Imorse när jag kom ut så meddelade Dori att jag inte behövde börja jobba förrän klockan nio. Då var klockan ca. tjugo över sju. Men eftersom jag för en gångs skull var helt klarvaken och det var strålande sol så sprang jag bort till hästarna och kelade lite med dem. En av valackarna som aldrig annars kommer fram och hälsar i hagen, kom idag travande emot mig och ville bli kliad. Gissa om jag blev glad? Han brukar annars galoppera iväg i full fart om man bara fäster blicken på honom lite för länge. Nu kom han frivilligt fram och hälsade : )

     När jag fått en liten dos häst, så gick jag hemmåt och funderade på vad jag nu skulle hitta på. Ville fara ut och springa, men solen stod redan högt på himlen och det hade redan hunnit bli 20 grader i skuggan. Det var dessutom nästan vindstilla och dammet virvlade upp kring fötterna för varje steg jag tog. Vi skulle med andra ord snart behöva lite regn. Så en löpartur var uteslutet. Då fick jag syn på staketet som jag inte hann måla färdigt i fredags. Det skulle jag kunna göra! Nog för att jag var ledig, men ett mer optimalt målarväderfick man leta efter. Dessutom råkade skarven vara just utanför mitt fönster. Vilket har medfört att jag hela helgen gått och grämt mig över staketet, eftersom det totalt förstörde utsikten av hästarna som går och betar ute på ängarna. Det skulle det bli ändring på!

     Så sagt och gjort, jag tog på mig mina målarkläder och målade klart ena sidan (både fram & bak). Lyckades precis tajma Katta, så att när hon gick ut för att köra traktor, så gick jag in och tog hand om busfröna.

    Som sagt idag har det definitivt inte varit skoteroverallsväder, snarare bikiniväder : ) Så att vi har spenderat i princip hela dagen ute i trädgården, vilket man också lätt kunde se. Set var kritor, målarböcker, leksaksbilar, kläder, filtar, solglasögon, vattenflaskor och diverse andra saker utspridda i hela trädgården. Kort sagt såg det ut som att vi skulle flytta ut för gott.

En sak som Freyja dock hann lägga märke till under vår trädgårdsvistelse var att staketet inte hade samma färg överallt. Och blev helt överlycklig när hon lyckats räkna att det var tre olika färger! Jag var däremot inte lika glad. Tro nu inte att jag har stått och målat med tre olika nyanser av brunt. Utan förklaringen är enkel, det var inte samma virke i hela staketet, där av färgskiftnigarna.

P.S: Freyja upptäckte en till sak idag. Nämligen att jag har en lysande röd stoppskylt mitt på ryggen. Jag hade visst glömt att smörja in huden som visas i hålet på sportbehå. Så nu har jag bränt mig och fått en rund röd fläck på ryggen. Super tjusigt :P

Fröken Istapp

I onsdags var det verkligen inget höjdar väder. Kallt så in i norden och blåsigt värre. Hade bylsat på mig ordentligt med superunderställ, skjorta, tjocktröja, jeans, tjocksockar samt regnställ. Såg med andra ord ut som en liten, vandrande michellingubbe. Dock så frös jag som en hund. Barnen hade vineroveraller.
     Inte undra på att alla isbjörnar simmar hit. De har insett att det är kallare här än på Arktis och tar därför en liten simtur, eller första bästa isflak över till Island. Dock så har vi blivit så vana vid isbjörnsinvationen, att så fort folk nu ser något vitt i vattnet så antar man att det är en isbjörn. Vilket det inte var senaste gången. Det var en häst. En vit häst. Men det kunde ha varit en isbjörn..

