Jag längtar efter att ha min pojkväns starka armar lindade omkring mig. Känna hans doft och känna trygghet.

Jag längtar efter att krypa upp i soffan med Hella och sitta och prata, se på film eller fara ut och rida tillsammans. Eller bara vara, utan att göra något speciellt.

Jag saknar Josh fina melodier och att höra alla hans nya låtar som han skrivit.

Jag saknar mammas goda kryddade mat. Och förståss henne och resten av min familj.

Jag längtar efter Flugars mjuka mule.

Att spränga iväg i galopp och glömma alla bekymren som man för tillfället har.

Jag längtar efter Carmen och hennes för var dag, växande mage.

Jag längtar även efter det som varit, det förflutna.

Men jag längtar också efter framtiden. När vi tar in hästarna från grönbetet, kvinnoritten. Till att träffa folk och att upptäcka landet.

All denna längtan kom som en flodvåg igår kväll. Anledningen var att Sara tidigare hade tittat in för att säga hej då. Och Karin hon kommer också snart att bege sig hemmåt.

     Även fast vi varit upptagna på varsitt håll med lammningen, så har det ändå ibland funnits tid till att sitta ner på kvällarna och prata över en kopp rykande hett te. Vi är tre hästtjejer ifrån Sverige. Två åker snart. Och jag blir ensam kvar.

Men den längtan var ingenting mot den som kom idag. Idag då både Hella och Josh hörde av sig. Hella som gjorde sig iordning inför balen och Josh som satt i bilen och som just hade fått sommarlov.

     Det kanske är lite längtan efter det också, skolan. Inte skolan i sig, utan det som den förde med sig. En plats där man dagligen umgicks med kompisarna och då funderingarna inför framtiden än inte gjort sig påminda. Att det idag är ett helt år sedan jag, Fanny, Linda och Sanna gjorde oss i ordning för balen. 365 dagar som bara svept förbi.

     Tiden går fort. Nästan för fort. Dock så rullar livet på. Trots att man ibland skulle vilja backa bandet och frysa vissa ögonblick. Eller att som nu, kunna dela sig i två. En som skulle stanna här, och den andra delen bege sig hemmåt. Se Hella gå uppför röda mattan. Se henne när hon kastar sin studentmössa. Jag vill vara med och dela glädjen! Inte sitta här på en ö långt borta med vad som känns som en zillijon får och en isbjörn. Fast den har de dock dödat idag. Vilket inte var så smart, eftersom de är fridlysta här och nu har det typ blivit världens ramaskri. Skulle dock ha varit ganska häftigt att se den, den hade nämligen simmat iland på ett ställe som ligger ca. 1 timmes bilfärd härifrån.

P.S: På tal om en annan häftig sak, så är rekordet här på Island för ett nyfött lamm 8 kg. Igår fick vi ett som vägde 7 kg. Och det var det största lammet jag hitintills sett. För mig är det ett mysterium att den ens rymdes i tackans mage!