Okej, nu har jag inte bloggat på ett tag men det beror helt på att jag dels inte har haft så mycket tid till att spendera vid datorn och den tiden som jag nu talar om har ändå inte spenderats framför datorn, eftersom det inte är allt för uppskattat när jag sitter här. Och eftersom jag förra veckan försökte arbeta mig upp till plussidan igen, så blev det inget bloggande för min del.

Nåja, förra måndagen var botgöringsdagen som sagt. Vad som egentligen hände förra söndagen var att när jag kommit en bit upp mot fjället kom Kappi skuttandes och jag övervägde att gå tillbaka med honom. Men jag var för lat och tänkte att det säkert inte gjorde något om han kom med. Tänkte en kort stund på de betande fåren också, men kom fram till att det nog inte skulle vara någon fara, eftersom han har följt med jag och Katta när vi har varit och ridit.

Kappi hann skälla på några får och därmed jag på honom. Men han slutade ganska direkt han blev tillsagd. Något som han däremot aldrig slutade med var att vara i vägen för mig när jag skulle fota mina blommor. Han lade sig helt sonika ned och pressade sönder dem med sin tyngd, vilket gjorde att det blev ganska få blommor som jag fick på bild.

Jaja, iaf. jag var borta i tre timmar och när jag kom tillbaks blev det ett himla liv. Dels för att jag inte hade frågat om det var okej att han följde med och dels för att han hade skällt på fåren. Dock så förstod jag inte varför de var arga riktigt. Jag menar är det mer okej om det är Katta som rider brevid och kan skäller, än om det är jag? För det andra, så följer alltid hundarna mig om jag lämnar gården. Oavsett om det är en rid-, löpartur eller promenad jag är ute på. Och då minnsann gör det inget om jag är borta i tre fyra timmar..

Samma misstag igen..

På tisdagen när jag skulle ut och springa bad Katta mig ta med Kappi. Och när hon nu bad så vänligt, så tog jag med mig hundarna ut. Dock så var Dori inte allt för glad när jag kom tillbaks, eftersom han inte tycker att jag har någon kontroll över honom (han hade sprungit i förväg när jag vände hemmåt).

Jag är en sådan person som gärna vill vara alla till lags, men som ni hör så spelar det ingen roll hur jag än bär mig åt. Det slutar alltid med att jag trampar någon på tårna..

Kommer de hit?!

jag vet inte på vilken planet han har befunnit sig på den sista tiden, eller vart han var när han angav vilka veckor det var okej att jag tog semester. Dock så grymtade han till vid frukostbordet på onsdagsmorgonen, efter som han tydligen just insett att mina nära och kära skulle anlända om prick en vecka. Han hade ju tänkt att börja höa och semester mitt i allt var väl ändå ingen bra ideeé..? Gräset hade ju hunnit växa och bli långt igen och ena grannen hade redan hunnit ta fram traktorn igen..

Det hördes som han förväntade sig att höra att mina besökare hade fått "om inte gräset växer" så mycket biljetter och att de skulle ställa in allt, och om inte annat spendera tiden här på gården medan jag arbetade natt och dag. Pyttsan!

Jag visade vart jag stod genom att gå ifrån bordet. Jag har nämligen lärt mig att det är bäst att jag håller munnen stängd när jag är arg.

Krummi!

På torsdags kvällen meddelade Katta att jag kunde få rida Krummi! Det är Doris häst, men det är bara Katta som rider honom. De få som har provat t.ex. Fia och Maria har åkt av snabbt igen. Dori var inte allt för glad åt ideén, eftersom han trodde att jag inte skulle klara av honom.

    Det började kanske inte så bra. Han slet sig nämligen när vi stod och ryktade dem vid stallet (det var för att Vinda hade börjat och fjanta sig. Höll först i honom, men eftersom han var helt lugn och Vinda börjat lugna ner sig lite så släppte jag mitt grepp om tyglarna och då bar det av). Det var förresten ganska bra att jag inte höll i tyglarna, för han har nämligen dragit ett flertal gånger med personer efter sig. Men nu skadade sig varken jag eller Krummi (då skulle jag verkligen ha legat risigt till om jag skadat Doris häst..). Men själva ridturen gick superbra, dock så kom jag på att han inte var riktigt min typ av häst (för lat), nu har jag istället siktat in mig på Vinda. Hon är explosiv...

 Föll i säng vid ettiden med ett lyckligt leende på läpparna.

Jag går på plankan...

På fredagen skulle jag rengöra alla cementformar som stod uppe på bolvbjälkarna. Vi har nämligen gjort klart källaren till fårhuset nu. Och skulle börja bygga upp väggarna till fårhuset. Och då behövdes formarna.

Balanserades gick jag alltså omkring där uppe med min kofot som jag växlade mellan att slå och skrapa formarna med. Dock så blåste det endel den dagen så jag roade mig med att spekulera i hur jag skulle komma ner. Det stod mellan att jag skulle blåsa ner eller att jag skulle klanta mig och trampa utanför brädan. Vilket alternativ jag än skulle råka ut för, så skulle det göra ont. Även fast det inte var någon större fallhöjd, så var det trots allt ett cementgolv jag hade under mig.

Jag lyckades dock ta mig ner utan att ha slagit mig sönder och samman : )

     På kvällen åkte vi över till Inga och spenderade kvällen/ början av natten där. Det var roligt, men ganska krävande för mig att hänga med i samtalet. Ett tag gick det bra, men i slutet när ögonlocken började bli allt tyngre var det lite svårare att hänga med i det ständigt pågående samtalet.

Körde därifrån vid tvåtiden med:

En välfylld mjölkhink som vi försett oss med ur Ingas tank (de har till skilland från de flesta andra kor och inte får)

Ett par väl manikyrerade bryn (Inga är utbilddad)

Jag målar hela världen

På dagen blev jag satt att måla ännu ett staket. Nämligen det utanför fårhuset.