     Men som sagt, det var väldigt kallt. Och blåsten gjorde att mitt hår ideligen blåste fram i ansiktet, samt att det för varje vindpust kom mängder med jord och sand. Vilket gjorde det svårt att både andas och se ordentligt. Och att jag dessutom tagit av mig glasögonen gjorde inte direkt saken bättre. Det hela resulterade i att jag fick betongskopan i huvudet. Vi höll nämligen på att gjuta grunden till fårhuset den dagen och hade därför anlitat en massa folk, däribland Stefan som hade hand om skopan som hällde ut betongen. Vilken jag nu hade oturen att krocka med. Slog mig inte så allvarligt, att inte min första tanke var om någon hade sett mig. Självklart hade ALLA män/ killar sett min lilla krock! Just typiskt!! Så nu har jag en stor bula på huvudet, vänstra knäet uppkrapat (råkade falla i cementen...Sladden till min maskin som jag gick med den dagen hade lyckats fastna i armeringsjärnet så att det tog tvärstop och eftersom de upphöjda armeringsgallret inte var det stabilaste underlaget så föll jag pladask.  Som ni hör var det inte riktigt min dag!). Det andra knäet är blåprickigt (hade en massa märlor i fickan en dag nu i veckan. Dock så råkade jag få en stor sten på mig den dagen. Vilket resulterade i att jag fick mälorna instuckna i knäet. Gjorde visst lite ont kan jag lova!) Resten av kroppen är typ täckt av blåmärken i olika färger och former efter diverse jobb. Som ni hör blir jag bara vackrare och vackrare för varje dag som går! ; )Tack och lov har svullnaden från min fläckläpp gått ner sig!

     När vi sedan stelfrusna ramlade in vid sju tiden var det himelskt att upptäcka att Katta hade gjort våfflor. Så magen fylldes med våfflor med vispgrädde och hallonsylt samt rykande het choklad. Ett mål mat som fick tjänstgöra både som fika/middag/kvällsfika. Sedan tog jag ett hett bad och kröp upp i sängen och läste Cosmo (den engelska har en helt annan standard än den svenska..)

God morgon Lisa!

Hade inte riktigt hunnit vakna på torsdagsmorgonen när jag gick ut i fårhuset. Eller vaken var jag, men jag gick och funderade över nattens dröm. Dori började att prata om något, men jag hörde inte riktigt vad han sade. Det enda ord jag uppfattade var ´boyfriend'. Och eftersom jag inte riktigt var med utan stod och tänkte på vad jag skulle kunna använda en brödrost i rostfritt stål till på en öde ö, där det varken fanns elektricitet eller något bröd, så tänkte jag mig inte för, utan svarade ‘I have no boyfriend. Just a toaster´. I den värld där jag befann mig var det faktiskt sant. Jag hade nämligen i drömmen varit helt ensam på en öde ö, där det endast, förutom en massa sand, fanns en brödrost.

Fick ett ganska roat leende måste jag säga ifrån Dori, som undrade om jag möjligen ville att han skulle upprepa frågan. Han hade sagt att jag fått ett kärleksbrev från en pojke, möjligen min pojkvän. Dock så sa han det lite skämtsamt, så jag förstod nästan direkt att det inte var från någon manlig bekant. Chansen för att det skulle ha varit det var inte heller så stor. Det var inget kärleksbrev heller för den delen. Det var ett brev från min kära farmor, dock skrivet med kärlek.

     Resten av dagen gick jag och funderade vad jag skulle ta med mig till en öde ö, om jag bara fick ta med mig en sak. Kom på många olika saker, men en brödrost var inte en av dem ;)

Glad sommar Lisa!

Det var Sanna som gjorde mig uppmärksam att det var midsommarafton när jag stod ute och målade trädgårdsstaketet på fredagskvällen. Hade helt glömt bort det, eftersom islänningarna inte firar den högtiden. Dock så var Dori snäll och lät mig sluta vid halv åtta, så lite midsommarkänslor kanske han hade ändå?. Ägnade resten av kvällen till att chatta med kusin Johanna och se slutet på en film med Katta.

Soligt

Igår var det soligt och fint. Kunde till och med ha ett linne medan jag var ute och jobbade på byggarbetsplatsen. Tur att jag inte har sagt att min pappa är snickare, eller har jag kanske gjort det? Är inte helt säker, dock så brås jag i alla fall inte på honom. Skulle t.ex. aldrig klara av att bygga ett hus, nog för att vi håller på med det nu. Men ändå, det är inte samma sak.

    Katta hämtade hingsten som skulle betäcka stona igår också. Är glad att jag var så förståndig att jag inte köpte Eisa (var himla sugen ett tag..), för då skulle jag ha låtit henne gå med hingsten nu i sommar. Varför? Hingsten var inte direkt den vackraste..och kanske inte helt klar i knoppen heller. För efter att vi hade släppt honom tog det ett tag tills han brydde sig om stona. Han var nämligen upptagen med att äta gräs..och nu talar vi om en hingst!

