NEEEEJJJ!!!!!  Sedan började jag skratta hejdlöst. Jag skrattade så att tårarna rann. Det är ett skämt var min första tanke, det kan inte vara sant. Blickade sedan ut genom fönstret och såg att mekanikerkillen hade slutat att skruva. Planets landningsställ var trasigt. Men vi behövde inte oroa oss, vi skulle vara framme i Stockholm innan imorgon. Jiiipiie sade inte jag som just kommit den vägen. Allt detta resande till ingen nytta för vid sju är jag tillbaks i Umeå. Då har jag ägnat 10,5 timme att komma ifrån stan och cirka 2,5 att ta mig tillbaks till mitt utgångsställe. Plus att min mamma fått den äran att köra 22 mil, enbart för att få sin dotter mellan Storuman och Gunnarn. Till ingen nytta visade det sig. Så nu åker jag samma väg som tidigare idag, fast åt andra hållet. Alltihopa kan kort förklaras med min pojkväns ord: ”Det händer bara dig Lisa. Det är alltid dig det händer”.  Önskar bara att det inte hände mig när jag hade 39 graders feber och inte vill något annat än att krypa ner under täcket…

 

Skrev på facebook ”Lagen om alltings jävlighet: Vattenskred, översvämning och blixtnedslag och när vi trodde att det inte kunde bli värre. Då gick strömmen…” samma kväll som jag evakuerat från Ammarnäs. Kort sagt, rubriken säger allt! Så har du kort om tid? Sluta läs! Annars häng kvar och ta del av mitt äventyr…

 

Lördag 15/5: Vi har än en hel del snö kvar. Temperaturen börjar att stiga och smältvatten från fjället börjar att rinna till. Än är det dock bara lugnet före stormen. Vilket nästan känns i maggropen när jag på lördagsnatten kör hem efter en tokrolig kväll hos Sanna i Djupfors.

 

Lördagssol vid forsen

Söndag 16/5: Ganska stabilt läge, ingen katastrof än inte. Lite mer vatten än vanligt, märk främst nere på raningen där vattnet i dikena står högt. Småfåglar har gjort sig ett nytt inneställe, eftersom vattnet över allt annars är för strömt. Lite regn och så på dagen, men annars okej.

 

På kvällen efter att alla släktingar åkt satte jag mig ute på mormors bro och njöt av kvällssolen bland fjälltopparna som fortfarande var vita och såg glittrande isblock flyta förbi. Det var inte så pjåkigt det!

Måndag 17/5: Dikena på raningen har fått ett ytterligare tillskott av vatten. Det ligger en tjock dimma över hela byn. Kanske på grund av all is som möter det ”varma” vattnet. Varmt möter kallt. Dock så är inte vattnet värst, utan det är isblocken som kommer farandes med det. För de har redan visat att de inte är helt harmlösa.

 

Jag skyndar mig tillbaks från min fototur när åskan börjar mullra och himlen bestämmer sig för att öppna sig, för andra gången denna dag. För en sak har jag lärt mig och det är att man inte vill vara ute på en äng när blixt och dunder närmar sig.

 

Mindre än en timme efter jag tagit av mig stövlarna gör jag en smått otrolig upptäckt. Stigen som jag nyss följt är borta. Stigen ligger under vatten, så som större delar av raningarna. En uppdämning längre upp längs Vindelälven har brustit. Det har även längre upp till fjälls gått vattenskred.

 

 

Våran lilla bastu kämpar på...

 

Även inne i byn har man problem. Husen närmast Tjulån är så klart värst drabbade. Dit räknar jag bland annat byns enda affär, vars källare det har läckt in vatten. Men som Sanna sade: ”Det är inte som -95, för då hade jag vatten upp till knäna”. Det vi inte tänkte på då var att våren -95 så var vi sex år gamla och att våra knän troligtvis inte var placerade på samma höjd nu som då!".

 

Brandkåren höll sig sysselsatt, både med att pumpa vatten och bevaka bron.

Vågorna slog högt upp på bropelarna och den annars så stabila bron skakade då och då till.

 

Här följer ett ännu ett exempel på att allt inte var som det brukade i byn...

Jag kan inte säga vem som blev räddast. Det enda jag vet är att alla fyra blev ordentligt skrämda. Intet ont anandes öppnade jag dörren för att bege mig ut på ännu en fototur. Alla stelnade vi till. Parvis stod vi där och stirrade på varandra. Plötsligt gav de två tranorna ifrån sig ett gällt skrik som fick Mickan att dra svansen mellan benen och fly in under bron. Jag själv tog ett skutt tillbaka med kameran i min hand. Tranorna själva flaxade med stora vingar iväg.

 

Det kan tilläggas att det inte är vardagsmat hemma hos mig att ha tranor hemma på tomten. Det är inte som Södra-Sveriges fiskmåsar. Nej, tranor är skygga vårtecken som jag brukar använda kikare för att spana på. Och även med kikaren rättvänd kan det ibland bara synas som avlånga streck.

 

Med något lägre puls fångades tranorna strax bortanför staketet, vid min morsters hus.

