Skräcken

Först blev jag aldelens kall. Sedan kom rädslan. Tänk om det kommer hit! Fem mil är inte så långt bort. Sedan började jag känna medlidande för dem som de drabbat. Stackars, stackars dem!

     Gode gud, låt det inte komma hit! Jag vet inte vad jag skulle göra om det kom hit. Nog för att det har varit här, men det var ett tag sedan nu. Våren -99 för att vara mer exakt. Den kan komma tillbaka. Ingen går säker från smittan.

     En bonde fem mil här ifrån har nämligen fått Smittan. Sjukdomen som ingen egentligen vet så mycket om och som kanske därför är så fruktad. Det hela börjar med att en eller flera individer insjuknar. Sjukdomstecknen varierar, men de flesta förlorar mycket ull och slutar att äta. Det är så det kan visar sig. Ingen vet hur det sprids och därför vet ingen heller hur man kan skydda sig mot det. Det kan dyka upp helt ur det blå och djuren kan gå med det i flera år utan att uppvisa några som helst symptom.

     Nu har alltså sjukdomen brytit ut på en gård inte allt för långt härifrån. Det är inte så lätt att man bara behöver avliva det sjuka djuret, utan alla ska bort. De tar fåren till ett speciellt område i landet, skjuter dem och gräver ner kropparna. Man törs inte bränna dem, utifall att smittan skulle spridas via vinden.

     Sedan börjar arbetet. Allt trä som fåren kan ha kommit i kontakt med ska brännas. Allt ska tvättas och desinfekteras ordentligt. Gården, samt marken ska ligga i träda i två år. Och lika lång tid ska gå innan bonden får skaffa sig några nya djur.

Två år är lång tid, speciellt med tanke på att detta är det som de livnär sig på. Deras levebröd. Deras allt...


Kommentarer

Tack för att du lämnar ett avtryck efter dig!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0