Sovmorgon

Firade min ledighet med sovmorgon till halv nio. Sedan har jag läst och spenderat bort lite tid här vid datorn, med att svara på mail och blogga. Ska dock ut nu och fota lite, innan jag lägger mig på en filt och svarar på farmors brev. Eller ska jag kanske utöva lite yoga innan? Jaja, i vilket fall som helst så ska jag bort från datorn.

Bless!!

De första dagarna denna vecka har jag tagit hand om barnen och har därför haft lite tid över till att läsa. Har hunnit ta mig igenom både "I hästars ögon" och "Den ryske vännen". Den  sistnämnda har jag fått av min kusin Maja, och den var också den bästa. Kajsa Ingemarsson skriver på ett sätt somgjorde att jag fick svårt att lägga ifrån mig boken. Det var roligt de gånger när handlingen utspelade sig i Moskva, eftersom jag har besökt alla de platser som hon skriver om. Jag har varit där på riktigt!

Men för tillfället är jag ju inte i Moskva, utan på ett betydligt mindre ställe. Där jag som sagt ägnade de första veckodagarna till att passa barnen, eftersom Katta körde krus.

Tisdag & onsdag flöt på bra. På torsdagen, som blev min sista "innedag", skulle jag göra lasagne. Insåg då att jag aldrig tidigare har gjort den maträtten. Misstolka mig inte, jag är ganska bra på att laga mat och gillar det. Men jag brukar göra mer exotiska och annorlunda saker. Lasagna klassar jag inte till kategorin "exotiskt". Dessutom är det en av mammas specialiteér, så jag har helt enkelt överlåtit den maträtten till henne. Dock så insåg hennes dotter på torsdags förmiddagen att hon inte hade någon som helst aning om hur hon skulle gå tillväga...

Ost- och köttfärssåsen var klara, lasagneplattorna framletade ur skafferiet och långpannan smord. Dock så stod jag där i köket och funderade. Vad skulle vara underst? Man skulle varva såserna mellan plattorna, men vilken sås skulle man egentligen börja med? eller var det kanske plattor som skulle vara underst? För om jag hällde sås i botten, fanns det inte en risk att det skulle bli en enda soppa som inte gick att ta upp ur långpannan? Även fast plattorna skulle suga upp en del, så skulle de verkligen kunna absorbera allt? Men om jag å andra sidan satte plattor i botten, fanns det inte en risk att de skulle fastna i botten, även fast långpannan var smord? Ville inte gärna servera en katastrof till lunch, speciellt inte med tanke på att vi skulle ha gäster. Så den var tvungen att bli lyckad. Men hur skulle jag lyckas?

Jag ringde mamma. Hon visste råd. Och tack vare henne lyckades jag laga en helt underbar lasagne! På tal om mamma som är räddaren i nöden, hon har hann med att rädda mig två gånger samma dag. hennes paket kom nämligen på eftermiddagen, så nu har jag hela sockar på fossingarna igen : ) Med det paketet fick jag även torrkött (ej mögligt!!!), lite torkade bananer och tidningen Västerbottningen, så att jag kunde läsa artikeln om Hella, samt uppdatera mig lite om vad som händer hemma.

Samma kväll lammar den sista tackan. Lammningen är över.

Dessa innedagar har dock varit väldigt sköna, eftersom solen skinit så att jag har kunnat vara ute och leka med barnen i trädgården. Samt att mina handleder/ rygg har fått vila upp sig.

     På fredagen var det åter jobb som vanligt igen och jag fortsatte städa det stora fårhuset. Jag fick även se hur de flesta islänningar tränar sina hästar här på Island. Några ryttare i täten, i det här fallett två, 30 löshästar och så tre ryttare som red längst bak och såg till så att alla kom med. Katta kom med förklaringen, de skulle aldrig ha tid att motionera dem var för sig, där av alla löshästar. När de sedan har ridit ett tag, sitter de av och byter till en anna häst. Vart tror ni att denna paus sker? Jo, just utan för mitt fönster (okej, de håller till nere vid vägkanten vid grinden, me det är typ vid mitt fönster..). fatta vilken ridabsinens det orsakade hos mig som inte har ridit på evigheter, eftersom hästarna då var ute på grönbete!

