Min födelsedag och några andra händelserika dagar...

Eftersom jag har (o)vanan att skriva så himla mycket, så har jag tänkt börja med att göra olika rubriker om jag skriver om olika dagar i ett och samma blogginlägg. Så att ni som läser kan välja den dag ni tycker verkar mest intressant, om det nu är någon...

  

Den vilda traktorfärden

Förra tisdagen tyckte Dori att det var dags för mig att köra traktor. En traktor som jag aldrig tidigare kört. Och nu skulle jag inte bara köra, utan jag skulle ha ett redskap efter. Spindeln kallade jag den eftersom den hade en massa vassa knivar som roterade runt i en häftig fart och som skulle vända på höet. Eller något i den stilen iaf.

Dori hade gett mig tydliga instruktioner jag skulle hålla mig på ett varvantal mellan 1200-1600. Försöka hålla en jämn hastighet och inte tippa. Det hördes ju inte så svårt.

Så jag hoppade in i traktorn och for iväg (när jag nu lyckades starta den..). Traktorn som hade ett antal år på nacken var inte den mest välutrustade. Jag hade varken något bakom mig, mer än stolsryggen (= var rädd att jag skulle ramla ut i uppförsbackarna), ingen radio och stolen var skyhög. Dvs. jag fick sitta längst ut på stolskanten för att kunna nå ner till gasen. Och i varje grop så hoppade både jag och stolen, samt traktorn eftersom jag då inte kunde hålla jämn gas. Sedan var det massvis med fåglar på åkern. Så jag var livrädd att jag skulle ta död på någon stackars fågel, eftersom de inte flyttade sig förrän i abslout sista sekunden.

     Förutom det där med att jag hade bestämt mig för att inte ta kol på någon liten fågel , så tyckte jag att det var lite svårt att hålla bra varvantal, eftersom jag som sagt hoppade omkring endel. Men så upptäckte jag en liten spak som satt intill ratten och var givetvis tvungen att kolla vad det var för något. Det visade sig vara gasen. Vad bra tyckte jag och ställde in så att jag låg precis mitt emellan de varvantal Dori angivit. Perfekt. Nu var det bara att åka med och styra ibland då det behövdes. Och kanske det bästa av allt, jag hade en hand över till att hålla på dörren som inte gick att stänga.  

     Men min glädje blev inte så långvarig, för vips så befann jag mig i en brant nedförsbacke som lutade betänkligt. Och eftersom det redan från början hade gått ganska fort (med traktormått mätt), så gick det givetvis ännu fortare nu när var nedför..Så jag slet tag i min fiffiga lilla gasspak för att sänka farten, men den gick inte att rubba! Den satt fast! Eftersom jag inte ville braka rakt igenom staketet som snabbt kom allt närmare, så inriktade jag mig på att styra. När jag väl hade kommit ner på plan mark igen så lyckades jag slita lös gasspaken och sedan fick den vanliga gaspedalen tjänstgöra. Aldrig att jag tänker använda den spaken något mer.. 

    
Nära ögat

Om det hade kunnat gå illa på tisdagen, så var det ändå inget mot vad som skedde på onsdagen. Då var jag riktigt illa ute där ett tag. Men jag hade tur i oturen, så jag klarade livhanken : )

Jag skulle nämligen köra traktor den dagen också, men då den blå. Den är min favorittraktor, eftersom jag når ner till pedalerna när jag sitter i stolen : )

Och jag behövde inte ha spindeln efter mig heller, utan den dagen var det ett stort flak. Jag skulle nämligen köra omkring ute på åkrarna vid gården och samla in höet som blivit över. Vilket jag och Katta krattat ihop kvällen före till små högar. Så nu behövde jag bara köra runt och ta upp dem. Allt gick super tills jag kom till samma backe som jag rusat nedför i vild fart dagen innan.

Hoppar ut ur traktorn och tar en famn hö och tänker tänk om traktorn skulle börja rulla iväg. Just som jag ska till att slänga upp höet på flaket, vad tror ni händer? Traktorn börjar att rulla! Först sakta, sedan allt snabbare. Rakt mot det stora vattenfyllda diket. Himel hinner jag tänka nu kommer Dori att döda mig. Och sedan springer jag. För allt vad mina ben bär. Jag måste stoppa traktorn!

