En av sommarens höjdpunkter var att traska upp på Kebnekaises sydtopp. För två år sedan, när jag och mina vandringskamrat Marja gick sträckan Abisko- Nikkaluokta, så tältade vi faktiskt precis vid foten. Vi var då lite sugna på att gå upp, men tog lyckligtvis vårt förnuft till fånga. Vi var trötta och slitna efter 9 mils vandring- Marja hade ont i ryggen och jag som gett mig ut med en stukad fot, hade lyckats dra på mig hälseneinflammation i den andra (det konstaterade farbror doktor när jag senare haltade in på Sjukan och senare hoppade ut på ett par kryckor). Men detta var bara en utsvävning och har inget som helst att göra med sommarens äventyr!

 

 

 

Tror det var i slutet på min andra arbetsperiod i Enaforsholm som Nils svängde förbi och hämtade upp mig. Jag slutade där vid tre, fyra, så vi kom inte upp till Sorsele förrän efter midnatt. Där och då rustade vi sedan för topptur, Hurtigruttresa samt Lofotenvistelse. Fick sedan några timmars sömn innan vi tillsammans med min bror och hans flickvän samt en av mina kusiner, rullade mot Nikkaluokta. Väl framme traskade vi bort till Kebnekaise fjällstation och ännu en liten bit till, innan vi slog basläger sent där på kvällen. Vi hann faktiskt värma upp sovsäckarna innan det var dags att klä på sig igen och börja traska. För vädergudarna var på vår sida, strålande sol och klarblå himmel gjorde att vi faktiskt kunde rusta för topptur. Men vi var lika medvetna om att allt hängde på vädrets makter. För hade det varit dåligt väder, med dimma och regn, så hade det bara varit att packa ihop och bege sig tillbaks till Nikkaluokta fjällstation. Vi hade enbart en dag på oss att ta toppen, eftersom vi dagen efter skulle sammanstråla med våra familjer uppe i Abisko.

Som tar en upp till denna minidal (fotot är taget rakt framifrån)

När jag tittade bakåt såg jag dessa två finisar- Bror och sambo

Riktlinjen är 10-14 timmar, kort sagt en ganska bra dagsvandring. Jag hade hört mig för med vänner och börjat förbereda mig på det övre spannet. Skjutsgrus och en hejdundrande stigning, såg jag för mitt inre, för det var det jag hade hört. Så jag hade verkligen stålsatt mig för det värsta, att ta tre steg upp och kasa två steg bak. Men riktigt så illa var det inte, för det visade sig vara STEN och inte grus som vi gick på! Det var förvisso brant hur man än gick och vi fick vara med om ett miniras under den tidigare delen av stigningen, men tack och lov så blev ingen träffad av stenarna som bestämde att röra på sig. Men det var ändå trevligare att gå uppför än nerför!

När man sedan hade avverkat ett antal höjdmeter och stod och tittade ner i Kaffedalen, så undrade man nästan om det ens var möjligt att gå nedför och sedan uppför igen, gick där verkligen någon stig?! Men stigen fanns där och den var fullt gångbar.  Väl nere i Kaffedalen, så blev det inte kaffesörplande som jag föreställt mig. Det var för varmt, utan istället blev det godisstund och iskallt vatten. Bärremmarna som jag och sambon tillverkat av jordgubbar och kiwifrukter var verkligen pricken över i:et och med lite torrkött till, så var båda salt- och sockerbalansen återställd. Sedan traskade vi upp och tog toppen, glaciären, i strålande sol och klarblå himmel.

Kaffedalen har vi lämnat bakom oss och börjat stigningen mot den riktiga toppen.

 

Framme!

Från vä: Heidi, Lars, Johanna, jag och Nils

 

Ett tips för den höjdrädde, titta inte ner när du tagit dig upp! Man tycker att kroppen skulle ha förberett sig, att den haft åtskilliga höjdmeter på sig, men väl uppe så kom det visst som en överraskning för min knopp att jag befann mig på toppen av Sveriges högsta berg. Benen vek sig och jag blev alldeles illamående, så det där fotograferandet överlät jag till de andra medan jag vilade mig i form där på glaciärtoppen. En topp som jag hade trott skulle vara betydligt större än vad den visade sig vara, därmed så var det ganska trångt. Det var nämligen fler än bara vi som tyckte att den 20 juli var en förträfflig dag för en långpromenad.

 

Men jag var ganska glad över att det var en glaciär ändå, för det innebar att de första metrarna kunde man åka på rumpan! Perfekt när benen kändes som kokt spagetti, vilka tursamt hade stelnat till sig lagom till att all sten tog vid igen. Drygt 10 timmar tog vårt lilla äventyr oss och ändå hade vi supertur med vädret. Hade det börjat regna på vägen ner så hade jag väl varit kvar där än. För hala vassa stenar och brant lutning hade både varit trixigt att gå på, men sedan så hade även olycksrisken varit än mer överhängande. För det måste poängteras, ingen i gänget skadade sig. Alla kom vi skadefria ner till baslägret, utan att jag ens behövt röra mitt sjukvårdskit.  Glada och nöjda över dagens bedrift var det skönt att vaska av sig, äta en kantarellpasta och krypa ner i sovsäcken.

Imorgon så kommer det ett litet inlägg om 10 saker att packa ner i toppturssäcken. Det ni!