”Vad i helvete?!” Jag behövde inte ens vända mig om för att förstå att något var fel. Hemskt fel, för pappa lät arg. Han som aldrig är arg och som just hade legat och snarkat där bak var nu klarvaken, för vi var absolut inte där han hade tänkt att vi skulle vara!

Han hade nämligen planerat att vi skulle köra längst kusten, men eftersom han inte sagt något inatt när jag tog över ratten, så fortsatte jag bara rakt fram. Rakt fram och sedan i den enda korsningen som fanns så tog jag givetvis fel. Eller fel och fel, jag valde Östersund istället för Storuman. Och som pappa sa, hade han vaknat i Storuman (på samma plats som vi några timmar tidigare passerat) så skulle han ha fått hjärtsnörp. Som tur var så valde jag Östersund, men det var inte riktigt det heller för det var som sagt också fel. Men lite mer rätt än Storuman, så det var ändå inte käpprätt åt skogen. Men som sagt, det var fortfarande fel. Hade det varit ett vanligt år, så hade det t.o.m varit rätt väg, eftersom den vägen brukar vi köra när vi ska neröver. Hur som haver, sedan dess har jag varit hänvisad till baksätet.  Tolv år på nytt, fast med dator och Ipod istället för CD-spelare och en trave Lottaböcker.

P.s: Tro det eller ej, det är kallare i Leksand än vad det är i Sorsele! Dessutom så regnar det här, medan solen skiner hemma!

Förresten, är man arbetsnarkoman om man tar med sig datorn på semestern? För att kunna och sitta och jobba på vägen till ön för avslappning och harmoni- eller bryter man då mot någon oskriven semesterregel?

Jag är ju inte överdrivet sportintresserad, om det inte gäller ridsport vill säga. DNs sportblad hör till delen som sällan och aldrig läses. Undantag gör förståss när man råkar få syn på en välbekant figur...

Och det går visst bra för Svensson, eller Filip som han faktiskt heter,

så bra att man nog får börja läsa sportbladet! För man måste ju ha koll,

även fast man inte längre träffar sina lumparkompisar dagligen.

Jag längtar efter att få skämma bort mig själv med morgondopp i havet och jordgubbsfrukostar. Låta mina fiolsträngar till nerver få slappna av och andas havsluft. Det ska bli otroligt skönt att komma till farmor!

Jag längtar till måndag, super duper mycket!

Och nu är det drygt 15 timmars jobb kvar innan jag sitter i bilen! Tjohoo!

C och V, två onda bokstäver som tillsammans bildar förkortningen CV eller Curriculum Vitae om du hellre vill. Jag vill inget hellre än att mitt förbaskade CV ska bli klart, men med alla mina jobb och förtroendeuppdrag så är det lättare sagt än gjort. Dock så hävdar P att jag alltid gör det så mycket svårare än vad jag behöver, men det jag behöver, eller kanske mest vill, är att få ett jobb i Göteborg. Och för att få det där jobbet i hamn så krävs det ett bra CV.

Och det är det som jag filar på- gräver i dammiga pärmar och besöker kommunkontoret. Sedan grämer jag mig självklart lite också, vill ju som att det ska bli bra, både CV:t och hemsidan som jag jobbar med. Men då vissa verkligen inte är snabba på att skicka brev, så står jag bara och stampar på samma plats. Stampa och CV, två saker som jag hatar men som för tillfället är min vardag. Nu är klagosången slut mina vänner och jag hoppas att du har en bättre dag än jag!

”Halvblod var det. Eller så ett fullblod…He va då i alla fall ett svenskt blod”

//Lillebror som funtade på att ge mig något som jag alltid har önskat mig- en HÄST! Dock så fick ”blodet”, även fast det var gratis, stanna i Sundsvall. Och om det röde sig om ett svenskt halvblod eller inte, kommer jag nog aldrig att få veta!

Stackars dig sa psykiatern. Kan du berätta för mig varför du dricker så mycket?