Efter Sanna slutat jobba kom hon cyklandes med Josefin i släptåg efter sig, fast hon i bil. Vi lekte turister hela kvällen och hade sightseeing och knäppte galet mycket kort. Så många att min kamera tillslut strejkade och lade av.  På natten när vi gick och lade oss steg fortfarande vattnet och ungefär halva glasrutan av bastu var synlig. Mitt riktmärke föll på att försvinna...Men det kanske inte var så konstigt, för under senare delen av denna dag hade vattennivån stigit med mer än 65 centimeter!

Onsdag 19/5: Enligt räddningschefen så hade vattennivån sjunkigt under natten med cirka 5 cm mellan klockan ett och fem. Fallet på cirka en centimeter per timme hade dock nu stagnerat, så ingen vägavstängning var enligt räddningschefen aktuell. Inte i nuläget i alla fall och hela 363:an var farbar. Mycket goda nyheter för en tjej som var ridsugen, för det betydde att jag inte behövde lämna byn på direkten. Utan att jag skulle hinna med en ridtur, men först så gjorde jag en orolig moster lugn. Jag drog på mig tjocktröjan och vadarstövlarna och utförde Operation rädda båtarna. En av våra båtar hade nämligen slitit sig från förtöjningarna.

 

I Stockholm bar man t-shirt och hade strålande sol. I Ammarnäs var det tjocktröja och vadarstövlar som gällde. Helst med en regnjacka över, eftersom det småduggade.

 

Det känns i kroppen. Det är dags att börja röra på sig. Vattnet som imorse stod under bastuns fönsterlist, hade återigen börjat försvinna. Det kan jag som är förste kikare se från stugan.

 

Kör inte raka spåret, utan stannar här och där. Springer bland annat upp på potatisbacken och fotograferar. Ofantliga vattenmassor, isblock och översvämmade ängar. Jag studerar kort sagt en sjunkande by om jag ska vara riktigt dramatisk.

 

Det är även där uppe jag får det första sms:et ”Far nu!”, samtidigt ser jag massor av is komma flytande. Uppdämningen vid Karsbäcken hade släppt fick jag senare veta av räddningschefen. Och det märktes, för det var mer vatten än vad det varit tidigare under dagen. Det var riktigt obehagligt att köra genom de mörka vattnet med bilen. Men jag kom mig över bron. Och efter att ha mött fyra harar, sex tjäderhönor och en fjolårskalv så var jag i Sorsele.

 

Jag kom mig över!!!

 

På torsdagskvällen åkte jag vidare till ett somrigt Umeå och lördagen spenderades nere på stan i shorts och linne, efter att glasen i mina glasögon bestämt sig för att ramla ur! De tyckte väl att dem hade sett för mycket tokigheter och inte ville vara med längre. Drog nog på mig något värmerelaterat, för på kvällen när vi var hos Jesper och Tesa så fick jag frossa. Kroppen strejkade. Min inre termometer hängde inte med- Vadarstövlar och tjocktröja ena dagen, shorts och linne nästa.

Låg hela gårdagen och grämde mig över att jag missade Two White Horses som jag och Robert planerat gå och lyssna på. Inte ens grillat kunde muntra upp mig. Och idag gick jag upp den okristeliga tiden 04.20 och sitter nu på en öde busstation i ett samhälle där allt är stängt förutom väntrummet med två hårda träbänkar. Och om det inte varit för att mina föräldrar är världens bästa så skulle jag få sitta här i bra nog många timmar till. Men mamma kommer och hämtar mig och kör mig till Gunnars flygplats. Det kallar jag att vara snäll!

Klart slut.

 

Nu när jag är hemma så har jag det nobla uppdraget att varje morgon ställa mig och spana med kikaren. Blicka ut över raningarna och kontrollera ifall bastun står kvar eller inte. Imorse stod den kvar. Inte för jag vet vad jag skulle ta mig till om den hade flutit i väg, eller var på väg att göra det. För jag kan då rakt inte stoppa ett helt hus om det nu bestämt sig för att lämna sin plats vid åbacken. Förresten så borde väl inte bastun heller flyta, enligt fysikens lagar borde väl ett hus sjunka ganska omgående? Nå väl nu har jag andra vaktmästarjobb att utföra, ska gå runt och kolla så att allt är stängt och låst. I alla fall allt som ska vara det. Fast det regnar, så det kanske är bättre att skjuta lite på det och istället baka den där vaniljkakan? Mamma har nämligen lämnat en hel tillbringare med marsansås som jag med hjälp av den moderna tekniken fick reda på kunde användas i en vaniljkaka. Inte nog med det, det är en perfekt gå bort present. För idag har jag inte mindre än två hembesök inbokade. Om de nu är hemma…

