När klockan ringde strax efter fem imorse funderade jag allvarligt talat på att inte stiga upp. Ingen skulle kanske märka om det fattades en person i luciatåget? Ingen skulle kanske reflektera över att lucian var borta? Eller lussefian som jag kallade henne med ljusen i håret för när jag var liten. Men så fick jag en tjugokilos hundvalp på magen som tyckte annorlunda och så var jag uppe. Ute föll det stora fina snöflingor från himlen och jag kom genast i stämning.

Efter att ha skridit genom sjukan, från rum till rum och spridit ljus till de gamla och sjuka, så ångrar jag mig inte! Att se hur rörda de blev när man kom, att se tårarna, leendena och de knäppta händerna. Det är som sockervadd för hjärtat. Det gör det värt att kliva upp i otttan. För jag har gjort någons dag. Och vet du vad? Jag tror faktiskt att de gjorde min med!