Det blev inte perfekt, tror jag. Men jag gjorde mitt bästa, jag har försökt. Så nu är det bara att släppa lite på alla mina krav, hålla tummarna och känna julstämningen! Det är trots allt snart jul och imorgon bär det av till stugan! LÄNGTAR!!!

Nästan var femte svensk lyckas hålla sitt nyårslöfte. I alla fall om man ska tro Sifos undersökning om nyårslöften. Högst upp på listan var att äta mer hälsosamt, näst vanligast var att börja träna och tredjeplatsen kammades hem av att stressa mindre. Vad är chansen att man håller ett av löftena om man försöker klara alla tre?

Hela veckan har i princip bestått av träning och fika i goda vänners lag.

Eller vad sägs om Saras goda dumlemuffins i tisdags, en latte på universitetet med Elina dagen där på och så igår lussebullar med kusin Stina hemma hos mig. Ikväll satsar jag på att dyka upp hos Hella, vem vet hon kanske har fika hemma?

Spenderade bra många timmar igår på smockfulla bussar med stressade julresenärer. Om jag åkt idag kanske klapparna inte kommit fram hela, de fick trots allt sig några smällar redan igår. Ägnade mina tanketimmar till att gå igenom alla barnfilmer jag vet, i jakt efter en speciell röst. En röst som damen några rader framför mig gjorde en perfekt imitation av. Inte förrän jag bytte buss kom jag på vems ”rösten” var. Han i Nalle Puh, den där Uggla. Och det tog mig en hel timme. Nästa gång jag letar en röst ska jag inte börja med att gå igenom alla Astrid Lindgrens karaktärer…

Det är roligt att träna även fast denna dag inte var perfekt ur träningssynpunkt. Ja visst, tre timmar är endel och det är alltid lika härligt att starta dagen med ett trängspass. Men nu ikväll så kände jag mig som en giraff utan koordinationsförmåga, det märktes kort sagt att jag var där för första gången. Men i slutet hoppade jag i alla fall åt rätt håll och på rätt ställen :) Simningen gick då betydligt bättre! Men nu är det sängen så jag orkar upp imorgonbitti till två ytterligare träningspass. Hare!

När klockan ringde strax efter fem imorse funderade jag allvarligt talat på att inte stiga upp. Ingen skulle kanske märka om det fattades en person i luciatåget? Ingen skulle kanske reflektera över att lucian var borta? Eller lussefian som jag kallade henne med ljusen i håret för när jag var liten. Men så fick jag en tjugokilos hundvalp på magen som tyckte annorlunda och så var jag uppe. Ute föll det stora fina snöflingor från himlen och jag kom genast i stämning.

Efter att ha skridit genom sjukan, från rum till rum och spridit ljus till de gamla och sjuka, så ångrar jag mig inte! Att se hur rörda de blev när man kom, att se tårarna, leendena och de knäppta händerna. Det är som sockervadd för hjärtat. Det gör det värt att kliva upp i otttan. För jag har gjort någons dag. Och vet du vad? Jag tror faktiskt att de gjorde min med!

Prick ett år idag. 365 långa dagar.
Du fattas mig!

Jag har köpt ett sådant där hurtigkort. En sak som jag aldrig trodde jag skulle göra, men som jag nu har införskaffat. Fasligt dyrt, men det är förhoppningsvis värt det. Får se hur mycket det kommer att användas... För ju mer det används, desto billigare blir varje pass. Redan imorse gjorde det småländska blodet sig påmint, så jag var och simmade redan vid sju imorse och nu ikväll är det Core-träning som gäller. För ju fler gånger man tränar, desto billigare blir det ju!

Jag är fasligt nyfiken på vad de som bor ovanför oss gör! Det har nämligen borrat flera hål i balkonggolvet ovanför oss, så att en massa damm har ramlat ner och lagt sig som vit pudersnö på vår balkong. Skulle som sagt vara himla roligt att få veta vad de har för sig, bara för att jag är så nyfiken…

Någon fler som är nyfiken?

Jag har läst att vi kvinnor är dömda till i genomsnitt två och ett halvt år av smärta. En summa som man får om man räknar samman alla dagar som det verkligen märks att man är kvinna. Det är ingen rolig tanke!