Hella hör av sig från Gotland, dit hon seglat. Fortsätter mot Göteborg dagen efter.

    Igårmorse så undrade Dori om jag trodde att fåren uppskattade musiken. Jag underhöll nämligen hela fårhuset med ljuva (nja..snarare rockiga) melodier. Jag svarade att de inte hade något val, eftersom hans dotter haft sönder mina hörlurar. Och musik det var jag tvungen att ha för att bli nog motiverad att hela tiden fortsätta att ge allt.

Saknar Sanna på kvällen, och kommer på att jag inte gett henne mitt nya nummer. Skrivet ett sms och startskottet för sms:andet börjar ;)

Idag är det vilodag, blev dock väckt klockan åtta av två rallyförare som körde race i korridoren utanför mitt rum..

Vi flyttade hem hästarna efter lunch och nu ska jag ut och fotograftera skönheterna i blåsten (För inte tror ni väl att det fina vädret höll i sig när jag skulle vara ledig och ligga i trädgården och sola?). Självklart inte!

P.S: Jag är typ hög på utsikten. Jag får typ en kick varje gång jag tittar ut genom fönstret! Det är så himla fint!!!

Först blev jag aldelens kall. Sedan kom rädslan. Tänk om det kommer hit! Fem mil är inte så långt bort. Sedan började jag känna medlidande för dem som de drabbat. Stackars, stackars dem!

     Gode gud, låt det inte komma hit! Jag vet inte vad jag skulle göra om det kom hit. Nog för att det har varit här, men det var ett tag sedan nu. Våren -99 för att vara mer exakt. Den kan komma tillbaka. Ingen går säker från smittan.

     En bonde fem mil här ifrån har nämligen fått Smittan. Sjukdomen som ingen egentligen vet så mycket om och som kanske därför är så fruktad. Det hela börjar med att en eller flera individer insjuknar. Sjukdomstecknen varierar, men de flesta förlorar mycket ull och slutar att äta. Det är så det kan visar sig. Ingen vet hur det sprids och därför vet ingen heller hur man kan skydda sig mot det. Det kan dyka upp helt ur det blå och djuren kan gå med det i flera år utan att uppvisa några som helst symptom.

     Nu har alltså sjukdomen brytit ut på en gård inte allt för långt härifrån. Det är inte så lätt att man bara behöver avliva det sjuka djuret, utan alla ska bort. De tar fåren till ett speciellt område i landet, skjuter dem och gräver ner kropparna. Man törs inte bränna dem, utifall att smittan skulle spridas via vinden.

     Sedan börjar arbetet. Allt trä som fåren kan ha kommit i kontakt med ska brännas. Allt ska tvättas och desinfekteras ordentligt. Gården, samt marken ska ligga i träda i två år. Och lika lång tid ska gå innan bonden får skaffa sig några nya djur.

Två år är lång tid, speciellt med tanke på att detta är det som de livnär sig på. Deras levebröd. Deras allt...

(Lugn, mamma och Robert. Jag har inte köpt någon häst...)

Åkte in med Katta och barnen till Hvammstangi idag och handlade. Stycakren skulle ta två timmar på sig innan han blev färdig med lammet, så vi hade gott om tid att spendera i "stan". Dock bor det endast 700 invånare där, men det finns ändå allt man kan behöva. Järnhandel, mataffär, postkontor, bank, apotek, sjukhus m.m.
    Samt en liten souvenirshopp/museeum. Dit vi styrde stegen. Ut kom jag med en påse innehållande två pressenter, samt en isländsk stickad tröja. Brun med vita mönster, det blev inget hästmotiv som jag hade tänkt mig. De fanns inte i min storlek.
Härligt med lite omväxling från allt jobb. Dock så blev det lite sådant också. Nu vaknade visst Tryggvi, ska gå och titta till honom.

Knús

Det lönar sig inte att planera. Det blir ändå aldrig som man har tänkt sig. Ett exempel på detta var i måndags, då jag hade ställt klockan lite extra tidigt. Jag hade nämligen tänkt att göra lite yoga och sedan äta frukost i lugn och ro.

