Det råder skidhysteri i Sverige tycks det mig. Inte minst syns det här hemma med både en pappa och en bror som frekvent nöter sina skidor. Och när de inte gör det, tja då är det skidåkning i någon form på tv...

Alla tycks uppskatta att titta på denna sport. Men inte jag, jag är som Tjuren Ferdinand och går mot strömmen. När alla de andra sitter i soffan och tittar far jag runt. Pysslar, bakar, städar, skriver eller jobbar. Ja helt ärligt kan jag lätt komma på hundra saker jag hellre skulle göra en söndagsförmiddag än att titta på skidåkning. Det är inte det att jag inte är stolt och imponerad över våra svenska skidåkare, för det är jag! Jag tycker att de är riktigt duktiga och jag gläds åt deras framgångar. Dock så är jag inte intresserad av att se dem åka. Mycket hellre läser jag om skidlandslagets framgångar och förluster i tidningen och där med spar tid, än att få fyrkantiga ögon och sitta och stirra en hel dag på dumburken. Som ni hör är jag inte någon tv-människa! 

Har fått höra att jag på den punkten är väldigt osvensk som inte tittar på skidåkning och det må så stämma, men bra mycket hellre åker jag vasaloppet än att sitta i en soffa hela dagen och titta på när de åker. Och nu får jag verkligen hoppas att inte pappa läser det här, för då kommer han direkt att anmäla mig till nästa års Vasa-lopp. Min pappa vill nämligen göra det till en familjetradition, dock har han än bara lyckats övertala ena halvan av familjen. Och den resterande halvan är lite mer svårövertalad. För nio mil är långt! Det är som till Ammarnäs och dit är det nog jobbigt att cykla…