Under de få dagar som jag varit hemma har det hända otroligt mycket. Eller det är förresten inte så få, snarare fem dagar har förflutit sedan jag kom till nordligare breddgrader. Men på dessa dagar har det hänt mycket om man ser till omgivningarna! Nu är det kala fläckar på sina ställen uppe på fjälltopparna. Det är inte längre helt vitt. Inte heller vår gräsmatta tyngs längre helt av snö, utan här och där sticker strån av fjolårsgräs fram. Islossningen har bokstavligt talat brakat loss och hotat att ta med sig bastun på färden. Ett hot som för denna gång ser ut att vara över, eftersom de värsta ismassorna flöt förbi nu ikväll. Uppe till fjälls så går det inte snö- utan vattenskred! Fortsatt nederbörd i kombination med värme skulle nu medföra en ordentlig vårflod. Kanske en i stil med den som var våren -95. Hur som helst så är det härligt att vara hemma bland fjällen igen. Alla har åkt, så nu är det bara jag, mormor och Mickan kvar. Den sist nämnda roar sig kungligt på raningarna med att jaga möss. Jag själv sitter på mormors bro i kvällssolen och tittar på de glittrande isblocken som åker förbi. Även tranorna med sina långa ben beskådar vårens spektakel från den yttersta kanten av raningen. Vadarfåglarna glädjs åt de dammar som bildats vid varje dike och guppar glatt omkring, hela tiden ivrigt snattrandes. Även videkissarna talar sitt tydliga språk, nu är våren på väg!

Uniformen åkte av igår och ersattes med ett par jeans, ett ljusgrönt linne samt en ljuslila kofta, som jag inte behöll särskilt länge. Perfekt kläder för det perfekta vårvädret. Soligt och fint var det igår i Stockholm. Dock så var det betydligt svalare två timmar senare när jag landade på Gunnarn. Snö och blåst. Vintern hade visst inte släppt sitt tag än…

Ockras svans sticker ut från sängen. Jag har jagat hennes hårstrån flera timmar idag. Det låg pälstussar lite här och där i mitt rum. Så jag har liksom mina kamrater haft ”fredagsstädning”, fast i en annan del av landet. Men innan jag började vara duktig så gav jag mig själv en lugn start på dagen. Jag sov ut ordentligt imorse, sedan gick jag ner och fyllde upp vatten i bubbelpoolen. Tände några citronljus och lekte med alla bubblorna, som om jag var sex år på nytt. Och inte 22 som jag snart blir. Sedan har jag varit ute och cyklat och packat mina väskor. För jag är ju inte riktigt hemma än, det är inte förrän ikväll jag kommer hem på riktigt.

 

Befattningsutbildningen är som sagt över och nu även LOK-utbildningen. Dvs. jag har fått min utbildning för att kunna utföra min tjänst som bevaknings- och insatssoldat. Det liksom allt annat har varit väldigt givande och framför allt kul! Jag och mina kamrater har övat strid från fordon, säkring av byggnader och massvis med andra roliga saker. Och igår innan jag åkte uppöver så satt jag i föreläsningar. Alla förtroendevalda fick utbildning om massor av intressanta saker. Bland annat en hel del lagstiftning som kanske inte är världens roligaste texter, men himla bra att veta om vart de finns samt att de finns. Utifall att det skulle hända något.

I övermorgon tar nya närskydd över så från och med fredag kan alltid antingen 22:a eller 23:e pluton återfinnas i vakten! Dock så kommer det att dröja hela elva dagar innan jag går igenom grindarna igen. Elva dagar, oceaner av tid som 1:e sgt Pålsson alltid sa. Och nu är det verkligen oceaner av tid också. Eller oceander av dagar. Beroende på vad man föredrar att säga. Tid som ska spenderas uppe i Ammarnäs, större delen i alla fall. Och jag vet att det känns som en evighet nu, men jag är medveten om att det bara kommer att svischa till så är det söndag den 23. Tiden går fort när man har roligt. Men jag kommer inte känna någon sorg då, för jag har kul vart jag än är :)

En kopp chai, regndroppar som faller mot marken. Blöta tassar mot linoleumgolvet. Tråd och nål som löper genom jeanstyg. Jag är lite pysslig idag och det är bra för det är pysselväder ute…

Och ikväll är det utflykt. Vi har inte fått reda på vart vi ska. Men alla ska ha med sig varsin cykel samt bära jeans. Det känns som att det kan bli en spännande kväll…

 

 

Var på lägenhetsvisning igår, en superfin lägenhet som var nyrenoverad. Föll handlöst, eftersom det fanns en walk-in-closet!!! Vad är chansen att stöta på en sådan lägenhet där ägaren heter samma sak som en själv och dessutom är lika besatt?! Hon hade ett eget rum där hon hade alla sina skor, väskor och kläder. Precis som jag ska. En helt egen garderob som jag kan bo i om jag så skulle vilja! Robert blir inte utan han heller, det finns en dubbel gardrob i sovrummet. Lite dyrt, men annars helt perfekt!

 

 

Slående!

 

Min önskan blev hörd och jag fick bli sjukvårdare. De senaste två veckorna har bara rusat iväg. Min befattningsutbildning till sjukvårdare tycker jag bara hann börja innan den var över. Brandsläckning, livräddning, Taktiskt Omhändertagande av Stridsskadad och trafikolyckor - tja det mesta hann vi med. Två grymma veckor!