Kommer upp jämnsides och tvekar. Ska jag verkligen testa att hoppa? Om jag missar så kommer jag inte bara att bli överkörd av jättetraktorn, utan även metallsläpet. Jag kommer att bli mosad. Men om jag inte hoppar så vet jag aldrig om jag skulle ha klarat det och katastrofen skulle vara ett faktum. Nope, det var bäst att hoppa. Jag är inte den bästa hopperskan och jag missade så klart hytten. Men tack och lov lyckades jag hitta av metallstegen och grabba tag i ledstången som satt på sidan av dörren. Och med en kraftansträngning så lyckades jag dra mig in i hytten. Mindre än en meter från diket lyckades jag få stopp på traktorn. Jag satt bara och skakade efteråt.


P.S: Tro nu inte att jag är någon idiot och glömde att lägga i handbromsen, den var i! Dock så hade traktorn med flaket på en mycket större påtryckande kraft, än den som höll den stilla. Och handbromsen kanske inte heller var den bästa, så den började rulla...

  

Grillparty!

På torsdagskvällen var det grillparty hos Malin. Var lite nervös eftersom jag skulle få träffa tjejen som var och arbetade hos Malin. Varför? Hon var enligt ryktet inte särskilt pratglad av sig, samt när hon talade så var det franska. Och min franska är lugnt sagt inget att hänga i julgranen, jag tyckte nämligen inte att det var speciellt roligt att sitta i ett klassrum själv och plugga. Så jag fick med andra ord inte så mycket gjort och lärde mig heller inte speciellt mycket, vilket min släkt fick erfara när vi hamnade i Frankrike.

       I vilket fall som helst om tjejen inte hade en stor passion för kräftfiske (det enda kapitlet jag hade ett ordentligt prov på, dvs. typ det enda jag lärde mig), så skulle vi inte ha särskilt mycket att tala om efter vi utbytt några vanliga artighetsfraser. Så det var anledningen till min nervositet, att vi inte skulle kunna kommunicera. För det skulle verkligen inte vara helt fel att ha någon i sin egen ålder att prata med...

     En rolig överraskning var att hon kunde engelska, så efter jag gjort ett tappert försök med franskan så växlade vi över till engelska istället.

Det visade sig att hon gillade växter och att fotografera. Dock så var hennes stora passion varken hästar eller kräftfiske, utan stenar. Men det var iaf. bättre än kräftfiske : )

     Vid middagen senare på kvällen serverades det både lamm, gris, ko, kyckling samt VALKÖTT. Sillval för att vara mer exakt. Smakade en bit valkött. Och jag funderar än på vad det smakade som. Det var med andra ord en svår beskrivlig smak...

     Så den torsdagen lärde jag mig både att äta fetaost (det var i salladen och det kändes lite oförskämt att sitta att peta bort den, så jag åt och det var faktiskt inte så dåligt). Samt valkött och franska ostar. Och innan vi åkte hem igen så bestämde jag och Audrey, som tjejen hette, att vi skulle ses innan hon åkte hem igen.


Fångad av en stormvind

Nej, jag var inte bakis som Dori trodde. Jag hade ju KÖRT så det hade bara blivit vatten kvällen före. Till skillad från de andra.

     Det blåste hårt hela dagen och det var man fick en riktig brottningsmatch varje gång man skulle ut och hänga upp tvätten. Den tvätt som nu höll sig ren så att jag kunde hänga upp den, det mesta blåste nämligen ut på åkern (ink. den då halvfulla tvättbaljan) så att jag fick tvätta om det..


Expedition Vattenfall

Höll ett vakande öga på ungarna på morgonen, eftersom Katta och Dori var ute och skodde Styrmir! Dori höll ändå sitt löfte, att åtmindstodne en häst skulle vara skodd till min födelsedag : )

Ja ni förstår säkert vad jag gjorde efter de var klara med honom ; ) Kände nästan inte av blåsten och regnet som piskade mig i ansiktet, så lycklig var jag : )

Dock så var jag som en liten istapp när jag senare kom in för att äta lunch. Efter lunchen så packade jag det som jag trodde mig behöva under dagen och så körde Katta mig till Audrey. Hon var inte riktigt klar när jag kom, men det gjorde inget. Eftersom jag fick tid till att kela med Malins hundvalpar : )

Sedan så gick vi ut i blåsten, försökte fotografera lite blommor. Men det blåste lite för mycket för att vi skulle lyckas få någon bra bild på de vajande blommorna. Så vi övergick till vattenfallet, eftersom det åtminstodne stod stilla.

