Har man inget annat för sig så på sin lediga dag, så kan man alltid greppa en spade och rida upp till fjälls och skotta snö! Fast sedan behöver man ju inte använda sig av spaden, en sten fungerar ju aldelens utmärkt att gräva med…

 

 

Om du är nyfiken på att veta varför jag skottade/högg snö med en sten, så får du kika in imorgon.

För nu är jag för trött för att skriva något vettigt och ska därför röra mig mot sängen, efter en lång dag på fjället.

 

Det fina här i livet är att alla tycker olika. Ta bara nu i midsommar som ett exempel, hämtat direkt från vardagen- jag steker plättar och står och suckar för jag tycker att de inte blir bra. De blir inte så där perfekta med frasiga kanter som mormor får, utan mina blir rätt och slätt plättar. Men så kommer P och berömmer mig för mina skruttplättar! Börjar genast ingående beskriva min mormors, som enligt mig är av en helt annan värld, men får tillbaks att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Hon har hunnit med att steka en hel del plättar till både sina barn, barnbarn samt barnbarnsbarn. Hon har haft 89 år på sig att öva upp sig på att göra superplättar. Och så avslutar han med att säga- något som är dåligt för dig, är bra för någon annan (tror att han syftade på sig själv i och med att en stor plättbit just då åkte rakt in i munnen). Kort sagt, Smaken är som baken- Delad!

Bild: Sven Nordqvist från Petsson och Findus

 

Tjejer är generellt dåliga på att ta åt sig av beröm. Detta är över lag något som vi behöver bli bättre på, men är även något som gäller vissa killar. Hur som helst så måste vi ta berömmet för vad det är- en komplimang. Istället för att förminska denna komplimang behöver vi lära oss att stå upp för oss själva och säga "tack för berömmet!" istället för att förminska det, tills det inte finns något kvar! Tack för att DU läser!

 

På vintern ger man sig både tid till att skriva, samt läsa bloggar. Men så kommer de förrädiska norrländska sommarnätterna, då det aldrig blir mörkt och plötsligt så prioriterar man inte på samma sätt längre. Det som man prioriterade i vintras, är inte längre lika intressant. Inte för att det inte längre känns kul, eller för man är omotiverad. Tiden räcker inte riktigt längre till för man har så fullt upp med att leva. Som att gjuta roliga kreationer i betong, rida uppe bland vitklädda fjälltoppar, göra hemgjord saft, paddla eller plocka ängsblommor i vida sommarklänningar. Allt som hör en vanlig sommar till helt enkelt. Men jag ska försöka uppdatera bloggen lite med det senaste från livet, så snart den där dagen med riktigt dåligt väder infaller och jag inte jobbar! Kort sagt den dagen thélagret åker fram och en brasa tänds i kaminen, bara för att det är så himla mysigt!

 

 

Saknar Barca lite. Att gå till skolan i linne i mars, när de där hemma gick i täckjacka. Att ha kul hela dagen med gänget och blanda drinkar. Se hur alla vi utvecklades för varje dag - Jag, Dan, Rozze och BM. Blir nästan lite nostalgisk när jag tänker tillbaks, speciellt när jag läser Dans blogginlägg från samma period....

Jag är i full fart med att blanda en Amaretto sour

 

Highball-, rock- samt martiniglas (i bakgrunden syns gincups)

 

Rozze

Våra verktyg som t.ex. mortel, barsked samt silar

 

Snart tre månader sedan man kom hem!!! Helt otroligt vad tiden rinner iväg! Dock så har jag ju hunnit med att tågluffa i en månad och jobba. Och nu är det som sagt hudvårdskonsult som är planen, det plus allt annat som jag redan håller på med och tumhållning inför hösten. Men om det inte går vägen så finns det ju alltid både plan B och C. Planer är bra att ha!

