig och imorse fick jag en pinne i min hand som ett tecken på att sex timmars vila är allt man behöver i denna värld. Detta förtydigade det lilla monstret som tittade på mig med alla sina ögon (Kiras leksak). Så vi gick ut och fortsatte att kasta pinnar i frisk morgonluft. Fram tills dess att en av hennes rätta ägare dök upp och jag var tvungen att gå till jobbet vill säga.
 
 
Här har jag sedan dess väntat och går på en kick av godis (har en hel skål framför mig) och lyxkaffe. Det är inte påsk, men jag är nervös. Så jag inmundigar det som finns i närheten. Är ganska så rejält nervös också, samtidigt som jag längtar. Längtar efter att få besked. Ett besked som förhoppningsvis är postitivt. Att jag har kommit mig in och att jag inte längre behöver drömma. Men det måste vara något fel på min uppdateringknapp, för jag får aldrig något mejl från Antagningen. Idag är det ju till och med rätt dag! Trodde nämligen att det var i tisdags nämligen...
 
 
En annan grej är att jag tagit på mig att jobba extra i helgen. För att alla jobbar sju dagar för att sedan jobba fem. Tolvdagarsvecka har väl vem som helst hört talas om, eller? Speciellt när man får gå upp klockan fem?
 

Studentens lyckliga dagar

Idag är det prick fem år sedan jag tog studenten!

Ett halv decennium har gått sedan jag kastade studentmössan i luften.

Lång tid har passerat förbi, men så har jag också hunnit med en hel del:

 

 

Jobbat fem månader som häst- och barnflicka på Island.

Blivit fristående hudvårdskonsulent inom Mary Kay

Pluggat strökurser i bl.a. webbdesign

Gjort lumpen som insatssoldat vid Amf1

Pluggat till bartender i Barcelona

Tågluffat genom Europa

Blivit krönikör för Lokaltidningen Västerbotten

 

Det är några av alla de saker som jag har hunnit med under dessa fem år. År som har sprungit förbi fruktansvärt snabbt och som har varit grymt roliga. Dock så känner jag nu att det är dags för mig att börja utbilda mig på riktigt och bestämma mig för ”vad jag ska bli när jag blir stor”. Hoppas därför på ett positivt antagningsbesked, för nu känner jag hur det kliar i fingrarna efter att få sätta fart!

 

 

 


Hipp hipp

Glädjande nyheter är alltid roliga att få.
Lite som ett fint litet brev på posten.
Eller trevligt besök av fina vännen.
Extra bra är det när saker utförs, som igår då bilden tillika loggan äntligen blev klar.
Hade aldrig klarat det på egenhand. Men med Elias hjälp gick det!
Dock så hoppas jag på att klara min nästa utmaning själv.
På måndag bilr det utbildning och jag är bara så GLAD!!!
Äntligen ser det ut att vända, men denna stad har också lärt mig att inte ta ut något i förskott. Det kan vända. Allt kan hända. Så jag törs inte riktigt andas ut än, men leendet har satt sig på mina läppar och jag hoppas.

 

 

 

 

 



Inte för att det har något med hopp eller utbildning att göra. Men tänkte ändå att jag skulle piffa upp detta inlägg med lite bilder från min senaste ölandstripp.

 

 


Kära Tomten

I år består min önskelista av vintage varvat med nya saker- En spretig kompott kan man kanske säga att jag önskar mig att hitta under granen i år…

 

En gammal LP-spelare har jag länge velat ha

 

Lika så fina muggar till mig som dricker en kanna eller två med te varje dag. Favoriten är den med Sniff och Snusmumriken från  Arabia.

En keramikkanna från Höganäs så att man får varmt te i sin kopp

En mastodontskärbräda i trä som ligger still när man ska skära grönsaker och inte glider omkring på bänken som en hal ål! Tror jag minimerar risken att man skär sig också!

 

 

En assistent för att underlätta brödbaket- Electrolux är favoriten.

 

 

Gamla Bakelit bestick, så att man färdas bakåt i tiden vid varje tugga.

 

 

En tallrikshylla som man nödvändigtvis inte behöver förvara just tallrikar. Kokböcker och dylika ting går minst lika bra!

 

Stringhylla i vitt. Min vita dröm som skulle få sköta om ens andra favoritsaker

 

 

En trearmad lampa skulle i den bästa av världar stå för belysningen

 

 

En hederlig tamburmajor som man kan lasta på väskor och diverse kläder på när hallen håller på att svämmas över av grejer!

Paltgryta! Detta är min tredje lägenhet, men inte förrän nu när jag haft en killkompis på besök så inser jag att jag faktiskt saknar en verklig basgrej- Paltgrytan! Eller som P. gärna vill kalla den- Kroppkakegrytan (han hoppas på kroppkakor).