Först så tog vi ur de vanliga turistvinklarna. Men jag som läst och blivit inspirerad av min fotobok tidigare samma morgon, hade fått reda på att man skulle söka sig till ett svårtillgängligt ställe för att få en riktigt bra bild. "Hitta den där skitjobbiga utsiktspunkten och du kommer att bli belönad". Och den där skitjobbiga utsiktspunkten kunde väl ändå inte vara platån som avgränsades med ett rep? Det borde logiskt sett vara på andra sidan repet, dit ingen gick. Så jag kröp under och började klättra ner. Det gick finfint. Jag hade ju regnkläder på mig sedan tidigare, så jag blev inte det minsta blöt av vattnet som skvätte upp. och kameran låg väl skyddad i min kameraväska.

Medan jag kröp/klättrade omkring där nere nöjde sig Audrey med att fota från plantån och att hålla ett öga på mig, för som hon uttryckte det så var ju faktiskt någon tvungen att hämta hjälp om jag skulle trilla i och vem skulle göra det om hon också befann sig där nere? Dessutom gillade hon inte att klättra.

Bilderna som jag lyckades ta blev bra, men de ser lite misstänksamma ut eftersom himlen är aldelens vit. men jag lovar, jag har inte lekt med dem i photoshop. Himlen såg bara ut så den dagen. Den var som om att ett kompakt vitt duntäcke hade ramlat ner och lagt sig över oss.

Slutligen då jag kände mig färdig med vattenfallet och inte heller kunde komma mig längre ner, så gick vi vidare och letade efter fossiler i en uttorkad flodfåra. Det var inte min ideé, utan hennes. Men det lät spännande så jag hängde på. Vi hittade jättemånga stenar med tygliga bladmönster, men jag skulle inte kalla dem för fossiler. Därför att stenarna som de var bevarade i var så mjuka, att man med lite våld kunde bruta sönder dem. Och det gjorde att jag började fundera på hur gamla de egentligen var. För vad får man egentligen räkna till fossil och inte?

Men de var fina, avsett hur gamla de var. Ville ta med mig alla hem, men med tanke på hur mycket bagage jag hade när jag kom till Island och att jag så småningom skulle återvända hem, så tog jag inte så många...bara några. Pappa kanske har lite plats över i sin resväska när han kommer, eller han måste ha det. För annars så kommer jag att bli tvungen att lämna kvar hälften av mina tillhörigheter...

     Men det var ganska kallt ute och eftersom Audrey inte hade några vantar på sig, samt hunnit bli blöt om fötterna när vi hoppat fram på tuvorna i myren. Så efter några timmar vände vi hemmåt igen.

Kom in vid halv sextiden och värmde då våra frusna kroppar med en kopp te och en macka. Fanns inte så mycket bröd och jag var ordentligt hungrig, med eftersom detta var Audreys middag så lät jag henne ta det lilla som fanns kvar. För jag tänkte nämligen börja dra mig hemmåt och fylla magen med något matigare än en skiva vitt bröd.

men vi hade ju det roligaste kvar, att jämföra bilderna som vi tagit. Men när detta var gjort, var jag vrålhungrig och började känna att det var dags att åka hem. För jag ville prata med Robert och familjen innan de gick och lade sig, och det kunde jag inte göra där. Dels för att det skulle ha varit oartigt att gå iväg och prata, samt att jag inte hade någon teckning. Lånade hemtelefonen och försökte ringa till Katta med utan att få något svar. Tänkte att de var väl ute och gjorde något. Testade lite senare och ytterligare lite senare. Utan att få något svar, började bli lite fundersam på vart de egentligen höll hus, för jag hade sagt att jag skulle ringa när jag ville hem. Men så kom jag på att en av Freyjas kompisar skulle komma över, så de kanske åkt dit för att lämna av henne och blivit kvar och fikat. Så måste det vara. Men vid sju, senast åtta borde de komma hem, för då var det kvällsfika. Vilket min mage tydligt talade om.

Testadeatt ringa, men utan att få något svar. Var höll de hus? Malin som kommit hem hade noterat mitt ringande och sa åt mig att ta det lite lugnt, hon skulle komma när hon fick tid. Tills dess fick jag vänta. Jag försökte säga att jag hade lovat att ringa när jag ville hem,men jag talade för döva öron. Jag kunde lika gärna ha sagt det till stenväggen. När klockan var halv tio skulle jag låna telefonen igen och ringa, men då var det Malin som slog numret och då svarade minsann Katta! Och när Malin undrade vart i all världen hon varit, svarade hon att hon varit inne sedan halv fyra och väntat på att jag skulle ringa. Jo pyttsan, jag hade ju ringt som en tok. Då hade hon då minsann inte svarat. Det var bara det att jag hade ringt på fel nummer. Någon har med andra ord ett flertal missade samtal på sin telefonsvarare :P