Jag ska inte tala i gåtor längre. Det senaste från livet just nu är att jag gått och skaffat mig ännu ett yrke. Räcker det inte med väktare, bartender och vårdbiträde tänker ni nu? Nej, det gör det inte. Kliet i fingrarna talade för att det var dags att utmana sig själv på nytt. Något som jag förresten tycker att man aldrig ska sluta med! Men hur som helst så har jag gått och blivit hudvårdskonsult!!!  Det där så många inte tyckte passade mig, ni vet? Men jag har bestämt mig för att bevisa dem motsatsen! Ironiskt nog så ligger jag just nu lågt. Men det är ett medvetet val för att jag ska hinna suga i mig information och öva. Jag håller på att göra mig redo för att testa mina vingar…

 

 

 

 

 

 

 

Det visar World Values Survey-Sweden skrämmande forskningsresultat. Denna studie har globalt genomförts vid fem tillfällen i Sverige och handlar om människors attityder och värderingar. Mer än var fjärde svensk ungdom uppgav att de tycker att det vore ”bra eller mycket bra” om Sverige styrdes av en stark, diktatorisk ledare! Min fråga blir genast, har dessa 25 procent missat genomgången i skolan om vad en diktatur är?!


Diktatur är en maktkoncentration där makten är samlad hos en liten grupp och som upphäver den personliga friheten. Medan demokrati är dess motsats, med ett styrelseskick där folket indirekt styr, detta genom att förtroendevalda representanter utses genom val. Min fråga är, är det så jobbigt att välja? Hur kan man inte vilja välja själv? Förstår man inte att om man inte väljer så kommer det i värsta fall att sluta så att denna fjärdedel får som de vill. Att Sverige inte längre är ett demokratiskt land!


Var femte ung kan även tänka sig att sälja sin röst och inte blir det bättre, för tjugoen procent kan även tänka sig att i riksdagsval rösta på den politiker som erbjuder pengar eller andra gåvor! Skräckscenariot för alla oss som är inbitna demokrater, är att detta blir verklighet och urartar till galna gåvorace under valåren, där den rikaste vinner. För så är det så klart, den rikaste som kan erbjuda de dyraste gåvorna kommer att segra. Inte det parti som har de bästa vallöftena, som satsningar på vård och skola!


Men hur har det kunnat bli så här? Har både skola och familj misslyckats så fatalt med att få barnen att förstå vikten av att faktiskt ha demokrati. Att det är något som är allt annat än självklart. Att vi i Sverige är lyckligt lottade som har våra demokratiska rättigheter. Rättigheter som långt ifrån alla har turen att växa upp med. Ta bara Libyen eller Egypten som två väldigt aktuella exempel, med deras kamp för demokrati. Har inte det gjort intryck? Inte ens ett litet ett?


Men samtidigt som det är svårbegripligt, så kan ändå en liten del av mig förstå, för i dagsläget där partierna knappt urskiljer sig från varandra och där de flesta högprioriterade frågorna är pengafrågor, så blir det lätt gyttrigt i huvudet. Det är svårt att få reda på exakt vart partierna egentligen står, speciellt när de slingrar sig som hala ålar när en allt för känslig fråga dyker upp. Drömmen vore om det röda respektive det blå laget skulle ta varsitt steg ifrån varandra och rakt ut säga vad de står för. Så att alla som i nuläget kliar sig i huvudet, kan få någon klarhet i vart de står och då förhoppningsvis inse vikten av demokratin! De som inte redan gör det vill säga.


Obs! För att det inte ska råda några som helst oklarheter, så är jag FÖR DEMOKRATI samt har röstat ända sedan jag blev röstberättigad. Och angående rubriken så håller jag absolut inte med, även fast det är jag som har skrivit den!

Nja, tedrickare som jag är vet jag inte riktigt om jag kan hålla med citatet på Stinas kaffefilterhållare. För oftast håller jag mig till mitt te. Dock så slinker en och annan mjölk med kaffe ner. För mig heter det inte ens caffe latte, eftersom större delen består av just mjölk. Men hur kommer denna kaffetår med i bilden frågar du nu dig? Jo, jag och moster har ivrigt pysslat på idag och gjorde bara ett avbrott för att fika. Vi var nämligen bjudna till damerna nedan på rykande heta våfflor!

