Förra inlägget handlade om att våga ta steget. Detta inlägg tänkte jag skulle behandla samma ämne, fast i en annan form.  Att våga utmana sig själv. För om du aldrig tänjer dina egna gränser så utvecklas du inte heller. Jag kan direkt säga att jag har varit oerhört flygrädd (det kan samtliga jag rest med intyga, vilka dem alla fått sina händer sönderkramade). Och det har varit befogat, med ett motorhaveri, en felberäkning av bränsle samt en kamrat som omkommit i en flygkrasch. Hur som helst så har jag sett till att jobba på min rädsla…

Från att ha varit så flygrädd till att jag drömt mardrömmar om att flyga flera veckor i förväg. Ägnat semestrar åt att gruva mig över att behöva sätta min fot ombord på ett plan igen och darrat av rädsla så fort jag väl varit där. Det inte allt för effektiva botemedlet mot denna rädsla har varit- olikfärgade sockar! Min kusin informerade mig nämligen för mycket länge sedan om statistiken att ett plan störtar med en passagerare som bär olikfärgade sockar är minimalisk. Därför bar jag också alltid två kulörta sockar, neongrön och mörkrosa var favoritkombinationen (som du hör så satte jag min tilltro till att sannolikheten skulle sjunka än mer om färgerna rejält skilde sig åt). Hur som helst så är min flygrädsla borta nu. Jag klarar av att flyga som en civiliserad människa, utan att orsaka min resekamrat allvarliga handsmärtor. Mardrömmarna är borta och hela semestern går åt, precis som den ska göra, till att njuta och semestra. Inte till att oroa mig!

Och vet du hur jag hamnade här? Jo, jag övade! Himmel vad det har krävts övning, men nu har jag till och med jobbat så mycket på min rädsla att jag tycker det är kul!!! Hade någon berättat detta för mig för två år sedan, så hade jag frustat av skratt! Jag som vid den tiden blev kallsvettig bara jag befann mig på en flygplats och det jag gruvade mig allra mest för med att göra lumpen, var resorna. För jag visste att jag skulle bli tvungen att flyga och detta skrämde mig något oerhört! Inte tanken på att göra lumpen, i den mansdominerande armén, utan att varje vecka ta sig till och från basen i ett skrangligt propellerplan.

Min rädsla fick mig att stå tillbaks för att resa och göra en massa andra roliga saker. Det var ett hinder. Och det må så vara att det var ett hinder, men för mig var detta hinder så högt att det hämmade mig. För jag såg bara det oövervinnerliga hindret och försökte undvika det. Inte klättra över. Men tillslut så fick jag nog och tvingade mig själv att utsätta mig för det jag tyckte var obehagligt. Såg min rädsla rakt i vitögat, gång på gång. Tack vare detta så övervann jag hindret och i samma slag så besegrade jag också det stora monstret Rädslan . För om man aldrig utmanar sig själv, pressar sig själv, så kommer man heller aldrig att övervinna sin rädsla som ruvar i garderoben. Våga, vinn säger jag! Och om du nu inte skulle råka vinna, så ska du se att du lär dig något på vägen. Och det min vän kommer att göra att du utvecklas!