SJ lyckades åter igen med konststycket att hålla en oerhört låg standard. För igår när jag klev på tåget så var det fullsatt. Folk stod upp i mittgången, det därför att man hade plockat bort en vagn. Uppenbarligen hade aldrig tanken slagit dem att det man tar bort, det ersätter man.

Alla var vi frustrerade, vissa blev till och med ilskna. En ilska som den stackars konduktören fick känna av i form av hårda ord. Självklart var jag heller inte helt nöjd med att ha betalat 140 kronor för att stå på ett gungande tåg i fyrtio minuter, men jag visste att det inte skulle bli bättre för att jag skällde. Men det var inte SJ:s taktlöshet som gjorde mig illa till mods. Det var dess påföljd…Folk blev som sagt hänvisade till att stå och jag är uppfostrad så att dem som behöver sitta, dem ska också få sitta.

Där stod jag alltså i mittgången ombord på ett gungande tåg med både gravida och gamla. Människor som helt solklart var i störst behöv av en sittplats lämnades att STÅ. Och ingen frisk ung människa lämnar heller plats. Människor som gott kunde ha lämnat plats och stått. Men icke, de sitter helt oberörda kvar på sina platser. Människor som varken fått någon ordenlig uppfostrad eller som hade någon skam i kroppen. För har man något av detta, så sitter man inte slött kvar på sin plats. Så enklet är det! Så sker en intressant sak, en kille ska kliva av. Han vänder sig om till mig (!) av alla människor och erbjuder sin plats. Blev helt paff, för jag stod där varken med käpp eller putande mage, inte heller har jag passerat nittiostrecket.

Jag tog givetvis inte platsen. Jag lämnade självklart över platsen till mannen med käppen som visade sig vara 89 år. För så dåligt har mina föräldrar inte uppfostrat mig, så att jag stjäl sittplatser från gamla och skröpliga. Inte gravida för den delen heller! Och farbrorn han blev himla glad han och sa att det nog trots allt fanns hopp om ungdomen. Men jag är av en annan åsikt. För jag blev nästan lite mörkrädd. Och framförallt så skämdes jag där jag stod. För vart är världen egentligen på väg? Har folk inte längre någon skam i kroppen? Hur har man egentligen blivit uppfostrad om man inte kan visa andra vanlig hederlig respekt? För jag respekterar de gamla något oerhört, för vore det inte för dem så hade vi inte haft det Sverige som vi lever i idag. För dagens välfärdssamhälle kan knappast vi ungdomar skryta med att vi lagt grunden för. Så det jag vill ha sagt är att det är alldelens självklart att man uppvisar lite hyfs! Att man respekterar och att hjälper dem som är i behov av detta. Som den självklarheten att man lämnar plats för gravida, gamla och sjuka!

Och som min mormor skulle ha sagt ”att ni int skämmes!” och om inte annat så skäms jag för dem!

Åh vad jag blir arg när saker inte går som man vill. Imorse så ville inte min jacka samma sak som mig. Dragkedjan gav upp och jag rev istället fram regnjackan. Lagom varmt så här uppe i lappmarken! Men sedan har jag ju mest suttit på en buss idag. Överraskade moster på födelsedagen genom att komma på besök när jag hade halvlek i Umeå. Vanligtvis så brukar det ju vara så att den som fyller år blir firad och jag hade tänkt bjuda på fika. Men moster pluggade och tyckte att jag skulle komma förbi och äta lunch med henne istället för att ge min ända träsmak på busstationen. Sagt och gjort, hoppade på sjuan och fick både mat och fika. Sicken lyx! Så jag konstaterar det som alltid varit ett faktum, att ha fina mostrar är himla fint!!!

Fina ord är som sockervadd. De lägger sig runt hjärtat som bomull och värmer...

Ibland kan gamla gummor göra en så glad! Säga fina, fina små ord som är som sockervadd för hjärtat.
Jag blev inte bara glad, jag blev tacksam också. Tacksam över orden som var mer än bara fina, för tänk om det hade varit tvärt om! För det hade ju inte alls varit något vidare det inte!!!