Jag ska försöka att förklara det hela, sa patienten.

Jag blev förälskad i en änka som hade en vuxen dotter. Jag gifte mig med änkan och strax där efter gifte sig min far med min styvdotter. Då blev min fru och jag svärföräldrar till min far.

Efter en tid fick min styvmor, alltså min frus dotter, en son. Den pojken blev naturligtvis min bror, eftersom han är min fars son. Men han är också son till min frus dotter och därför blir min fru pojkens mormor och jag blir morfar till min egen bror.

Så fick min fru och jag en son, som blir min fars svåger. Min sons storasyster är ju även hans farmor, eftersom min far är hans farfar. Min far är alltså barnens svåger eftersom hans syster är min fars fru.

Jag är alltså bror till min egen son. Min son är min farbrors brorson och jag är farfar till mig själv. Jag är bror till min far och samtidigt både son och far till honom.

Min fru är min styvmor, mor, svägerska och styvdotter. Jag är far och son till mig själv!

Tack sa psykiatern. Jag förstår att du dricker, fortsätt med det.

Det är något visst med pasteller. Den matta, ljusa färgen tycker jag kan pigga upp vilket rum som helst.
Med vita väggar som bas är det även lätt att förändra och piggar snabbt upp ett livlöst rum!
Här har jag valt ut fyra pastelldrömmar...



Bilder från: Coastal Living

Och mitt senaste projekt som än så länge bara är i tankestadiet, kommer givetvis bli en pastelldröm...
Och snart kanske jag tar tag i saken och visar upp på bloggen.
Ha en bra helg, för det ska jag försöka ha!

Ett webstamp är ett digitalt frimärke som ligger som en signatur i ditt e-mail och talar om att du stödjer Kooperation Utan Gränser på två sätt: Dels genom att skänka pengar, men även genom att sprida vårt budskap.

Webstamp World Wide AB sköter all teknik och administration. Kooperation Utan Gränser får 85 procent av det du betalar när du använder Webstamp. Låter det intressant med att både piffa upp ditt mail samtidigt som du gör en himla god gärning? Då tycker jag att du också ska gå in och läsa mer på Kooperation Utan Gränsers hemsida!

Idag är det fredag och konstigt nog så är jag LEDIG i helgen. Ska bli underbart skönt med lite ledighet, lediga timmar som ska spenderas i Umeå. Jag ska nämligen frisera till min hårman, för jag har äntligen ledsnat på att hela tiden ha håret i ansiktet. Nu ska här bli lugg igen! 
 

Kanke kommer man hem med Rut, tapeten som underbaraclara har i sitt kök, fast i blått... Och förutom eventuell tapetshopping, så ska en hel del andra roligheter ske, men det får du höra mer om efter helgen. Ciao!

Jag är som en liten hamster, eller nej, ekorre är ett mer passande djur, då jag älskar att bygga ett lager av saker och ting. Eller rättare sagt ta tillvara på det som naturen ger och när är inte en mer passande årstid än hösten? Så nu är det fullt upp med safttillverkning, syltkokning, gallring av morötter och idag- infrysning av rabarber. Rabarber förstår du är något som jag har en stark förkärlek för, dels är det himmelens gott i pajer men det är också ett starkt minne från Island i form av kräm, något som vi ibland åt till middag. Därför är det inte så konstigt kanske att jag bygger ett lager inför vintern...

Jag hackar bara rabarber i passande bitar, sköljer av dem och fryser in i lagom stora påsar.

Perfekt att ta fram när vintermörkret smyger sig på och man vill transportera sig tillbaks till sommaren.

Eller helt enkelt när man är sugen på något syrligt och gott!

Ikväll har jag ägnat mig åt safttillverkning. Saft på svartvinbärsblad ska det bli, en saft som smakar nästan som flädersaft. En saft som jag gillar väldigt mycket, då den påminner mig om somrarna på Öland. Men här uppe i norr finns det inte fläder att tillgå, utan jag använder mig istället av bladen från svarta vinbär. Lika gott om ni frågar mig och definitivt mer lätt odlad här uppe!