Men först var jag tvungen att ta bört allt gräs, så Katta kom med en trimmer. Dock så var den trasig och hastigt ihopsatt med tejp, vilket resultarade i att efter mindre än fem minuter så var den i två bitar. Och under de få minuterna hann jag se att snörena inte gjorde sitt jobb så väl. Så det slutade med att jag slet gräset för hand.

    Sedan återstod bara det roligaste, själva målningen. Dock så dök Dori upp vid min sida efter att jag bara hunnit ta några penseldrag och meddelade att det inte fick ta hela dan. Och visade mig sedan hur man skulle göra, genom att doppa hela penseln och ta ett penseltag så att färgen skvittrade åt alla håll innan han doppade den på nytt. Så skulle jag göra! Snabbt och effektivt. Försökte få honom att förstå att färgen nog inte skulle räcka om jag använde mig av hans metod. Men det ville han inte höra på. Bara det gick snabbt tyckte han och gick där med iväg. Och lämnade en ursinnig jag kvar. Skulle jag inte kunna måla ett staket?! Jag skulle allt visa honom... Det viktiga var inte att det skulle bli fint, utan att det gick fort. Frågan var hur jag skulle slå bort min inpräntade nogrannhet och göra det halvdant. Men jag oroade mig i onödan. Jag var för uppretad för att min pedantiska sida skulle kunna göra sig hörd.

     Jag slängde på färgen så att det skvittrade åt alla håll och kanter. Det var inte bara staketet, utan även gräset, blommorna, marken och hela jag som täcktes av färg.

Jag målade hela världen brun medan jag i själva verket såg rött.

Ca. 20 minuter senare stod jag 35 meter ifrån min utgångsposition med en tom trelitershink i handen. Inte ens halva staketet räckte färgen till när jag använde mig av Doris metod (obs! Det är fyra plankor under varandra). Men det hade gått fort.. Dock ser staketet förskräckligt ut, för färgen är inte utmålad i ett jämt lager och sedan har det runnit färg på flera ställen. Men som sagt det är inte mitt staket, jag bara lydde order. Och min order var att göra det snabbt....

     På kvällen efter att jag skrubbat bort all färg kom Ingrid. Såg Miss secret agent 2 innan vi åkte in till Hvammstangi. Sedan var det fest. Bandet som spelade hette Dalton och de var riktigt bra. I slutet släppte till och med våran vanliga stelhet på dansgolvet, efter som vi insåg att det inte fanns någon bekant i närheten och släppte där med lös ordentligt. Vi hade super kul! Dock så frågade Ingrids danspartner ideligen om hon ville att han skulle snurra henne (vi dansade något buggaktigt), medan han som jag dansade med inte ville sluta att snurra mig.

Det var så roligt att se vilken "artrikedom" det fanns. Med det så syftar jag på alla klädstilar. Det var allt från kortkort, till klänningar av tyg som syntes någongång i tiden ha varit gardiner hos tjejerna. Medan det manliga könet försett sig med allt ifrån jeans och islandströjor till tweedkavajer. Och som kronan på verket av dessa kreationer satt det hos de allra flesta antingen en keps, toppluva eller en sådan där förskräcklig ska som min lillebror envisas med att bära. En mössa med öronlappar.

     Halv sju svensktid så steg vi innanför dörren. Vet dock inte hur mycket klockan var efter att vi fnissandes flyttat på mina få möbler för att göra plats åt tältsängen. (Mamma behöver förresten inte oroa sig för att störa någon, om de inte vaknade av att vi kom hem, ja då sover man ganska hårt.. ; ) )

Hej då!

Vaknade vid lunchtid av att en bilpark invaderade min säng, samt två barn som tyckte att vi bra allt hade sovit bra länge.

På eftermiddagen blev det att säga hej då till Inger som reste hem igår (tisdag). Och eftersom jag hatar avsked, så såg Katta till att vi tog en liten biltur så att jag fick annat att tänka på ett tag. Så jag fick se mer än bara gården, jag fick se insidan av bensinstationen också ;)

   Sedan droppade det in ännu mer folk den dagen, men jag var rätt osocial. Och efter jag hade städat mitt rum gjorde jag en relativt tidig kväll.

Åh hej och hå!

På förmiddagen var vi i Hvammstangi och där jag spenderade min tid i en frisörstol. Kom ut bra mycket fattigare, med något som ska likna en ny frisyr. Det blev en sådan stor skillnad att Dori förvirrat undrade om jag inte hade gått till frisören.

     Var på den andra gården på eftermiddagen och jobbade med att bära hö och städa. Blev hämtad vid åtta, då jag var inne och tog hand om barnen, eftersom Katta skulle bort.

Kallsvettig

Varknade fem imorse av att jag haft en fruktansvärd mardröm. Låg och vred mig en timma, innan jag slutligen tassade ut i pyamasen och ringde mormor. Var helt enkelt bara tvungen att kolla så att det bara var en mardröm och inget annat. Men hon svarade och jag fick både prata med henne och morfar. Blev betydligt lugnare av att höra deras röster, dock så kunde jag inte somna om när jag kom in igen. Den friska morgonen hade gjort mig klarvaken.

Jag kom inte in på veterinärprogrammet, vilket jag visste att jag inte skulle göra. Jag blev reserv. Dock så kom jag mig in på alla de småkurser som jag valt i andra hand, dock så tackade jag nej eftersom jag bestämt mig för att vara hemma ett tag när jag har kommit tillbaks från Island.