Snart är januari slut!

Snart har en månad av tolv runnit iväg!

Och jag som inte ens har börjat...

Johanssons Anrika LäroVerk anno 2010

Det är nog dags att sätta fart med fotograferingen. Bara en vecka kvar tills första inlämningsuppgiften ska vara inne. Temat för januari är KÖR samt MAN. På kör sidan så har jag fått ihop en hel del där diverse modeller framför olika fortskaffningsmedel. MAN-temat är dock lite trixigare. Om jag haft ett macroobjektiv hade jag kört på den lätta vägen och fotat samtliga hästars manar i stallet. Dock så saknas objektivet samt det skulle vara lite för "lätt". För kan man göra det svårt, så ska man. Kan inte direkt kalla det för min filosofi, dock så brukar jag ställa till det för mig så att det blir så i slutändan ändå!

Så planen är att fota det motsatta könet. Dock bara vissa utvalda delar. och vilka dessa delar är, tja, det har mina närmsta tjejkompisar fått tycka till om. Har ftt in vädligt varierande svar med allt ifrån rumpa och käkben till vader. Tänktesammanställa allt i ett bildkollage eller liknande som speglar deras svar. Det vill säga svaret på frågan: Vilket manligt drag tilltalar DIG?

Ladan nere på ängen

Kvanne eller boskoko (lapska)

Det var fler än bara jag som firade att solen tittade fram.

Här kommer Gunvor på skidor med hundarna.

Avslutningsvis en riktigt fin en som blev min hyllning till solen

sominte synts till på två hela månader:

Ett år är en ganska lång tid.

Eller väldigt kort.

Det gångna året har fullkomligt rusat förbi!

Det har gått väldigt snabbt, men det beror på att jag har haft väldigt roligt. Och det känns helt absurt att idag är det precis ett år sedan jag stod ute på kaserngården i Karlskrona i vinande snöstorm och väntade på min tur att få hämta ut mina saker. Fullt av folk var det och inte ett endaste välkänt ansikte så långt ögat kunde nå. Långt hemifrån var jag också. Och nog så nervös. För hur skulle det bli? Skulle jag klara av lumpen? Skulle det bli kul? Skulle jag skaffa en massa vänner? Hur skulle mina befäl vara? Och vart var egentligen Kungsholmen*!?

Flygfoto över ön där jag gjorde min GSU.

Kungsholmen

Så fick man stå där i snöstormen i en tunn jacka och dra på sig den första snuvan. Bli pålastad massvis med saker som man knappt kunde bära och sedan utslussad till ett kallt ställe där vi skulle invänta båten.

En kille tappade sin namnbricka och blev utskälld av ett befäl, som jag till min förskräckelse fick reda på skulle bli mitt, till lika killen med tappad namnbrickas, befäl! Skrika kunde han minsann och rädd som bara den blev jag för honom. Måtte jag inte tappa min namnbricka tänkte jag och tryckte fast den lite hårdare på jackan...

Kom fram till ön som Gud glömde (smeknamnet på ön där jag skulle spendera de kommande tre månaderna).  Det folk som man under båtresan lärt känna skiljdes man ifrån och jag och några killar blev hänvisade till ett stort gult hus. Läste mig till på en lista att jag skulle bo i första logementet. Klev in och möttes av ännu mera obekanta ansikten. Dock så var alla fullt sysselsatta med att vika in i skåpen.

X mycket orginella invikning i skåpet.

Ciggen plockades bort innan morgonvisitationen..

.