Bakom värdinnorna stoltserar den största björn

som någonsin skjutits i Ammarnäs!

 

 

Grädde och hjortronsylt är inte fy skam att

avnjuta med ett gäng våfflor!

 

Våffelkalas är både trevligt och gott!

 

Det fina med att bo så här ute på landsbygden är att först så bjuder du en eller två. Men dessa två kommer att vara fyra eller fem när de dyker upp och sedan så ska du se att minst en eller två råkar gå förbi precis då, manade av kaffedoften. Givetvis tackar inte dessa förbipassagerare nej till lite fika och så är även husets alla stolar upptagna. Ordspråket- ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum” stämmer verkligen in. För är det något som det finns gott om här i Ammarnäs, förutom underbar natur, så är det just hjärterum...

 

 

 

 

 

Förra inlägget handlade om att våga ta steget. Detta inlägg tänkte jag skulle behandla samma ämne, fast i en annan form.  Att våga utmana sig själv. För om du aldrig tänjer dina egna gränser så utvecklas du inte heller. Jag kan direkt säga att jag har varit oerhört flygrädd (det kan samtliga jag rest med intyga, vilka dem alla fått sina händer sönderkramade). Och det har varit befogat, med ett motorhaveri, en felberäkning av bränsle samt en kamrat som omkommit i en flygkrasch. Hur som helst så har jag sett till att jobba på min rädsla…

 

Från att ha varit så flygrädd till att jag drömt mardrömmar om att flyga flera veckor i förväg. Ägnat semestrar åt att gruva mig över att behöva sätta min fot ombord på ett plan igen och darrat av rädsla så fort jag väl varit där. Det inte allt för effektiva botemedlet mot denna rädsla har varit- olikfärgade sockar! Min kusin informerade mig nämligen för mycket länge sedan om statistiken att ett plan störtar med en passagerare som bär olikfärgade sockar är minimalisk. Därför bar jag också alltid två kulörta sockar, neongrön och mörkrosa var favoritkombinationen (som du hör så satte jag min tilltro till att sannolikheten skulle sjunka än mer om färgerna rejält skilde sig åt). Hur som helst så är min flygrädsla borta nu. Jag klarar av att flyga som en civiliserad människa, utan att orsaka min resekamrat allvarliga handsmärtor. Mardrömmarna är borta och hela semestern går åt, precis som den ska göra, till att njuta och semestra. Inte till att oroa mig!

 

Och vet du hur jag hamnade här? Jo, jag övade! Himmel vad det har krävts övning, men nu har jag till och med jobbat så mycket på min rädsla att jag tycker det är kul!!! Hade någon berättat detta för mig för två år sedan, så hade jag frustat av skratt! Jag som vid den tiden blev kallsvettig bara jag befann mig på en flygplats och det jag gruvade mig allra mest för med att göra lumpen, var resorna. För jag visste att jag skulle bli tvungen att flyga och detta skrämde mig något oerhört! Inte tanken på att göra lumpen, i den mansdominerande armén, utan att varje vecka ta sig till och från basen i ett skrangligt propellerplan.

 

Min rädsla fick mig att stå tillbaks för att resa och göra en massa andra roliga saker. Det var ett hinder. Och det må så vara att det var ett hinder, men för mig var detta hinder så högt att det hämmade mig. För jag såg bara det oövervinnerliga hindret och försökte undvika det. Inte klättra över. Men tillslut så fick jag nog och tvingade mig själv att utsätta mig för det jag tyckte var obehagligt. Såg min rädsla rakt i vitögat, gång på gång. Tack vare detta så övervann jag hindret och i samma slag så besegrade jag också det stora monstret Rädslan . För om man aldrig utmanar sig själv, pressar sig själv, så kommer man heller aldrig att övervinna sin rädsla som ruvar i garderoben. Våga, vinn säger jag! Och om du nu inte skulle råka vinna, så ska du se att du lär dig något på vägen. Och det min vän kommer att göra att du utvecklas!