     Direkt jag klätt på mig hade både Dori och Freyja vaknat till liv. Så det enda jag hann göra var att äta frukost. Sedan var det bara ut och jobba, ännu tidigare än vanligt. Så det enda som hände var att jag straffade mig själv med dels mindre sömn, samt en ännu längre arbetsdag...

Nåja, det var kanske inte så farligt ändå, jag menar jag skulle ju få tränings så det räckte ända. Dock så kan jag ju säga så här i efterhand att det var en himla tur att det inte blev någon morgonyoga. Jag visst nämligen inte vad dagen hade i beredskap åt mig..

     Först så var det den vanliga morgonutfodringen, sedan övergick vi till att märka några lamma. Vilket är betydligt knepigare än vad det låter, eftersom jag dels ska hitta åt tackans nummer i en bok, samt skriva upp lammensnr. ange deras kön samt hur gamla de är och på med märken i märkesgrejen. Detta skulle dock inte vara så knepigt, om det inte hade varit för att de är inskrivna lite hur som helst. Det fins inget riktigt system, så det är bara att skumma igenom alla A4-sidorna efter sifferkombinationen som man söker. Och detta kan ta ett tag, samt att ibland är tackan inte inskriven. Och med fläktens konstanta surrande och fårens bräkande kan det vara lite svårt att höra vilket tal han säger. Nåja, han tycker att jag sköter det bra, har hitintills inte blivit några fel : )

     Efter att ha fyllt upp energiförådet med en macka, meddelade Dori att det idag var dags att börja flytta upp fåren till fjälls. Det var bara en sträcka på två kilometer, så det borde gå relativt snabbt tyckte jag. Tji, fick jag. Det tog 3 ½ h!

     Först skulle vi samla ihop dem, vilket tog ett bra tag. Hagen var befängt stor, så det blev mycket springande. Sedan skulle vi inte ta med alla fåren upp, för det skulle bli alldelens för mycket. Utan bara ca. 300 st. Dessa 300 får skulle vi sedan valla igenom olika hagar, där det vistades andra får. Och dessa fick inte blanda sig med de vi skulle valla upp. Snacka om att man fick springa! Men tillslut kom vi äntligen till grinden vid fjällets fot. Men det var bara början, de skulle som sagt till toppen och dit var det 2 km...

     Om nu inte får var så dumma, så skulle detta kunnat gå ganska smidigt. Dock så tillhör inte fåren de smartaste djuren som vandrar på vår jord. Och så fort de kom in genom grinden satte vissa full fart uppåt, utan att ta någon notis om att deras lamm INTE följde med. Kvar stod ett flertal lamm och undrade vart mamma tog vägen. Och de får som faktiskt höll reda på sina lamm, var inte så mycket bättre de. De kom nämligen på att de skulle göra sig en egen liten tripp ut bland alla tuvor på myren.

     Där nämnde jag en annan sak som komplicerade till det hela ännu mer. Underlaget. Det var inte torrt och fast. Utan det var i princip en brant stigande myr med tuvor och stenblock. Samt en massa förädiska hål. Så man fick verkligen passa fötterna när man sprang. Och sprang, det gjorde vi konstant (Inte Afi för han är gammal, men Dori och jag). Det var sjukt jobbigt att springa. För att för varje steg man tog så sjönk man ner i myren.

Så fort man jagat tillbaka ett får, så såg man ett annart som var påväg bort och då var man tvungen att springa tillbaka och jaga tillbaks det.  Min uppgift var nämligen att hålla koll på "mitten". Dori hade ansvaret för de i täten och jag för mitten, samt också för eftersläntarna. Det var tänkt att Afi skulle ha tagit dem, men tempot var högt så han blev efter. Och inte undra på det för det var varmt. Termometern hade samma morgon visat 20 plusgrader, i skuggan. Och för första gången sedan jag kom hit var det absolut vindstilla. Att jag sedan var klädd i mina vanliga arbetskläder (superunderställ+ jeans & skjorta) gjorde inte saken bättre. Mina stövlar glappade, trots tjocksockarna och rätt snart hade skavsåren letat sig fram. Det var olidligt att hela tiden springa. Kunde knappt andas, för att luftvägarna var fulla av slem. Men jag varken fick, eller kunde sakta ner. Även fast jag hade god lust att bara ställa mig och skrika på Dori att det inte var så jävla lätt, samt att om han inte kom ihåg det så åt jag fortfarande penicillin. Och jag tror inte att detta med att valla får ingick i rekomendationen att "ta det lungt och inte jobba allt för hårt". Vi kom upp till den sista grinden tillslut och kunde därmed släppa dem. Det var gudomligt skönt att bara sjunka ner på en tuva och vila benen medan man spanade ut över den makalösa utsikten.

