Idag har det gått en vecka. En vecka sedan jag borde ha satt ner foten och markerat. För lite mer än en vecka sedan ryckte jag nämligen in på repövning i Försvarsmakten. År 2010 gjorde jag lumpen, så det var med andra ord ett tag sedan jag sist stod på ett skjutfält i grön uniform…

Andra dagen på repövningen, men den första dagen på skjutbanan. Obehaget kröp sig direkt inpå där på fredagen och jag började lite svagt att hinta till mitt befäl att jag kände ett obehag av ljudet. Det blev inte bättre, men responsen från mitt befäl uteblev trots att jag vid tre, fyra tillfällen låg på. Eller jag fick hjälp att stänga av mina hörselkåpor vid ett tillfälle när jag meddelat att jag tyckte ljuden var för påträngande, men trots avstängda hörselkåpor fortsatte obehaget. Ljuden, o dessa ljud! Kunde det inte bli tyst någon gång? Hade det verkligen alltid varit så här otäckt hög ljudvolym på skjutbanan? Varför reagerade ingen annan? Såg mig omkring, alla soldater hade precis samma utrustning. Var det bara jag som upplevde obehag? I ett desperat försök att råda bot på problemet tryckte jag mina kåpor hårt mot öronen varje stund jag hade händerna fria, men det blev inte bättre. Till slut vände jag mig till ett annat befäl och fick direkt frågan om jag ville ha ett par öronproppar, som komplement till de aktiva hörselkåporna. Har nog aldrig blivit så tacksam, så snäll han var! Ett par gula hörselproppar i silikon, vilken skatt jag fick motta! Grät en skvätt av ren lättnad när jag tagit mig på säkert avstånd för att sätta in hörselpropparna. Gnuggade mina stackars öron. Torkade tårarna och traskade tillbaka till de andra, med en missad skjutomgång. Fem patroner efter.

Vi hoppar till lördagskvällen, efter två dagar på skjutbanan. All skjutning är avklarad, det blev totalt tre block. Jag är helt slut, har ont i huvudet men framförallt öronen. Hur jag än gnuggar blir det inte bättre. Det gör ont. Men jag biter mig i läppen, snart kan jag få gråta i duschen. Vi kliver av bussen och då klarar jag plötsligt inte längre av att hålla tillbaka tårarna. Drar mig undan en bit och försöker desperat torka bort dem, tårar som lika mycket kan vara tårar av lättnad över att allt oljud är över samt den där jäkla smärtan i öronen. Lika mycket tyvärr som tack och lov blir detta uppmärksammat, först av en observant soldat och sedan även av befälen. Håller på att dö av skam ooch vill bara sjunka genom asfalten. Det känns som att alla soldater har upptäckt att en soldat fallit ifrån och nu sitter i gräset och gråter. Vad tusan ska de nu tro? Kunde inte dessa tårar och hormoner ha väntat en stund? En soldat i min trupp är läkare och gör en första koll, böjer mig hit och dit för att kolla efter vätska i öronen. Eftersom jag uppger att jag har ont i öronen, men inte är nämnvärt påverkad av böjningsövningen, så får jag en tablett mot akut bullerskada. Dagen därpå får jag reda på att vi ska in till vårdcentralen, men läkarbesöket på söndagen byts ut mot vapenvård, eftersom jag morgonen därpå inte alls upplever smärta. Men jag får ändå en liten tablett i en påse av den omtänksamme sjukvårdaren. Vi avslutar övningen och jag får ägna all kraft åt att försöka vara trevlig. Jag är ju en glad och social prick i vanliga fall, men där och då vill jag helst att hela världen ska vara tyst, trots att vi pratar om fikabröd och bakverk. På kvällen när jag kommit hem startar maken elvispen och det gör så ont i öronen att hela min kropp reagerar med en kräkreflex.

Vi hoppar fram till idag, fredag, precis en vecka har gått sedan jag värmde upp på skjutbanan. Jag har fått träffa läkare och inväntar nu remiss till en öronspecialist på lasarettet. Läkaren kunde konstatera att jag har en liten utbuktning på trumhinnan, troligtvis på grund av att vätska läckt från örat, men att denna utbuktning nog kommer att läka ut av sig själv. Dessutom är trumhinnorna intakta, vilket är mycket positivt. Det som gäller nu är vila samt att undvika höga ljud samt ta smärtstillande när jag får alltför ont. 

Jag har varit så oerhört ledsen och arg på mig själv för att jag inte direkt bad om ett par hörselproppar, då hade troligtvis läget varit helt annorlunda. Jag hade varit mitt vanliga jag och orkat vara uppe en hel dag, utan att behöva gå och lägga mig och vila. Jag mår bra på morgonen, men sämre längre fram på dagen beroende på hur mycket ljud jag exponeras för. Jag har ont i huvudet och öronen på kvällen, precis som i lördags när jag inte klarade av att hålla tårarna borta. När det är helt tyst hör jag även en hög ton samt ibland ett dovt ljud som låter lite som en propeller, men dessa ljud sjunker tack och lov undan när andra ljud uppenbarar sig, till exempel när någon pratar.

Detta var långt ifrån första gången jag har stått på en skjutbana, så jag förstår mycket väl de som ifrågasätter varför jag inte reagerade kraftfullare och aktivt bad om ett par hörselproppar. Men dels så har det gått väldigt många år sedan jag senast befann mig på en skjutbana med massor av soldater som avfyrar sina vapen och dels kan det förklaras med att jag som tjej bland manliga soldater inte vill sticka ut än mer, speciellt inte genom att vara den som klagar. Jag är redan högst medveten om att jag är huvudet kortare än alla andra och har minst muskelmassa. Jag är kort sagt fullt medveten om att jag är den svagaste individen i gruppen och därmed så vill jag inget annat än att ligga lågt. Dessutom hade jag fullt upp att tänka på min skjutställning, att jag inte ens tänkte tanken att jag kunde ha läckage på mina kåpor. Alla soldater hade ju prick samma utrustning, men med ett tunt diadem, fältmössa, glasögon och lite hår i vägen så blev det visst tillräckligt många glipor för att släppa in tillräckligt mycket ljud för att mina öron skulle slå bakut och protestera. Det fina i kråksången är att jag klarar att vara uppe längre och längre stunder och att jag igår upplevde mindre smärta än tidigare! Jag håller nu mina tummar och tår att jag snart får bli mitt vanliga jag igen!