I söndags var halva dagen toppen och den andra halvan rent utsagt kass. Den bra delen var på förmiddagen, då jag bestämt mig för att gå upp på den stora bergstoppen som man kan se ifrån huset. Med mig hade jag min kamera och Kappi kom även skuttandes när jag hade hunnit en bit. Tänkte först vända om, men jag blev för lat och tänkte att det kanske inte gjorde så mycket om han fick komma med ut och sträcka på benen istället för att sitta instängd inne i sin lilla hundbur. Så han fick komma med. Jag fick några riktigt fina bilder, blev mottagen av en hel hjord galopperande hästar och besteg toppen. Dock så hann jag aldrig ta ett kort där uppe, eftersom min kamera dog. Trodde att det var batterierna...
Iaf. jag var borta i över tre timmar och när jag kom hem så väntade en rejäl utskällning. Orkar inte gå in på detaljer och jag vet i ärlighetens namn inte vad jag gjort för fel annat än att Kappi är inblandad i den. Men någonting var det uppenbarligen.
Vad det nu var, så fick jag verkligen göra botgöring för söndagens snedsteg dagen där på. Det var inte förrän vid lunch när himlen hade öppnat sig och jag var dyblöt som han insåg att det var nog.

* Igår 22.10 fölade Carmen. Det blev ett sött litet skäcksto!
 
**Vi har bestämt oss för att skippa kokosnötsbehåarna och bastkjolarna. Istället hade jag och Katta tänkt att köra den sexiga stilen på kvinnoritten i augusti. Det blir tröja, väst och kortkort kjol (med svarta leggings så klart), beställde sakerna igår och nu håller vi tummarna att det hinner anlända hit innan den 16 augusti!

*** Min kamera har blivit knäpp. Det var troligen inte batterierna som la av där uppe på toppen, utan kameran som fick ett frispel. Jag kan nämligen inte se genom fotohuset samtidigt som jag ser motivet på displayen. Dock så kan jag växla mellan var jag vill se objektet (genom fotohuset ELLER displayen). Om jag har valt displayen så kan jag inte se någonting alls igenom fotohuset, utan det är aldelens svart. Men det går att ta bilder fortfarande, samt att titta på dem. Antingen som vanligt på displayen ELLER inne i kamerahuset! Någon som har varit med om något liknande?! Jag skulle nämligen uppskatta om jag kunde börja använda min kamera som vanligt igen. Eftersom fotograferingen är en av de få nöjen som jag har här borta..
**** Krummi, hästen som Katta var ute med idag. Kom hem till gården själv. (Hon skadade sig inte)

Bless!!

Jag håller med Zebastian, boken är bra. Har snart läst ut den och nästan alla kapitlen var roliga.

   Och på tal om det, i förrgår så kom Elina och hrnnes pojkvän Zebastian på besök. Visade Elina runt på gården, medan Zebastian sträckte ut på min säng och sedan visade de mig deras rutt som de kört runt ön och alla de platser de hade besökt. Elina visade på kartan, Zebastian skötte bildvisningen :) Sedan var det middag och så blev det så att de sov över här, eftersom tälta i spöregn inte är så kul..
Ska nu ut och rida med Katta (De skodde Bläsi och Krummi igår!!!)
Bless!

Har verkligen varit en rolig dag idag. För att:
 Jag har lärt känna Malin och Maria, två tjejer med härlig dialekt från Jokkmokk.
Fick ett sent gratulations sms från Hella, eftersom hon inte haft täckning förrän nu. Men hon kommer hem den 14:e! Dock vet jag inte om hon menade till Stockholm eller Sorsele, men det gör det samma. Bara jag får prata med henne!
Jag fick även en gratulation via brev från min kära kusin Johanna. Dock såg brevet lite komiskt ut, eftersom de lagt beslag på det i tullen (kanske därför det tog sådan tid innan jag fick det?) och öppnat kuvertet. Och inte hade det öppnat det snyggt heller. Men för att reparera skadan hade de sedan tejpat ihop det, med något som såg ut att vara en hel tejprulle. Det var tejp överallt, och det var näst intill omöjligt att öppna det. Dock så kom brevet ut välbehållet : ) och tullen har nu mer lite mindre tejp än vanligt.
     Och om det är någon som funderat på att skicka ett paket (mamma) så kan det vara bra att på utsidan ange vad som finns innuti, samt vem avsändaren är. Bara för att minska risken att tullen ska lägga beslag på det. Det krävs nämligen lite jobb innan man får tag på det..

Om man behöver sakerna i paketet snabbt, så kan man alltid skriva utanpå att de får om det skulle behövas, öppna och undersöka paketet.

Bless!

Detta inlägg skrev jag egentligen en lugn natt då jag vakade över tackorna. Men det har som aldrig riktigt blivit av att jag har publicerat den, av olika orsaker. Men för varje dag som går kommer jag allt närmare min hemfärd och frågan vad jag ska göra då har dykt upp allt oftare...

     Farmor, om nu inte eran skrivare har gett upp så är mitt tips att du sätter dig skönt tillrätta i någon fåtölj med en kopp kaffe. För det är

1) Enbart du som kommer att orka läsa allt jag skrivit.

2) Det kommer med andra ord att ta ett tag att läsa igenom allt.

3) En kopp kaffe sitter aldrig fel.

     Vad vill jag utbilda mig till? Vilket yrke skulle passa mig?

Tidigare har jag aldrig tvekat på att det var veterinär jag skulle bli. Det bestämde jag mig för redan när jag var en liten flicka. Sedan dess har den drömmen följt med.

Dock så går inte mina betyg direkt hand i hand med mina drömmar. Jag var inte nog bra i skolan att jag lyckades skrapa ihop ett betygsdokument  enbart bestående av MVG:n. Och det är det som krävs, MVG i allt.

Eller om man lyckas skriva 2,0 på högskoleprovet. Men chansen att det skulle inträffa känns ungefär lika stor som att jag skulle vinna en miljon på lotto. Och jag är ingen spelare.

