Mat och mys
Bilden har nu flera månader på nacken, vilket julrosen på bordet skvallrar om. Men känner ändå för att dela med mig av denna bild från köket innan det hinner bli alltför mycket vår utanför fönstret. Våren gjorde ju en ordentlig halvhalt. Nu när det faktiskt skulle börja bli vår så känns det som vi tog tre steg tillbaks och hamnade på rutan vinter, jag känner mig inte heller helt klar med allt "vintermys". Kanske beror det på dessa oroliga tider, att jag vill att det ska kännas extra tryggt och varmt här hemma. Tända ljus och krypa ihop med en filt och en bra bok i soffan.
Och ja, du ser rätt. Bordet är ett halvmåneformat avställningsbord, men som för stunden fungerar utmärkt som köksbord eftersom det vanligtvis endast är jag och maken som dinerar. Och dinerar rimar nästan på delar. För varför skapar jag ett inlägg kring en julbild? Jag tror delarglädjen ligger i att jag är så himla nöjd över hur resultatet blev. Både soffan, karmstolarna och ljuskronan är nämligen pysselprojekt som jag grejat med under 2019. Och på denna bild syns resultatet hur det blev när allt kom på plats. Inte komponenterna var för sig och dess förvandling, för det har jag ägnat otaliga inlägg till, utan helheten. För trots att köksmöblerna är från olika tidsepoker och har lite olika stil, så förenas sittmöblerna ändå genom tyget.
Det förlösande skrattet
Corvid-19 hänger som en blöt filt över världen. Men låt oss för en stund förtränga allt det tunga och tänka på våren som ligger framför oss. Det spirar utanför knuten. Tussilago, krokus och snödroppar förgyller rabatterna. När jag tänker på våren känner jag hopp om liv, allt känns lättare då, särskilt sådana här dagar när solen skiner och fåglarna kvittrar.
I morse när jag stod och väntade på mitt anslutningståg på en näst intill folktom plattform (vilket kändes lite spöklikt) bröts tystnaden av ett förlösande skratt. Jag känner bara två personer som har ett sådant skratt, Solveig och Carl. När de skrattar så rycks man liksom med, man blir glad rakt in i själen. Samma förlösande skratt hade dessa två damer som kom trampades på varsin cykel. Det var så härligt att höra deras skratt, jag riktigt njöt där på perrongen. Skratten skvallrade liksom om att någon dag, någon gång kommer allt att bli bra. Det är kämpigt och slitigt nu, särskilt för blåljuspersonal och personal inom vården, men vi kommer förhoppningsvis att komma stärkta ut ur detta ❤
Ingen bildredigering och en text skriven i stunden. Lite så jag tänker att mina bloggposter kommer att se ut här fram över. För det är det bästa jag kan svänga ihop på resande fot, väl hemma så är det bara att äta, ta en sväng med grabben och avrunda dagen innan det är dags att krypa till kojs. 05.30 går jag hemifrån, så det blir tidiga mornar.
Avrundar med ännu en bild på krokusarna som tronar tillsammans med de små ludna lammöronen. Imorgon hoppas jag få till ett inlägg om veckans i särklass mest spännande händelse, håll utkik vettja! Och ta hand om er där ute ❤