     Efter lunch var det stallet som stod på tur. All skit som var kvar sedan de fyra hästarna stått inne i två veckor skulle tas ut. Det var inte lika lätt som vanligt, eftersom hästarna nu har varit ute på bete i ca.  2 ½ vecka. Så all skit hade hunnit sjunka ihop och blidat en kompakt massa. Men tillslut var skiten ute och då fick jag direkt hugga tag i det gamla höet som skulle ut. Ca. 600 kg. Till min hjälp hade jag en tvåtandade högaffel.

     Dagens arbetspass skulle sedan länge varit över, om det nu inte hade varit för att jag jobbar 14 h/ dag. Så kvar att göra för dagen var att med hjälp av en rödflagnande spade rengöra golvplankorna i höladan. Dori hade tidigare samma morgon släppt ut de sista fåren som fanns i det rummet. Så dte var att städa där och det var inte kul. Skiten satt fast som betong så det var till att hacka bort den. Tillslut när jag trodde att ryggen skulle gå av och handlederna brände av smärta så var den dagens arbetspass äntligen över.

Det var som ni kanske förstår den jobbigaste dagen, nog för att de övriga också gick i samma stil..

Den roligaste dagen var igår. Nog för att den också var jobbig, men på ett annat sätt. Det var först "vanligt" arbete fram till halv två. Då fick jag gå in och hjälpa Katta. Freyja skulle nämligen ha födelsedagskalas.

     Kvällen före hade jag frågat hur vi låg till i tidsplaneringen och fått svaret att allt var under kontroll. När jag kom in vid halv två så mötte jag total kaos. Fick börja med att sammsuga och torka golven. Kände mig inte stressad, för allt annat var ju klart och kalaset skulle inte börja förrän klockan tre. Så det var gott om tid...

Det hade varit gott om tid, om allt annat hade varit fixat...Det var det INTE. Så jag fick börja att dekorera smörgåstårtan när jag städat klart.

Sedan visade det sig att jag skulle GÖRA den andra tårtan, samt bli tvungen att röja undan i köket. För det såg helt allvarligt ut som om en bomb just hade exploderad där inne. När jag börjat att städa undan i köket så kom det första barnet. Då var klockan fem minuter i tre och jag hade nyss fått veta att jag skulle baka två smulpajer! Vilket resulterade i att medan huset snabbt fylldes av festklädda barn, så strömmade allt fler föräldrar in i köket (när man annordnar födelsedagskalas här så får man dem så att säga på köpet. Tack och lov kommer oftast bara mammorna). Så att jag stod där i mitt supersnygga underställ och bakade medan mammorna slog sig ner vid köksbordet. Kände mig inte alls uttittad där jag stod. Och inte stressad för den delen heller. ABSOLUT INTE. Tillslut var dock allt fixat och ungarna kunde få sitt fika : )

      Gårdagen var ändå veckans roligaste, eftersom jag fick dekorera tårtorna och baka! Det var ju lite stressigt och så, men det var samtidigt ganska kul : )
     Och dagens lugnaste, det är idag. För på söndagarna är jag ledig!

BLESS!

Livet här borta är hårt, men det visste jag redan innan jag kom hit. Dock inte att det skulle vara så här tungt, men allt detta slit för med sig en hel del positiva saker också:

• Det går superfort på mornarna att klä sig, eftersom jag inte behöver hålla på med att knäppa en massa knappar/ hålla på med någon dragkedja. Det är bara att dra upp byxorna
• Jag skulle aldrig komma på, eller ha tid för den delen att träna 14 timmar per dag om jag var hemma. Och all denna träning har gett resultat.
• Jag hinner lyssna på sjukt mycket musik, nu när jag har kommit på att jag kan ta med mig mobilen ut.
• Sedan så är jag ju på ISLAND, så när jag är nära att stupa, så kan man kika mot horisonten och se alla hästarna. Om man råkar ha oturen att inte se dem, så kan man alltid luta sig mot spaden.