     Det var för bra för att vara sant. Varför fick inte jag tillhöra den stora skara som inte hade en aning om vad de ville göra, men som innan studenten lyckades komma på det. Vilka nu pluggar vid olika lärosäten runt om i landet.

     Jag som aldrig har tvivlat, står nu kvar som ett enda stort frågetecken. Ett virrvar av tankar och funderingar som inte vet vart det ska ta vägen.

     Veterinär var drömyrket, topp ett på listan. Men det är jag för dålig för att bli, så därför måste jag komma upp med något annat.

     Jag praktiserade hos barnmorskan i höstas och det var ganska intressant. Jag har jobbat inom sjukvården tidigare, så det var inte en helt ny värld.

För att bli barnmorska måste man först utbilda sig till sjuksköterska i 3 år, jobba i 1 1/2 , innan man kan specialistutbilda sig till barnmorska i 1 år.

Men lönen är inte den allra bästa, i och för sig så strejkar (de gjorde det för ½ månad sedan iaf.) de fortfarande där hemma, men det verkar gå lite trögt. Men lönen är inte det viktigaste, huvudsaken är ju att man gillar det man håller på med. Så frågan är den, skulle jag tycka om det? I dagsläget är det lite svårt att säga, men fördelen med det yrket är att man kan jobba utomlands i t.ex. Afrika och göra en insats där. Sedan så gillar jag att lära mig nya saker och inom det yrket finns det alltid något nytt att lära.

     Biolog är ett annat yrke som jag skulle kunna tänka mig. Biologi har alltid varit mitt favoritämne i skolan och djur och natur kommer jag nog alltid att vara intresserad av. Men framtidsutsikterna för biologer i allmänhet är inte särskilt god på arbetsmarknaden. Ett allt för stort överskott finns där redan och det lär nog inte minska inom den närmsta tiden.Det är klart, de som är ordentligt drivna lär nog hitta sig ett arbete, men är jag en av dem? Törs jag utbilda mig till ett sådant yrke där inte arbetsmarknaden ser allt för ljus ut? Och vad ska man i sådanafall välja? Det finns en mängd olika inriktningar och jag är en person som har svårt att välja.

     Djurskyddsinspektör är ett annat yrke som tumlar runt i hjärnan. Där får man också rädda djur. Skillnaden där är att man räddar dem från olika saker, antingen från dåliga livsförhållanden eller ifrån någon sjukdom.

Inom detta yrke finns det också flera vägar man kan gå och möjligheten att avancera och skaffa sig mer kunskap finns. Vilket onekligen är lockande för en tjej som gillar att lära.

     Ett annat yrke som jag också tror skulle vara roligt är inredningsarkitekt. Inredning är en sak som jag gillar (kan ses i mitt skissblock, dock är skisserna inte de allra bästa) och vissa har sagt att jag har känsla för det.

Men då var det ju det där med betygen igen. Här krävs det också att man ska ha 20,00 i betyg. Om man inte har turen att man lyckas ta sig in på intagningsproven som de har. Men de vet jag inte om jag är nog bra för att klara och jag vet inte om självkänslan skulle må så bra av ännu ett misslyckande (mina betyg var det första).

Men det finns en mellanväg man kan gå och det är att läsa till inredare. Och frågan är om kanske inte det vore roligare? Det finns en distanskurs i Umeå som jag hört ha bra rykte och det skulle vara kul att gå den. Dock så kostar den 24 500 kr och frågan är om det inte är lite väl häftigt för en "kul grej".

Men hur är en inredares lön och sedan så känns det inte som om man skulle kunna försörja sig enbart på det. Det känns som att man skulle behöva komplettera med något...

     Sedan så är det Hólar. Jag och Katta har pratat endel om skolan, som är den

bästa islandshästutbildningen i världen. Det roliga var att hon trodde att jag skulle komma in om jag sökte. Det tog jag som en stor komplimang!

Tanken är ju helt klart frestande, men jag kommer troligen inte att göra slag i saken. Eftersom dels så har de rejält höga terminsavgifter, den är på fyra år (vi diskuterar det fortfarande, ifall det är så eller inte. Minst ett år är den iaf.). Sedan så har jag Robert som väntar på mig hemma.

     Om det inte hade varit för honom så hade jag nog testar att söka och göra intagningsproven, bara för att se på vilken nivå man ligger.

Det tar ca. 2 h med bil till Hjaltadal där skolan liggen, här ifrån. Så bara för skojs skull, så måste man ju åka dit och titta...

     Att läsa till massör, antingen till hästar eller för människor skulle också vara roligt. Men den kursen är ordentligt dyr, men den är nog den som också har bäst rykte och ger en den bästa grunden att stå på, så den är nog värd varenda krona. Om man nu vill bli massös vill säga.

     Volentärarbeta lockar det med, helst Afrika. Få göra en insats. Komma till ett ställe där man behövs och kan göra skillnad.

     Läsa en massa småkurser bara för att de hörs roliga och för att jag gillar att lära mig nya saker.

En stor fråga. Tusen alternativ. Inget bra svar.

I dagsläget så känns det som att jag inte bör göra något förhastat och hoppa på någon utbildning. För jag har sökt till olika universitet. Men eftersom jag inte vet vad jag vill så känns det bara dumt att börja läsa, bara för att börja. Bara för att nästan alla ens kompisar gör det. Bara för att inte stå stilla och trampa, utan följa med resten av stömmen.

Men som sagt jag vet inte vad jag skulle passa som. Råkar ni som läser detta ha något bra förslag, så skulle jag uppskatta om ni berättade det. Det behöver inte vara något av de yrken som jag nämnt, det kanske finns något annat yrke som ni tycker skulle passa mig bättre. Snälla säg det i sådana fall!

Jag kom hit för att tänka. För att få klarhet i mina problem. För att börja trassla ut lite av alla de tankar jag har gällande framtiden.