Jag har blivit som min mormor, men jag ska försöka att ge ett någorlunda riktigt recept:

Skölj en rågad liter, tätt packade, svartvinbärsblad.

Låt bladen rinna av undertiden som du skivar två citroner.

Varva sedan bladen med citronskivorna och häll över två liter kokande vatten.

Täck över skålen med en kökshandduk och låt stå svalt i två till tre dagar.

Efter två, tre dagar silar du sedan bort citronskivorna och bladen så att du bara har vätskan kvar.

Tillsätt socker efter tycke och smak (dock så har socker en konserverande verkan, så det bör inte uteslutas helt!).

Drick direkt eller frys in lite sommar!

Tänkte att jag skulle visa att jag inte tappat skrivförmågan, även fast du nog börjat undra. För som min kusin sa här i veckan "Du är rent förfärlig dålig på att blogga!" och jag vet det stämmer verkligen. Dock så finns det alltid tid till förbättring och därför hade jag tänkt att jag skulle visa er lite bilder från en härlig sommarkväll när vi badade med hästarna...

Helena och Mozart

För er som inte redan visste: Ridhjälmen (iaf min) har en viss flyteffekt!

Den nya badhjälmen? Och badkrukan på bilden är Ofeigur (bruna hästen)

Sanna och Josefin blev så nyfikna att de var tvugna att springa förbi och spana in vad vi hade för oss.

Fotografen (som grillar uppe på sin balkong) är ingen mindre än Kinna!

Man lär så länge man lever och leva hoppas att jag att jag får göra länge till. Dock så vet jag att man ska lära av andras misstag, tillexempel mostrars och mommes. Därför kokade jag (ja du läste rätt!) jag också mina trästickor idag. Just eftersom momme meddelade att trästickorna blir så mycket mer hållbara då. För annars går de visst lätt sönder och det vill jag ju inte gärna ska ske, så därför åkte paltgrytan fram!

Nu ikväll har lungorna fått andas frisk luft, då jag tog mig en riktigt lång skogspromenad i kvällssolen och bara njöt. För jag insåg att gå i skytteltrafik mellan köket och arbetsrummet för att brygga te, knappast kan kvoteras in som den dagliga motionen!

Nu bullrar tvättmaskinen och alla mina tretton (jag skojar inte) tekoppar är nu diskade. Kort sagt normalstatus har uppnåtts och nu är det tillåtet med en ny djupdykning, även fast det kan tyckas som att jag just kom upp till ytan för att syresätta lungorna. Inatt är det fix med hemsidan som gäller och sedan är föresatsen att gnugga bort tandkrämsfläckarna från golvet, gräva igen hålet i gräsmattan som Ockra krafsat fram samt se till att inte missa dagens i princip enda buss upp till stugan. För att träffa kusinvitamin som kommit tillbaks från sin Spanienvistelse och plocka kantareller med Sanna.

Jag har hittat en liten diamant i min bokhylla! En diamant som är synonymt med drog, då den har hållit mig i beroendets grepp i över två dagar. Det är en tung drog, så att när du väl har prövat den, så kan man inte vara utan den! Hur ska man annars förklara att jag läst vid varje tillfälle som givits - när jag haft lunchrast, när jag gått för att hämta tidningen eller medan jag stått och diskat! Jag har läst sent in på nätterna, cyklat i ilfart till jobbet för att inte komma sent och jag har kort sagt blivit helt besatt av min drog! För i och med att boken är skriven i brevform så får man en helt annan relation till karaktärerna och ser genom deras sätt att skriva vad de är för personer. Och genom att vända blad blev jag en medlem i deras lilla litteratursällskap.

Drogens namn är det långa och svåruttalade ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap”. En gripande och stark berättelse om vänskap, kärlek och böcker. Och om hur människor i svåra tider hämtar kraft i läsningen och hos varandra.