Jag hann inte stå där många sekunder och stirra förrän en blond liten tjej kom farandes. Blev informerad om allt som skulle vara klart till följande morgon som t.ex. invikt i skåpen med samma bredd som en bok vid namn SoldF. Tusen frågor i hjärnan. En miljon fjärilar i magen. En samt en väldigt stark önskan om att detta skulle bli det roligaste jag någonsin gjort…Dock så var jag allt annat än säker! Ville jag det här? Sticka huvudet i sanden? Bättre fly än illa fäkta finns det ju ett ordspråk som heter, skulle det mån tro tillämpas vid sådana här tillfällen? När jag slutligen somnade den natten så sov jag väldigt oroligt.

Med facit i hand- Det var värt det! Så alla tjejer och killar som funderar på att göra lumpen. Ta chansen!

Du kommer att lära dig massor, både om dig själv samt andra.

Du kommer att skaffa dig nya erfarenheter samt en fin sak att lägga till på CV:t.

Sist men inte minst, du kommer att skaffa dig minnen och vänner för resten av livet! Gör lumpen!

* Kungsholmen är en ö utanför Karlskrona där jag gjorde min GSU (Grund Soldat Utbildning)

P.s: Inlägget skrevs den 18 januari. Dvs. dagen då jag ryckte in, men pga tekniska fel så blev det inte publicerat förrän nu, två dagar senare. Så riktigt helt dagavill är jag inte :P

Mer bilder från min tretimmars fotopromenad kommer imorgon när jag är på en plats med något snabbare internetuppkoppling!

Det råder skidhysteri i Sverige tycks det mig. Inte minst syns det här hemma med både en pappa och en bror som frekvent nöter sina skidor. Och när de inte gör det, tja då är det skidåkning i någon form på tv...

Alla tycks uppskatta att titta på denna sport. Men inte jag, jag är som Tjuren Ferdinand och går mot strömmen. När alla de andra sitter i soffan och tittar far jag runt. Pysslar, bakar, städar, skriver eller jobbar. Ja helt ärligt kan jag lätt komma på hundra saker jag hellre skulle göra en söndagsförmiddag än att titta på skidåkning. Det är inte det att jag inte är stolt och imponerad över våra svenska skidåkare, för det är jag! Jag tycker att de är riktigt duktiga och jag gläds åt deras framgångar. Dock så är jag inte intresserad av att se dem åka. Mycket hellre läser jag om skidlandslagets framgångar och förluster i tidningen och där med spar tid, än att få fyrkantiga ögon och sitta och stirra en hel dag på dumburken. Som ni hör är jag inte någon tv-människa! 

Har fått höra att jag på den punkten är väldigt osvensk som inte tittar på skidåkning och det må så stämma, men bra mycket hellre åker jag vasaloppet än att sitta i en soffa hela dagen och titta på när de åker. Och nu får jag verkligen hoppas att inte pappa läser det här, för då kommer han direkt att anmäla mig till nästa års Vasa-lopp. Min pappa vill nämligen göra det till en familjetradition, dock har han än bara lyckats övertala ena halvan av familjen. Och den resterande halvan är lite mer svårövertalad. För nio mil är långt! Det är som till Ammarnäs och dit är det nog jobbigt att cykla…

Hur kan de bara?! Jag fattar inte att politiker och andra ledare säger att man inte alls vill få en ökad urbanisering. När de i själva verket verkar göra allt för att få folk att flytta till städerna! Senaste exemplet på detta är en av mina arbetskamrater som berättade att nu ska Telia lägga ner ledningen där hon bor!!! Sluta laga och upprätthålla standarden och istället bara ta bort deras telefon! En enkel lösning på ett dyrt problem tyckte nog Telia. Jag tycker det är en jubelidiotisk lösning, för telefon måste man ha! Speciellt om man bor mitt i skogen! Och kan man inte få bidrag från staten för sådant? Kan kanske klassas in som Håll landsbygden levande eller Mot landsbygdsutrotning? För visst kan jag förstå att det är dyrt att underhålla dessa ledningar som tycks gå rakt ut i skogen. Men det man inte tycks ha tänkt på är att det faktiskt BOR folk i skogen!!!

