Jag och Carina har varit borta på ridbanan i Sorsele och fixat med klubbstugan. Bland annat så har vi satt upp fönster- och hörnlister. Men det tog ett tag och nästan direkt stod det klart att varken jag eller hon hade varit snickare i våra förra liv...

    Både jag och Carina lyckades med konststycket att total förstöra varsin bits.  Och det var bara första dagen! Den följande hade vi dock slipat lite på våra borrningstekniker och jag tror faktiskt att alla bitsar förblev hela!

Men vi är inte klara än, ena hörnlisten är endast fastsatt med en skruv och det fattas fönsterfoder till ett eller två fönster.

     En bonus under dessa dagar har varit att jag lärt mig köra Mercedes Benz också. Kan förstå att det låter lite märkligt med tanke på att jag snart har haft mitt körkort i två år, men faktum är att det märket inte alls var som någon av de andra bilar som jag kört.

      För det första fick jag ringa Carina och fråga vart backen var. För det släta trähandtaget gav mig ingen som helst ledtråd. Försökte med att trycka ner spaken och vicka in den i olika växellägen. Men efter ett flertal misslyckade försök använde jag mig slutligen av min livlina och ringde ägaren till bilen. Det var så enkelt som att lyfta upp spaken och föra den uppåt mot växelläget ettan.

     Detta var när jag skulle hem på lunch, den andra var andra dagen som jag skulle hem på lunch och Carina redan hade kört till garaget och lagt i parkeringsbromsen. Och jag skulle köra hem och äta lunch. Jag letade förtvivlat utan att hitta... parkeringsbromsen.

     Den satt inte på sitt vanliga ställe mellan sätena, så jag gjorde några misslyckade försök med diverse knappar innan jag åter igen ringde Carina. Och svaret var enkelt, det var en liten knapp på vänster sida som man skulle dra ut, och som nu mer van traktorförare tycker jag att jag borde ha kommit på det.

     Samma dag ber hon mig hämta hennes son Nicklas, eftersom hon får ett viktigt telefonsamtal. Och visst lovar jag att göra det och backar ut från uppfarten med den tredje i ordningen av familjens bilar, som jag för övrigt aldrig tidigare kört.

     Väl på skolan hittar jag bara ett låst hemkunskapsrum. Ingen Nicklas med andra ord. Och inte får jag tag på Carina heller. Men mamma svarar, men hon har absolut ingen aning om vilken klass han går i. Tillslut ringer Carina och berättar att jag kan komma tillbaks, eftersom han har gått hem i regnet. Och jag känner mig som en urusel chaufför.

     Så jag sätter mig i bilen och vrider om nyckeln utan att något händer. Jag testar igen och igen, men utan att något händer. Tusan tänker jag, soppatorsk mitt på parkeringen. Jag kunde ha valt en bättre placering, men jag hade bara tänkt plocka upp killen och sedan köra hemåt. Varav jag inte brytt mig om att parkera, utan ställt mig precis mitt på parkeringen, varav jag blev en ganska stor bromskloss för de flesta.

     Lånad, felparkerad bil, en stressad chaufför och spöregn. Helt perfekt. Och det värsta av allt, det händer bara mig.

     Men så hör jag ett ljud som jag tidigare inte hört, varje gång jag vrider nyckeln så hörs ett låsningsljud. I alla fall så låter det så när våran bil låser dörrarna. Och mitt hopp tänds, det kanske inte alls är slut på bensin, det kanske bara blivit något tekniskt fel. Men frågan kvarstod, hur skulle jag komma där ifrån?  Då kommer en man gåendes, som ser ut att vara mer tekniskt lagd än mig och ber därför honom om hjälp. Och vips så har motorn mullrat igång och en lite generad Lisa kan köra iväg.