Bara fem minuter
Farfar har en soffkudde med ordalydelsen Bara fem minuter. Precis så har det blivit i köket nu, med vår nygamla kökssoffa där jag allt som oftast sträcker ut mig efter maten. Men denna soffa är inte vilken soffa som helst, utan den bär på många minnen. Soffan har några år på nacken och är härligt sliten. Träet är skavt på vissa ställen och där finns färgspår som vittnar om att den inte alltid varit trären. Men det absolut vackraste är det som inte syns, soffan har nämligen ett oerhört emotionellt värde. Min farmor föddes nämligen i denna kökssoffa!!! Därmed var det otänkbart att farmor skulle få bränna upp den, den skulle på inga villkor få hamna på eldhögen. Men vad sjutton skulle jag göra av den? Jag försökte stoppa in den hos en kusin som var på jakt efter en kökssoffa, men soffan var för lång. Därmed så var det bara att häkta på släpvagnen och köra upp den till Linde, där jag med nöd och näppe lyckades klämma in den i köket.
Det må vara hänt att soffan är lite lång i vårt nuvarande kök också, men den ska inte stå där för alltid. Det är dessutom sedan gammalt att varje kök behöver sin kökssoffa! Vidare är den värd sin vikt i guld idag (det vill säga, inte lite det) eftersom den sväljer massvis med pryttlar. Alla mina bakgrejer samt ting som jag inte använder så himmelens ofta, så som köksmaskiner, ligger säkert på sin plats under sofflocket. Dessutom är det en härlig plats att ligga och filosofera på.
Soffan var klädd i vitt bomullstyg när den blev inknuffad i köket, men efter några månader var det förr så kritvita tyget inte fullt lika vitt längre. Eftersom jag laddat upp med tyg och var uppvärmd efter att ha klätt om både pallen och karmstolarna så fortsatte jag och Sophia när vi ändå hade ångan uppe och klädde om soffan också. Det var ju faktiskt därför jag hade köpt hem tyg och specialstoppning!
Om jag var kär i soffan innan projekt omklädnad så är det inget mot de känslor som jag nu hyser för denna skapelse! Eftersom jag är så rädd om den har jag en filt liggandes över, för att skydda möbeltyget. Jag gillar nämligen att dra upp fötterna under mig när jag sitter och äter, läser eller pysslar med något och jag vill absolut inte att det ska bli några märken!
Karmstolarna
Halva februari har seglat förbi. Månaden med bokrea, sticklingar, semlor, saftiga blodapelsiner och årets första tulpanbukett. Ljuset är på väg tillbaka, solkatterna har åter börjat dansa på väggarna. Brytpunkten mellan vinter och vår, i alla fall här lite längre söderut. Om vi nu ens fick någon vinter i år? Tillika en brytpunkt mellan mörker och ljus, där ljuset blir alltmer påtagligt. Själen börjar sakta tina upp inifrån, samtidigt som händerna fortfarande är stela av kyla efter hundpromenaden. En rykande kopp hett te lockar fortfarande mer än sval lemonad. Träden är fortfarande bara skulpturala stammar utan löv, men inne börjar pelargonerna vakna till liv. Det första fånget med svenska tulpaner har letat sig in på bordet och börjar försiktigt viska att snart är det vår.
Kom av mig lite med bloggandet av alla mina pysselprojekt när maken gick och skadade sig. Har har fortfarande många veckor kvar till operation, men vi börjar skapa oss nya rutiner. Rutiner som strax kommer att behöva utarbetas på nytt när vi byter kalenderblad och kliver in i mars. Men nog om det! Parkerade mig med en kopp kaffe för att skriva några rader om de fantastiska karmstolarna som jag fått av farmor. Har inte rymt dem i lägenheten och därför har stolarna fått stå nere i källaren. Ända fram till i vinter då jag kom på att det vore trevligt att möblera om lite i köket! Tänkte att det vore roligt att klä om stolarna i ett annat tyg, ett tyg som tar för sig lite mer. Tyget med stort T dök ju upp redan i somras, vilket jag skrev om här, Pilblad av William Morris. Värmde upp med att klä om en pall, innan jag högg in på stolarna.
De ljusgrå linnetyget var i fint skick, så det tvättade jag och vek in i mitt syskåp. Stuvbiten ska få bli ett eget litet pyssel och syskåpet kommer tillägnas ett helt eget litet inlägg.
Farmor överraskade mig stort med val av detta mönster! Och jag överraskade i min tur maken...Skickade nämligen över denna bild till honom med texten "Visst blev det fint?!" Maken som inte heller är superförtjust i 70-talets färgkombinationer med orange och brunt, kom hem i rekordfart från stationen!
Eftersom orginalklädseln var i finfint skick, så fick det sitta kvar. Men när jag ändå höll på och grejade passade jag på att stoppa om stolarna, för att förhindra alltför kraftig träsmak i baken. Upptäckte ganska snabbt att det var svårt att klä om stolen själv, att få tyget sträckt var rejält trixigt. Som tur var kunde jag ringa in förstärkning och fina Sophia kom till undsättning. Tillsammans klarar man allt och inte minst blir det så mycket trevligare!
Sakta kommer man väldigt långt, så efter ett antal pysseltimmar fördelat på två dagar var stol nummer ett klar. Stol nummer två gick betydligt snabbare, eftersom vi då listat ut hur vi skulle vika tyget vid armstöden utan att det blev veckigt och fult.
Det syns att stolarna har varit med ett tag...
Men det ju som så att när något är av det rätta virket, så gör det ingenting! För då blir det bara vackrare med åren 💖Lovar att visa hur det blev när jag möblerade om där hemma och stolarna kom in i köket!