Jag tror jag har kommit fram till en sak. Och det är att inte börja plugga nu direkt jag kommer hem, eftersom jag dels inte vet vad jag skulle läsa eller var.

Tror inte ens att det blir någon av de småkurser som jag sökt vid Umeå Universitet. Det var Fysik A, Digital fotografering och bildhantering, Latin för naturvetere samt Naturvetenskap med inrikting naturkatastrofer.

Det skulle ha varit roligt, men jag kanske skjuter på det till vårterminen istället. Men observera kanske, för att Macke och Johanna kommer ju att bo hemma och huset kommer att vara fullt. Och det vore otroligt roligt att bo hos moster medan de också var hemma  :)

Sedan var det ju det där med att moster har lovat mig boende nu till hösten. Kommer den möjligheten att finnas kvar? Och sedan är Umeå bra på så sätt, att vart jag än hamnar i stan, så kommer jag att ha nära till Tristan och Luna : )

 Om jag hamnar i Umeå så kanske blicken samtidigt vänds åt kvälls inredningskursen som hålls. Har tittat på den tidigare, men den kostar som allt annat här i världen.

     Varför kommer jag då kanske att skjuta på pluggandet ?

Dels så känns det som att det kan bli stressigt att komma hem just i skolstarten. Det känns som hela projektet "Börja plugga" behöver planeras lite. Dock så skulle det kunna göras härifrån Island om jag ville det. Skulle det vara Umeå som blev aktuellt (mest troligen), så har jag blivit lovad boende av moster Gudrun, så det är löst. Iaf. tillfälltig, för jag kan ju inte direkt bo där hur länge som helst. Men boendebiten, som kanske är den viktigaste biten, är löst.

     Men förutom att det kan bli stressigt, så om jag inte bestämmer mig för att börja studera till hösten, så kan jag stanna kvar lite längre på Island. Då kommer jag att få vara med och valla ner alla fåren ifrån fjället, vilket jag tror kan vara en ganska häftig upplevelse.

     När jag sedan kommer hem så är jag fri att  göra som jag vill och då kan jag bara vara hemma, eller rättare sagt uppe i Ammarnäs.

Jag har nämligen länge funderat på att skriva en till bok. En bok om mormor och morfar. Vet att Stina och Bodil planerar att åka upp en helg och intervjua mormor och morfar (nu har det redan gjort det). och det tycker jag är super bra gjort av dem!

Men en helg räcker som inte riktigt till om man ska berätta två levnadshistorier. De kanske hinner få med lite av varje, men historien kommer inte att bli fullständig. Alla glömmer vi och alla minnen kanske inte kommer direkt. Det kan ta ett tag innan ett kärt gammalt minne bubblar upp till ytan.

     Så därför har jag så smått tänkt att vara hemma och försöka spendera så mycket tid som möjligt med mina morföräldrar. Ge dem tid till att berätta. Ge mig själv tid till att lyssna och verkligen lära känna dem och deras historier.

Det kanske kan tyckas att jag kan göra detta längre fram, men sanningen är att ingen vet vad framtiden har i sitt sköte. Ingen vet hur längre de kommer att vara med en. Jag hoppas verkligen att det blir länge och att de under den tiden får vara friska och välmående! Och universiteten och högskolorna lär stå kvar även till vårterminen.

     Ideén har funnits där ett tag, men aldrig tiden. Så nu planerar jag alltså att ta mig tid. Ta mig tid att lyssna, lära och förstå.

Och detta kanske jag drar igång med direkt jag kommer hem, eftersom jag lovat Helena att vara guide i hennes ställe, medan hon och familjen åker utomlands i tre veckor. Om nu några bokningar rullar in då vill säga.  Och om så blir fallet så kommer jag att vara ledig de tre veckorna, och då känns det som det kan vara rätt tillfälle att starta intervjuandet.

      Men då jag är en tjej som gillar att ha många järn i elden, så att bara skriva en bok blir kanske lite för lite. Så jag hade därför tänkt redigera de böcker som jag redan hunnit skriva. Spendera lite tid med Hella och kanske göra en resa tillsammans innan hon rycker in och gör lumpen (en sak som jag också har funderat på, men som hundslädförare eller till beridna högvakten). Fortsätta att läsa lite matte, eftersom jag nu tycks ha fått en kompanjon (Sanna)  : ). För ärligt talat, jag skötte nog inte matten så snyggt när jag var hemma. För det var ganska trist att sitta och räkna själv (får väl skylla mig själv som ville höja mitt VG).  Men om jag nu får sällskap av Sanna, ja då kommer räknestunderna att bli roliga (iaf. roligare)! och Robert flyttar troligen ner till Uddevalla, så om jag är fri som en fågel kan jag alltid åka ner och hälsa på honom när jag känner för det : )

     Samtidigt kanske jag jobbar lite också och samlar ihop ännu lite mer pengar. För pengar är alltid bra att ha, speciellt om man har tänkt plugga, men än inte vet till vad.

Och efter jul, ja det får framtiden utvisa. Men som Malin sa idag, följ ditt hjärta så blir det rätt (Hon är 29 och lever verkligen fortfarande livet dvs. har inte utbildat sig eller skaffat sig vare sig man eller barn. Den tjejen och Maria som kom inatt gillade jag verkligen. Tyvärr åkte de ikväll hemåt igen).

Så jag ska följa mitt hjärta...Dock så vet jag inte vad det säger mig

Eftersom jag har (o)vanan att skriva så himla mycket, så har jag tänkt börja med att göra olika rubriker om jag skriver om olika dagar i ett och samma blogginlägg. Så att ni som läser kan välja den dag ni tycker verkar mest intressant, om det nu är någon...