  

Rough Diamond

Katta hade spelat in det första avsnittet, så igår kväll när barnen hade somnat så fick vi äntligen tid till att se det första avsnittet. För er som inte vet det är Rough diamond en ny tv-serie som börjat sändas här på Island. Dock så tog det inte ens fem minuter förrän vi blev tvugna att pausa och studera vilken hjälptygel fullblodet hade. Efter ett flertal tillbakaspolningar och en massa diskuterande, så lyckades vi komma fram till att det måste vara ett martingall. Varför vi lyckades ena oss var för att jag tyckte mig se tygelstopparna som satt strax ovanför halsremmen (man måste använda tygelstoppar för att inte ringarna ska fastna i spännet på tygeln). Att de använde sig av den hjälptygeln verkade också ganska logiskt, eftersom den används på hästar som har ovanan att slå upp huvudet samt vid hoppning.

     I vilket fall som helst, det var ganska tydligt för en utomstående att se att det var två hästtjejer som satt där i soffan : ) Fick faktiskt lite känslan av att vara med Hella, för senast jag hade ett sådant "hästfilmsnack", var efter jag och hon hade varit och sett Arn (vi var faktiskt så försynta att vi väntade med att diskutera hästarna tills efter vi kommit ut ur biosalongen ;)


Morgonen med guldkant

Sanna satte verkligen guldkant på gårdagen: ) Jag blev så glad!

     På kvällen så skulle Katta se I am legend, vilken jag hade fått för mig inte var bra.  Men eftersom jag har aldrig tidigare sett den, och jag hade inte direkt något bättre för mig så gjorde jag henne sällskap. Det var inte min typ av film, men den var inte heller dålig.


Grattis på födelsedagen Lisa!

Vaknade imorse av att det kändes som om någon slagit till mig med en gjutjärnspanna i skallen. Som ni hör så hade jag huvudvärk och ungarna lekte indianer i hallen. Huset är av sten, men ibland så skulle man kunna tro att de använt papper istället. För även fast jag har stängt dörren till mitt rum, så hör jag lätt vad de säger i andra delen av huset om de pratar i normal samtalston. Alltså så hördes ungarnas tjoanden mer än väl, men jag antar att det är rätt åt mig. Det var ju trots allt jag som lärde dem att låta som indianer igår kväll...

Åt världens nyttigaste "tårta", fullkornsflingor med mjölk och öppnade ett av mina brev. Min morgon startade som vilken annan dag som helst. Eller kanske ändå inte. Andra dagar öppnar jag inte brev det första jag gör när jag vaknar och inte heller brukar mamma ringa. Men idag var det en sådan dag, till och med Steppi och Dori sa grattis vid fikat till mig. Nu är man med andra ord gammal och grå ;) Men tummen är röd, för jag lyckades missa med hammaren när jag var ute och hjälpte till med byggnationen av fårhuset (hur mycket jag tillförde kan dock diskuteras..)

Sedan vid femtiden så märktes det visst att det var min födelsedag, för då lät Dori mig sluta! Och eftersom isbilen just tittat förbi, så firade jag min ledighet med att äta en glass i soffan med barnen medan vi tittade på björnbröder : )

Sedan tog jag Styrmir och red ut i spöregnet och kom precis in ifrån min lilla ritt nu. Så långt som jag red idag har jag aldrig tidigare varit och det var väldigt häftigt att få se något annat än de numer, vanliga vyerna. Och seda fick jag min första födelsedagspressent. Styrmir gick i en mjuk tölt på lösa tyglar (han liknar Lettir väldigt mycket i sättet, så Becca om du läser detta, du förstår iaf. hur glad jag blev!). Och just när vi töltar fram där i dimman så hörs ett dovt mullrande, som blir allt högre. Styrmir stelnar till och så kommer dem. Hästarna. MASSOR av hästar. I full galopp flyger de nedför kullen och rusar mot mig och Syrmir. Så himla häftig det var! Det går inte att beskriva med ord! Men jag kanförsöka, magisk omgivning, lågt liggande dimma, regnet som för en stund upphört och sedan en ofantligt massa hästar...


P.S: Ett otroligt stort TACK till alla som sänt mig en hälsning på min födelsedag, ni gjorde verkligen min dag lite ljusare!!


Kommentarer

Tack för att du lämnar ett avtryck efter dig!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0