”NEJ. Det är inget för dig”. Efter bra många tillfrågade så stod jag där med ungefär samma svar. Innerbörden var i alla fall densamma hos dem alla - Det är inget för dig. Du är för jordnära, slätade de som allt för dåligt samvete ut det med. Tills den blonda virvelvinden tillfrågades – ’Kör i vind!’ gastade hon från kajen.

Och köra är precis det jag har tänkt göra. För precis som bästaste Hella sa, var det inte så alla sa om lumpen också? Att det var då rakt inte något för mig! Att jag inte är den typen av person. Men lyssnade jag? Åh, nej och se, det var ju bland det roligaste jag gjort i mitt liv!

Om det är känslan av att göra tvärt emot vad alla säger och trotsa alla, precis som den lilla envisa tjejen inom mig tycks älska att göra, eller om jag manas av den rösten inom mig som faktiskt säger att jag kan. Att allt är möjligt och det är bara jag själv som sätter gränserna. Kanske är det båda? Det med en twist av att jag prompt har bestämt mig för att jag ska klara det och bevisa att de har fel. Summa summarum är att jag struntar blankt i vad alla säger och testar! Kanske sjunker jag, kanske flyter jag och kanske, kanske så får jag vind i seglen. Det får framtiden utvisa, men en sak vet jag redan nu och det är att det är min nästa utmaning!

 

 

Ja då var man hemma igen. I allt det vilda. För idag har det verkligen varit en vild dag. Först firat lillebror med egenbakad tårta och sedan fyra mils cykelutflykt på det. För att sedan gå och spana efter pilgrimsfalkarna, men de var inte 'hemma'. Men fjällvråkarna var det, så vi tittade på dem istället. Cyklade hem och laddade batterierna med ungspannkaka och skulle just sätta skeden i min andra bit tårta för dagen, när telefonen ringde. Cykelexpedition med sikte på nornorna (en underart i orkidéfamiljen) skulle gå av stapeln och det andelens snart. Si så där femton minuter och det tar tio att cykla dit i raketfart. Så det var bara att glömma tårtan och gräva fram mackroobjektivet och hoppa på cykeln och ansluta sig till SNF-gänget. Dock så fuskade jag när jag kom till de andra och åkte lite bil, det gick snabbare än att cykla, speciellt eftersom benen kändes som bly (de tordes komma ikapp armarna nu i träningsvärksmärta). Det var nog lite bra, eftersom ytterligare några mil nog skulle ha gjort att de ramlat av efter vägen. Men nu hände inte det, men så blev det heller inga bra bilder. För någon slet åt sig fel objektiv i all hast, för inte ska du tro att jag kom fram till nunorna med annat än ett sketet fast 50 mm objektiv. Skynda lagom heter det, men det är lättare sagt än gjort förstår ni...

Bilder imorgon? Jepp, om nu inte solen skiner lika starkt som idag. För då kan man ju bara inte sitta inne!

Det har varit underbart att vara ute och luffa.
Men det är ännu skönare att få komma hem- slippa orientera sig i nya städer var och varannan dag och tänka på vart man ska sova. Här hemma vet jag det - I min egna säng. Hemma har blivit så himla underbart, nu när man varit borta och värderar det man har ännu högre. För det är få som har det lika bra som oss i Sverige, både gällande demokrati, frisk luft och drickbart vatten direkt från kranen. Samt ett enormt skogskapital. Det är ungefär där jag huserat sedan jag kommit hem. Haft för mycket att göra med att leka trädgårdsmästare. Eller om du hellre vill, bredrivit fast spaning under buskarna samt ryckt ogräs. Tänkte glädja mamma som är bortrest med en sen morsdagspresent. Och imorgon är det lillebrors födelsedag, en dag som jag har förberett med tårta och ett kort som är under tillverkning. För det är inte alla som har en lillebror, eller en mamma för den delen. Och jag har insett att jag har varit aldelens för bra på att ta sådana saker för givet. Saker som inte alls är självklarheter!
Men nu är det sovdags, återkommer om när vädret blivit sämre, för inte kan man sitta inne när solen lyser! Men längre fram kommer mer uppdateringar om mitt senaste äventyr!