Den vilda traktorfärden

Förra tisdagen tyckte Dori att det var dags för mig att köra traktor. En traktor som jag aldrig tidigare kört. Och nu skulle jag inte bara köra, utan jag skulle ha ett redskap efter. Spindeln kallade jag den eftersom den hade en massa vassa knivar som roterade runt i en häftig fart och som skulle vända på höet. Eller något i den stilen iaf.

Dori hade gett mig tydliga instruktioner jag skulle hålla mig på ett varvantal mellan 1200-1600. Försöka hålla en jämn hastighet och inte tippa. Det hördes ju inte så svårt.

Så jag hoppade in i traktorn och for iväg (när jag nu lyckades starta den..). Traktorn som hade ett antal år på nacken var inte den mest välutrustade. Jag hade varken något bakom mig, mer än stolsryggen (= var rädd att jag skulle ramla ut i uppförsbackarna), ingen radio och stolen var skyhög. Dvs. jag fick sitta längst ut på stolskanten för att kunna nå ner till gasen. Och i varje grop så hoppade både jag och stolen, samt traktorn eftersom jag då inte kunde hålla jämn gas. Sedan var det massvis med fåglar på åkern. Så jag var livrädd att jag skulle ta död på någon stackars fågel, eftersom de inte flyttade sig förrän i abslout sista sekunden.

     Förutom det där med att jag hade bestämt mig för att inte ta kol på någon liten fågel , så tyckte jag att det var lite svårt att hålla bra varvantal, eftersom jag som sagt hoppade omkring endel. Men så upptäckte jag en liten spak som satt intill ratten och var givetvis tvungen att kolla vad det var för något. Det visade sig vara gasen. Vad bra tyckte jag och ställde in så att jag låg precis mitt emellan de varvantal Dori angivit. Perfekt. Nu var det bara att åka med och styra ibland då det behövdes. Och kanske det bästa av allt, jag hade en hand över till att hålla på dörren som inte gick att stänga.  

     Men min glädje blev inte så långvarig, för vips så befann jag mig i en brant nedförsbacke som lutade betänkligt. Och eftersom det redan från början hade gått ganska fort (med traktormått mätt), så gick det givetvis ännu fortare nu när var nedför..Så jag slet tag i min fiffiga lilla gasspak för att sänka farten, men den gick inte att rubba! Den satt fast! Eftersom jag inte ville braka rakt igenom staketet som snabbt kom allt närmare, så inriktade jag mig på att styra. När jag väl hade kommit ner på plan mark igen så lyckades jag slita lös gasspaken och sedan fick den vanliga gaspedalen tjänstgöra. Aldrig att jag tänker använda den spaken något mer.. 

    
Nära ögat

Om det hade kunnat gå illa på tisdagen, så var det ändå inget mot vad som skedde på onsdagen. Då var jag riktigt illa ute där ett tag. Men jag hade tur i oturen, så jag klarade livhanken : )

Jag skulle nämligen köra traktor den dagen också, men då den blå. Den är min favorittraktor, eftersom jag når ner till pedalerna när jag sitter i stolen : )

Och jag behövde inte ha spindeln efter mig heller, utan den dagen var det ett stort flak. Jag skulle nämligen köra omkring ute på åkrarna vid gården och samla in höet som blivit över. Vilket jag och Katta krattat ihop kvällen före till små högar. Så nu behövde jag bara köra runt och ta upp dem. Allt gick super tills jag kom till samma backe som jag rusat nedför i vild fart dagen innan.

Hoppar ut ur traktorn och tar en famn hö och tänker tänk om traktorn skulle börja rulla iväg. Just som jag ska till att slänga upp höet på flaket, vad tror ni händer? Traktorn börjar att rulla! Först sakta, sedan allt snabbare. Rakt mot det stora vattenfyllda diket. Himel hinner jag tänka nu kommer Dori att döda mig. Och sedan springer jag. För allt vad mina ben bär. Jag måste stoppa traktorn!

Kommer upp jämnsides och tvekar. Ska jag verkligen testa att hoppa? Om jag missar så kommer jag inte bara att bli överkörd av jättetraktorn, utan även metallsläpet. Jag kommer att bli mosad. Men om jag inte hoppar så vet jag aldrig om jag skulle ha klarat det och katastrofen skulle vara ett faktum. Nope, det var bäst att hoppa. Jag är inte den bästa hopperskan och jag missade så klart hytten. Men tack och lov lyckades jag hitta av metallstegen och grabba tag i ledstången som satt på sidan av dörren. Och med en kraftansträngning så lyckades jag dra mig in i hytten. Mindre än en meter från diket lyckades jag få stopp på traktorn. Jag satt bara och skakade efteråt.

P.S: Tro nu inte att jag är någon idiot och glömde att lägga i handbromsen, den var i! Dock så hade traktorn med flaket på en mycket större påtryckande kraft, än den som höll den stilla. Och handbromsen kanske inte heller var den bästa, så den började rulla...

Grillparty!

På torsdagskvällen var det grillparty hos Malin. Var lite nervös eftersom jag skulle få träffa tjejen som var och arbetade hos Malin. Varför? Hon var enligt ryktet inte särskilt pratglad av sig, samt när hon talade så var det franska. Och min franska är lugnt sagt inget att hänga i julgranen, jag tyckte nämligen inte att det var speciellt roligt att sitta i ett klassrum själv och plugga. Så jag fick med andra ord inte så mycket gjort och lärde mig heller inte speciellt mycket, vilket min släkt fick erfara när vi hamnade i Frankrike.

       I vilket fall som helst om tjejen inte hade en stor passion för kräftfiske (det enda kapitlet jag hade ett ordentligt prov på, dvs. typ det enda jag lärde mig), så skulle vi inte ha särskilt mycket att tala om efter vi utbytt några vanliga artighetsfraser. Så det var anledningen till min nervositet, att vi inte skulle kunna kommunicera. För det skulle verkligen inte vara helt fel att ha någon i sin egen ålder att prata med...