P.S: Lillebror fyllde 18 år igår!!! Detta firade han med att gå ut, dock kanske han kände sig lite bevakad med tanke på att jag bett både Hella och Robert att hålla ett öga på honom. Dock så visade sig visst idag att jag bett om bevakning på fel person ; )

Jag längtar efter att ha min pojkväns starka armar lindade omkring mig. Känna hans doft och känna trygghet.

Jag längtar efter att krypa upp i soffan med Hella och sitta och prata, se på film eller fara ut och rida tillsammans. Eller bara vara, utan att göra något speciellt.

Jag saknar Josh fina melodier och att höra alla hans nya låtar som han skrivit.

Jag saknar mammas goda kryddade mat. Och förståss henne och resten av min familj.

Jag längtar efter Flugars mjuka mule.

Att spränga iväg i galopp och glömma alla bekymren som man för tillfället har.

Jag längtar efter Carmen och hennes för var dag, växande mage.

Jag längtar även efter det som varit, det förflutna.

Men jag längtar också efter framtiden. När vi tar in hästarna från grönbetet, kvinnoritten. Till att träffa folk och att upptäcka landet.

All denna längtan kom som en flodvåg igår kväll. Anledningen var att Sara tidigare hade tittat in för att säga hej då. Och Karin hon kommer också snart att bege sig hemmåt.

     Även fast vi varit upptagna på varsitt håll med lammningen, så har det ändå ibland funnits tid till att sitta ner på kvällarna och prata över en kopp rykande hett te. Vi är tre hästtjejer ifrån Sverige. Två åker snart. Och jag blir ensam kvar.

Men den längtan var ingenting mot den som kom idag. Idag då både Hella och Josh hörde av sig. Hella som gjorde sig iordning inför balen och Josh som satt i bilen och som just hade fått sommarlov.

     Det kanske är lite längtan efter det också, skolan. Inte skolan i sig, utan det som den förde med sig. En plats där man dagligen umgicks med kompisarna och då funderingarna inför framtiden än inte gjort sig påminda. Att det idag är ett helt år sedan jag, Fanny, Linda och Sanna gjorde oss i ordning för balen. 365 dagar som bara svept förbi.

     Tiden går fort. Nästan för fort. Dock så rullar livet på. Trots att man ibland skulle vilja backa bandet och frysa vissa ögonblick. Eller att som nu, kunna dela sig i två. En som skulle stanna här, och den andra delen bege sig hemmåt. Se Hella gå uppför röda mattan. Se henne när hon kastar sin studentmössa. Jag vill vara med och dela glädjen! Inte sitta här på en ö långt borta med vad som känns som en zillijon får och en isbjörn. Fast den har de dock dödat idag. Vilket inte var så smart, eftersom de är fridlysta här och nu har det typ blivit världens ramaskri. Skulle dock ha varit ganska häftigt att se den, den hade nämligen simmat iland på ett ställe som ligger ca. 1 timmes bilfärd härifrån.

P.S: På tal om en annan häftig sak, så är rekordet här på Island för ett nyfött lamm 8 kg. Igår fick vi ett som vägde 7 kg. Och det var det största lammet jag hitintills sett. För mig är det ett mysterium att den ens rymdes i tackans mage!

När jag skulle natta Freyj nu ikväll så kröp Tryggvi också upp i sängen och ville höra Bamse. Efter att de två båda charmtrollen (en med grönt hår!) somnat, så kröp jag och Katta upp i soffan och kollade på film : ) En riktig myskväll!

Några andra nyheter:
* Jupiter har växt till sig nu och är nästan lika bred som hon är hög : )
** Jag har lagt upp några bilder på pixbox, heter lizze där. Har dock inte hunnit länka till kusinsidan, men det ska jag fixa snart..

Hella är med i Västerbottningen, samma reporter som intervjuade mig har nu tagit sig an Hella också :) Längtar tills jag får reportaget i brevlådan! På tal om att få brev, så fick jag i veckan brev från både farmor och Elly. Det var helt klart den dagens höjdpunkt!

P.S: Nu har jag gett upp hoppet om mina gamla stövlar. De går helt enkelt inte att rädda. För nu har jag fått tre nya hål. Men ett nytt par är på väg, så det finns hopp för mina blöta fötter.