Folk som redan innan är isolerade. Människor som Telia nu vill göra än mer isolerade. Eftersom de vill skära av en av kommunikationskällorna med omvärlden. Telia som fattade detta beslut har nog inte haft i åtanke att strömmen inte får gå. Och skulle den nu skulle gå, så får man hoppas att mobilbatteriet vid det tillfället är fulladdat. Så att man kan kontakta omvärlden om det skulle hända något där ute i skogen. Hur som helst så måste man vara sjukt snål även om batteriet mot förmodan skulle vara fulladdat och spara på batteriet. För här uppe kan strömmen vara borta länge. Speciellt om vintrarna kommer och går den lite som den vill.

Men det ser du tror jag inte att beslutsfattarna tänkt på! Inte heller att gamla Sören som sitter i sin röda stuga kanske saknar BÅDE mobil, körkort och dator! Nej, det känns snarare som att plånboken har fått tala när de bestämde sig för att klubba igenom det här beslutet...

Och min fråga är: Hur fan har man tänkt att folk ska kunna bo kvar ute
på landsbygden, när de inte ens får behålla sin fasta telefon!?

Idag har jag småpysslat mest hela dagen.
Har bland annat vispat ihop till några cupcakes som jag uppvaktade grannen med som idag fyller år.
För det är få saker som är så roliga som att glädja andra! Delad glädje brukar man ju säga är dubbel glädje och det tycker jag minsann stämmer! Det känns bra att ge. Det värmer gott i maggropen. Precis som när jag nu i december gav bort min SL-biljett till en gammal dam och önskade henne en god andra advent. Först trodde hon att jag skojade, för jag hade en hel del resor kvar på min remsa. Sedan insåg hon att jag menade allvar och blev då så glad, så glad. Sa att jag hade gjort hennes dag. Så jag antar att jag gjorde någonting rätt den dagen i alla fall. Som sagt det känns bra  maggropen av att utföra gode gärningar.
Idag bestod den av att uppvakta en bekant.

Är det kalas, ja då ska man minsann ha ballonger på formarna också!





Sedan har jag även fixat ihop etiketter till mina lådor.
För få saker är väl så irriterande som omärkta lådor.
Att man måste lyfta på locket för att se vad man egentligen har i dem!


 

Det snöade hela gårdagen.
Det snöade imorse vid fem när jag vaknade.
Det snöade när jag gick till jobbet och när jag slutade.
Snöflingorna faller fortfarande och bildar höga drivor.
Jag läser i min randiga pyjamas och dricker te.

Bild från " Titta Madicken, det snöar!" av Ilon Wikland

Igår åkte julen ut.

 Tomtar. Glitter. Granris. Stjärnor.

Allt plockades ihop och lades undan i väntan på nästa jul.

355 dagar kvar för att vara lite mer exakt!

Har fått lite kommentarer om att jag inte skriver så ofta. Något som jag tappade någon gång under lumpentiden. En tid då jag var rädd att skriva något som skulle strida mot den svenska tigern. 

Nu är jag dock ute i det civila mörkret som mina befäl brukade kalla världen utanför grindarna och nu sitter det bara i lathet. Jag har bara varit för lat helt enkelt och inte tagit mig tid. Och en liten, liten bidragande orsak kan vara att jag varit uppe i Ammarnäs. En av de bästa platserna på jorden, dock med sämsta möjliga teckning. Tar typ tio minuter att ladda upp en bild. Så ett blogginlägg är typ en timmes arbete.

Jag ska försöka bättra mig. Ett steg i rätt riktning är att jag håller på att fräscha upp sidan lite. Nytt år och nu layout tänker jag. Dock så är headern gamal. Den har jag nämligen suttit och klottrat ihop under ett pass i nattkuren. På den tiden man fortfarande var insatssoldat. Eller det är jag väl fortfarande- har fått min krigsplacering hemskickad i ett litet vitt kuvert. Från och med nu och tio år fram över så kommer jag i händelse av krig att rycka in som insatssoldat. Svart på vitt står det där på papperet.