     En rolig överraskning var att hon kunde engelska, så efter jag gjort ett tappert försök med franskan så växlade vi över till engelska istället.

Det visade sig att hon gillade växter och att fotografera. Dock så var hennes stora passion varken hästar eller kräftfiske, utan stenar. Men det var iaf. bättre än kräftfiske : )

     Vid middagen senare på kvällen serverades det både lamm, gris, ko, kyckling samt VALKÖTT. Sillval för att vara mer exakt. Smakade en bit valkött. Och jag funderar än på vad det smakade som. Det var med andra ord en svår beskrivlig smak...

     Så den torsdagen lärde jag mig både att äta fetaost (det var i salladen och det kändes lite oförskämt att sitta att peta bort den, så jag åt och det var faktiskt inte så dåligt). Samt valkött och franska ostar. Och innan vi åkte hem igen så bestämde jag och Audrey, som tjejen hette, att vi skulle ses innan hon åkte hem igen.

Fångad av en stormvind

Nej, jag var inte bakis som Dori trodde. Jag hade ju KÖRT så det hade bara blivit vatten kvällen före. Till skillad från de andra.

     Det blåste hårt hela dagen och det var man fick en riktig brottningsmatch varje gång man skulle ut och hänga upp tvätten. Den tvätt som nu höll sig ren så att jag kunde hänga upp den, det mesta blåste nämligen ut på åkern (ink. den då halvfulla tvättbaljan) så att jag fick tvätta om det..

Expedition Vattenfall

Höll ett vakande öga på ungarna på morgonen, eftersom Katta och Dori var ute och skodde Styrmir! Dori höll ändå sitt löfte, att åtmindstodne en häst skulle vara skodd till min födelsedag : )

Ja ni förstår säkert vad jag gjorde efter de var klara med honom ; ) Kände nästan inte av blåsten och regnet som piskade mig i ansiktet, så lycklig var jag : )

Dock så var jag som en liten istapp när jag senare kom in för att äta lunch. Efter lunchen så packade jag det som jag trodde mig behöva under dagen och så körde Katta mig till Audrey. Hon var inte riktigt klar när jag kom, men det gjorde inget. Eftersom jag fick tid till att kela med Malins hundvalpar : )

Sedan så gick vi ut i blåsten, försökte fotografera lite blommor. Men det blåste lite för mycket för att vi skulle lyckas få någon bra bild på de vajande blommorna. Så vi övergick till vattenfallet, eftersom det åtminstodne stod stilla.

Först så tog vi ur de vanliga turistvinklarna. Men jag som läst och blivit inspirerad av min fotobok tidigare samma morgon, hade fått reda på att man skulle söka sig till ett svårtillgängligt ställe för att få en riktigt bra bild. "Hitta den där skitjobbiga utsiktspunkten och du kommer att bli belönad". Och den där skitjobbiga utsiktspunkten kunde väl ändå inte vara platån som avgränsades med ett rep? Det borde logiskt sett vara på andra sidan repet, dit ingen gick. Så jag kröp under och började klättra ner. Det gick finfint. Jag hade ju regnkläder på mig sedan tidigare, så jag blev inte det minsta blöt av vattnet som skvätte upp. och kameran låg väl skyddad i min kameraväska.

Medan jag kröp/klättrade omkring där nere nöjde sig Audrey med att fota från plantån och att hålla ett öga på mig, för som hon uttryckte det så var ju faktiskt någon tvungen att hämta hjälp om jag skulle trilla i och vem skulle göra det om hon också befann sig där nere? Dessutom gillade hon inte att klättra.

Bilderna som jag lyckades ta blev bra, men de ser lite misstänksamma ut eftersom himlen är aldelens vit. men jag lovar, jag har inte lekt med dem i photoshop. Himlen såg bara ut så den dagen. Den var som om att ett kompakt vitt duntäcke hade ramlat ner och lagt sig över oss.

Slutligen då jag kände mig färdig med vattenfallet och inte heller kunde komma mig längre ner, så gick vi vidare och letade efter fossiler i en uttorkad flodfåra. Det var inte min ideé, utan hennes. Men det lät spännande så jag hängde på. Vi hittade jättemånga stenar med tygliga bladmönster, men jag skulle inte kalla dem för fossiler. Därför att stenarna som de var bevarade i var så mjuka, att man med lite våld kunde bruta sönder dem. Och det gjorde att jag började fundera på hur gamla de egentligen var. För vad får man egentligen räkna till fossil och inte?

Men de var fina, avsett hur gamla de var. Ville ta med mig alla hem, men med tanke på hur mycket bagage jag hade när jag kom till Island och att jag så småningom skulle återvända hem, så tog jag inte så många...bara några. Pappa kanske har lite plats över i sin resväska när han kommer, eller han måste ha det. För annars så kommer jag att bli tvungen att lämna kvar hälften av mina tillhörigheter...

     Men det var ganska kallt ute och eftersom Audrey inte hade några vantar på sig, samt hunnit bli blöt om fötterna när vi hoppat fram på tuvorna i myren. Så efter några timmar vände vi hemmåt igen.

