He som hänn, he hänn henna!

Skrev på facebook ”Lagen om alltings jävlighet: Vattenskred, översvämning och blixtnedslag och när vi trodde att det inte kunde bli värre. Då gick strömmen…” samma kväll som jag evakuerat från Ammarnäs. Kort sagt, rubriken säger allt! Så har du kort om tid? Sluta läs! Annars häng kvar och ta del av mitt äventyr…

 

Lördag 15/5: Vi har än en hel del snö kvar. Temperaturen börjar att stiga och smältvatten från fjället börjar att rinna till. Än är det dock bara lugnet före stormen. Vilket nästan känns i maggropen när jag på lördagsnatten kör hem efter en tokrolig kväll hos Sanna i Djupfors.

 

Lördagssol vid forsen


Söndag 16/5: Ganska stabilt läge, ingen katastrof än inte. Lite mer vatten än vanligt, märk främst nere på raningen där vattnet i dikena står högt. Småfåglar har gjort sig ett nytt inneställe, eftersom vattnet över allt annars är för strömt. Lite regn och så på dagen, men annars okej.

 

På kvällen efter att alla släktingar åkt satte jag mig ute på mormors bro och njöt av kvällssolen bland fjälltopparna som fortfarande var vita och såg glittrande isblock flyta förbi. Det var inte så pjåkigt det!


Måndag 17/5: Dikena på raningen har fått ett ytterligare tillskott av vatten. Det ligger en tjock dimma över hela byn. Kanske på grund av all is som möter det ”varma” vattnet. Varmt möter kallt. Dock så är inte vattnet värst, utan det är isblocken som kommer farandes med det. För de har redan visat att de inte är helt harmlösa.

 

Jag skyndar mig tillbaks från min fototur när åskan börjar mullra och himlen bestämmer sig för att öppna sig, för andra gången denna dag. För en sak har jag lärt mig och det är att man inte vill vara ute på en äng när blixt och dunder närmar sig.

 

Mindre än en timme efter jag tagit av mig stövlarna gör jag en smått otrolig upptäckt. Stigen som jag nyss följt är borta. Stigen ligger under vatten, så som större delar av raningarna. En uppdämning längre upp längs Vindelälven har brustit. Det har även längre upp till fjälls gått vattenskred.

 

Före och efter bilder. Otroligt nog skiljer det mindre än en timme!

 

Våran lilla bastu kämpar på...

 

Även inne i byn har man problem. Husen närmast Tjulån är så klart värst drabbade. Dit räknar jag bland annat byns enda affär, vars källare det har läckt in vatten. Men som Sanna sade: ”Det är inte som -95, för då hade jag vatten upp till knäna”. Det vi inte tänkte på då var att våren -95 så var vi sex år gamla och att våra knän troligtvis inte var placerade på samma höjd nu som då!".

 


Brandkåren höll sig sysselsatt, både med att pumpa vatten och bevaka bron.


Vågorna slog högt upp på bropelarna och den annars så stabila bron skakade då och då till.

 

Här följer ett ännu ett exempel på att allt inte var som det brukade i byn...

Jag kan inte säga vem som blev räddast. Det enda jag vet är att alla fyra blev ordentligt skrämda. Intet ont anandes öppnade jag dörren för att bege mig ut på ännu en fototur. Alla stelnade vi till. Parvis stod vi där och stirrade på varandra. Plötsligt gav de två tranorna ifrån sig ett gällt skrik som fick Mickan att dra svansen mellan benen och fly in under bron. Jag själv tog ett skutt tillbaka med kameran i min hand. Tranorna själva flaxade med stora vingar iväg.

 

Det kan tilläggas att det inte är vardagsmat hemma hos mig att ha tranor hemma på tomten. Det är inte som Södra-Sveriges fiskmåsar. Nej, tranor är skygga vårtecken som jag brukar använda kikare för att spana på. Och även med kikaren rättvänd kan det ibland bara synas som avlånga streck.

 

Med något lägre puls fångades tranorna strax bortanför staketet, vid min morsters hus.


Efter Sanna slutat jobba kom hon cyklandes med Josefin i släptåg efter sig, fast hon i bil. Vi lekte turister hela kvällen och hade sightseeing och knäppte galet mycket kort. Så många att min kamera tillslut strejkade och lade av.  På natten när vi gick och lade oss steg fortfarande vattnet och ungefär halva glasrutan av bastu var synlig. Mitt riktmärke föll på att försvinna...Men det kanske inte var så konstigt, för under senare delen av denna dag hade vattennivån stigit med mer än 65 centimeter!


Onsdag 19/5: Enligt räddningschefen så hade vattennivån sjunkigt under natten med cirka 5 cm mellan klockan ett och fem. Fallet på cirka en centimeter per timme hade dock nu stagnerat, så ingen vägavstängning var enligt räddningschefen aktuell. Inte i nuläget i alla fall och hela 363:an var farbar. Mycket goda nyheter för en tjej som var ridsugen, för det betydde att jag inte behövde lämna byn på direkten. Utan att jag skulle hinna med en ridtur, men först så gjorde jag en orolig moster lugn. Jag drog på mig tjocktröjan och vadarstövlarna och utförde Operation rädda båtarna. En av våra båtar hade nämligen slitit sig från förtöjningarna.

 

I Stockholm bar man t-shirt och hade strålande sol. I Ammarnäs var det tjocktröja och vadarstövlar som gällde. Helst med en regnjacka över, eftersom det småduggade.

 

Det känns i kroppen. Det är dags att börja röra på sig. Vattnet som imorse stod under bastuns fönsterlist, hade återigen börjat försvinna. Det kan jag som är förste kikare se från stugan.

 

Kör inte raka spåret, utan stannar här och där. Springer bland annat upp på potatisbacken och fotograferar. Ofantliga vattenmassor, isblock och översvämmade ängar. Jag studerar kort sagt en sjunkande by om jag ska vara riktigt dramatisk.

 

Det är även där uppe jag får det första sms:et ”Far nu!”, samtidigt ser jag massor av is komma flytande. Uppdämningen vid Karsbäcken hade släppt fick jag senare veta av räddningschefen. Och det märktes, för det var mer vatten än vad det varit tidigare under dagen. Det var riktigt obehagligt att köra genom de mörka vattnet med bilen. Men jag kom mig över bron. Och efter att ha mött fyra harar, sex tjäderhönor och en fjolårskalv så var jag i Sorsele.

 

Jag kom mig över!!!

 

På torsdagskvällen åkte jag vidare till ett somrigt Umeå och lördagen spenderades nere på stan i shorts och linne, efter att glasen i mina glasögon bestämt sig för att ramla ur! De tyckte väl att dem hade sett för mycket tokigheter och inte ville vara med längre. Drog nog på mig något värmerelaterat, för på kvällen när vi var hos Jesper och Tesa så fick jag frossa. Kroppen strejkade. Min inre termometer hängde inte med- Vadarstövlar och tjocktröja ena dagen, shorts och linne nästa.

Låg hela gårdagen och grämde mig över att jag missade Two White Horses som jag och Robert planerat gå och lyssna på. Inte ens grillat kunde muntra upp mig. Och idag gick jag upp den okristeliga tiden 04.20 och sitter nu på en öde busstation i ett samhälle där allt är stängt förutom väntrummet med två hårda träbänkar. Och om det inte varit för att mina föräldrar är världens bästa så skulle jag få sitta här i bra nog många timmar till. Men mamma kommer och hämtar mig och kör mig till Gunnars flygplats. Det kallar jag att vara snäll!

Klart slut.

 



Kommentarer

Tack för att du lämnar ett avtryck efter dig!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0