 

 

Sist men inte minst så önskar jag mig att min samling av Lottaböckerna blir komplett! De som saknas är "Festligt Lotta", "Det ordnar sig Lotta", "Helt Otroligt Lotta", "Då kör vi då, Lotta", "Glad sommar Lotta!", "Liselott, Lottas Dotter" samt "Lycka till Lotta". Sju från perfektion, för jag har de andra 40 flickböckerna i serien som Merri Vik har skrivit.

 


På små rosa moln

Vilken underbar dag detta har varit! Allt ifrån att få stå tillsammans med P i vårt pyttelilla kök och laga mat tillsammans (hur mysigt som helst), till att nu ikväll få mingla med superinspirerande kvinnor som fick mig att bli super pepp samt anta en hemlig utmaning! Lägg sedan till att jag i samma veva vann ett superfint pris (jag som aldrig annars brukar ha tur!). Till att sedan komma hem och finna att fina Jonas fixat så bloggens konstiga krumelurer försvunnit (å,ä och ö är nu läsbara!) och att man är med på blogg.se första sida och sätter guldkant på den grå vardagen! Nu tror jag bestämt P måste hålla fast mig i mina tår innan jag svävar iväg aldelens för högt upp på mitt lilla rosa moln!




Svärdet vs. Pinnen

Snart gäller det. Har inte stått bakom baren på snart ett halvår, men ikväll så ska jag tillbaka. Tillbaka för att damma av mina kunskaper och duellera mot en kille som tidigare jobbat som bartender på stället. Han kommer inte enbart att vara min kollega för kvällen, utan även min motståndare.  Vi ska nämligen duellera om vem som får fast anställning...

 

Egenblandad Mojito

 

Jag försöker intala mig själv att det är ett roligt inhopp, att jag får blanda drinkar igen. Dock så ska jag givetvis göra allt för att ta hem denna duell, så att jag får fortsätta blanda även i framtiden. Taktiken för detta är ett stort leende på läpparna samt en nypa kvinnlig charm. Wish me luck!

 


A voice has always told me where to go

"A voice has always told me where to go
when I was lost I listened and it showed
it opened up a path in front of me"



Timos öppningsvers på Outcast är verkligen mitt i prick.
Touche!

Varför? Jo, den där rösten är inte längre så hörbar som den tidigare varit och jag skulle gärna bli säker igen på vad jag verkligen vill göra och vilka vägar jag ska vandra. Jag vill veta och inte tro!

Allting klarnar

Jag ska inte tala i gåtor längre. Det senaste från livet just nu är att jag gått och skaffat mig ännu ett yrke. Räcker det inte med väktare, bartender och vårdbiträde tänker ni nu? Nej, det gör det inte. Kliet i fingrarna talade för att det var dags att utmana sig själv på nytt. Något som jag förresten tycker att man aldrig ska sluta med! Men hur som helst så har jag gått och blivit hudvårdskonsult!!!  Det där så många inte tyckte passade mig, ni vet? Men jag har bestämt mig för att bevisa dem motsatsen! Ironiskt nog så ligger jag just nu lågt. Men det är ett medvetet val för att jag ska hinna suga i mig information och öva. Jag håller på att göra mig redo för att testa mina vingar…

 

 

 

 

 

 


Våga, vinn!

NEJ. Det är inget för dig”. Efter bra många tillfrågade så stod jag där med ungefär samma svar. Innerbörden var i alla fall densamma hos dem alla - Det är inget för dig. Du är för jordnära, slätade de som allt för dåligt samvete ut det med. Tills den blonda virvelvinden tillfrågades – ’Kör i vind!’ gastade hon från kajen.

Och köra är precis det jag har tänkt göra. För precis som bästaste Hella sa, var det inte så alla sa om lumpen också? Att det var då rakt inte något för mig! Att jag inte är den typen av person. Men lyssnade jag? Åh, nej och se, det var ju bland det roligaste jag gjort i mitt liv!

Om det är känslan av att göra tvärt emot vad alla säger och trotsa alla, precis som den lilla envisa tjejen inom mig tycks älska att göra, eller om jag manas av den rösten inom mig som faktiskt säger att jag kan. Att allt är möjligt och det är bara jag själv som sätter gränserna. Kanske är det båda? Det med en twist av att jag prompt har bestämt mig för att jag ska klara det och bevisa att de har fel. Summa summarum är att jag struntar blankt i vad alla säger och testar! Kanske sjunker jag, kanske flyter jag och kanske, kanske så får jag vind i seglen. Det får framtiden utvisa, men en sak vet jag redan nu och det är att det är min nästa utmaning!

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0