Kom in vid halv sextiden och värmde då våra frusna kroppar med en kopp te och en macka. Fanns inte så mycket bröd och jag var ordentligt hungrig, med eftersom detta var Audreys middag så lät jag henne ta det lilla som fanns kvar. För jag tänkte nämligen börja dra mig hemmåt och fylla magen med något matigare än en skiva vitt bröd.

men vi hade ju det roligaste kvar, att jämföra bilderna som vi tagit. Men när detta var gjort, var jag vrålhungrig och började känna att det var dags att åka hem. För jag ville prata med Robert och familjen innan de gick och lade sig, och det kunde jag inte göra där. Dels för att det skulle ha varit oartigt att gå iväg och prata, samt att jag inte hade någon teckning. Lånade hemtelefonen och försökte ringa till Katta med utan att få något svar. Tänkte att de var väl ute och gjorde något. Testade lite senare och ytterligare lite senare. Utan att få något svar, började bli lite fundersam på vart de egentligen höll hus, för jag hade sagt att jag skulle ringa när jag ville hem. Men så kom jag på att en av Freyjas kompisar skulle komma över, så de kanske åkt dit för att lämna av henne och blivit kvar och fikat. Så måste det vara. Men vid sju, senast åtta borde de komma hem, för då var det kvällsfika. Vilket min mage tydligt talade om.

Testadeatt ringa, men utan att få något svar. Var höll de hus? Malin som kommit hem hade noterat mitt ringande och sa åt mig att ta det lite lugnt, hon skulle komma när hon fick tid. Tills dess fick jag vänta. Jag försökte säga att jag hade lovat att ringa när jag ville hem,men jag talade för döva öron. Jag kunde lika gärna ha sagt det till stenväggen. När klockan var halv tio skulle jag låna telefonen igen och ringa, men då var det Malin som slog numret och då svarade minsann Katta! Och när Malin undrade vart i all världen hon varit, svarade hon att hon varit inne sedan halv fyra och väntat på att jag skulle ringa. Jo pyttsan, jag hade ju ringt som en tok. Då hade hon då minsann inte svarat. Det var bara det att jag hade ringt på fel nummer. Någon har med andra ord ett flertal missade samtal på sin telefonsvarare :P

Rough Diamond

Katta hade spelat in det första avsnittet, så igår kväll när barnen hade somnat så fick vi äntligen tid till att se det första avsnittet. För er som inte vet det är Rough diamond en ny tv-serie som börjat sändas här på Island. Dock så tog det inte ens fem minuter förrän vi blev tvugna att pausa och studera vilken hjälptygel fullblodet hade. Efter ett flertal tillbakaspolningar och en massa diskuterande, så lyckades vi komma fram till att det måste vara ett martingall. Varför vi lyckades ena oss var för att jag tyckte mig se tygelstopparna som satt strax ovanför halsremmen (man måste använda tygelstoppar för att inte ringarna ska fastna i spännet på tygeln). Att de använde sig av den hjälptygeln verkade också ganska logiskt, eftersom den används på hästar som har ovanan att slå upp huvudet samt vid hoppning.

     I vilket fall som helst, det var ganska tydligt för en utomstående att se att det var två hästtjejer som satt där i soffan : ) Fick faktiskt lite känslan av att vara med Hella, för senast jag hade ett sådant "hästfilmsnack", var efter jag och hon hade varit och sett Arn (vi var faktiskt så försynta att vi väntade med att diskutera hästarna tills efter vi kommit ut ur biosalongen ;)

Morgonen med guldkant

Sanna satte verkligen guldkant på gårdagen: ) Jag blev så glad!

     På kvällen så skulle Katta se I am legend, vilken jag hade fått för mig inte var bra.  Men eftersom jag har aldrig tidigare sett den, och jag hade inte direkt något bättre för mig så gjorde jag henne sällskap. Det var inte min typ av film, men den var inte heller dålig.

Grattis på födelsedagen Lisa!

Vaknade imorse av att det kändes som om någon slagit till mig med en gjutjärnspanna i skallen. Som ni hör så hade jag huvudvärk och ungarna lekte indianer i hallen. Huset är av sten, men ibland så skulle man kunna tro att de använt papper istället. För även fast jag har stängt dörren till mitt rum, så hör jag lätt vad de säger i andra delen av huset om de pratar i normal samtalston. Alltså så hördes ungarnas tjoanden mer än väl, men jag antar att det är rätt åt mig. Det var ju trots allt jag som lärde dem att låta som indianer igår kväll...

Åt världens nyttigaste "tårta", fullkornsflingor med mjölk och öppnade ett av mina brev. Min morgon startade som vilken annan dag som helst. Eller kanske ändå inte. Andra dagar öppnar jag inte brev det första jag gör när jag vaknar och inte heller brukar mamma ringa. Men idag var det en sådan dag, till och med Steppi och Dori sa grattis vid fikat till mig. Nu är man med andra ord gammal och grå ;) Men tummen är röd, för jag lyckades missa med hammaren när jag var ute och hjälpte till med byggnationen av fårhuset (hur mycket jag tillförde kan dock diskuteras..)

Sedan vid femtiden så märktes det visst att det var min födelsedag, för då lät Dori mig sluta! Och eftersom isbilen just tittat förbi, så firade jag min ledighet med att äta en glass i soffan med barnen medan vi tittade på björnbröder : )

Sedan tog jag Styrmir och red ut i spöregnet och kom precis in ifrån min lilla ritt nu. Så långt som jag red idag har jag aldrig tidigare varit och det var väldigt häftigt att få se något annat än de numer, vanliga vyerna. Och seda fick jag min första födelsedagspressent. Styrmir gick i en mjuk tölt på lösa tyglar (han liknar Lettir väldigt mycket i sättet, så Becca om du läser detta, du förstår iaf. hur glad jag blev!). Och just när vi töltar fram där i dimman så hörs ett dovt mullrande, som blir allt högre. Styrmir stelnar till och så kommer dem. Hästarna. MASSOR av hästar. I full galopp flyger de nedför kullen och rusar mot mig och Syrmir. Så himla häftig det var! Det går inte att beskriva med ord! Men jag kanförsöka, magisk omgivning, lågt liggande dimma, regnet som för en stund upphört och sedan en ofantligt massa hästar...

P.S: Ett otroligt stort TACK till alla som sänt mig en hälsning på min födelsedag, ni gjorde verkligen min dag lite ljusare!!