Igår kväll ropade Dori på mig och sa att jag skulle ta på mig skorna och komma med ut. Jag hade vid det laget varit inne nästan hela dagen med en grinig Freyja. Med undantag på morgonen då jag hade hjälpt Dori med fåren.

    Direkt ställde jag mig själv frågan varför jag skulle komma med ut, men så fort jag klev över tröskeln kände jag det. Det var nästan vindstilla. Sedan flög min blick över landskapet och jag kom på mig själv att bara stå och gapa.

    Jag var omgiven av snöklädda vita fjäll, dalen låg för första gången sedan jag kom hit, inte nedsänkt i dimma. Solen sken och fåglarna kvittrade.

Igår såg jag för första gången platsen som jag kommit till för snart två veckor sedan. Bakom de två närmsta ängarna med sitt gula fjolårsgräs, låg en fantastisk vy, som fram tills igår legat dold i dimman.Ett landskap där jag tidigare samma morgon hade galopperat fram på Styrmír i det piskande regnet, utan att veta vad som dolde sig i den kompakta dimman.

    Visst jag hade funderat vad som fanns där ute, men jag hade föreställt mig att betesmarkerna bara skulle fortsätta sträcka ut sig i alla oändlighet tills nästa topp tog över. Det sista jag hade väntat mig var mäktiga snöbeklädda fjälltoppar (givetvis så kom även en och annan betesmark fram, som jag inte sett på grund av dimman). Så det var bara att hoppa i stövlarna och gå ut och fota.

    Tyvärr så blir bilderna aldrig lika bra som objektet i verkligheten är (iaf. inte när jag fotar). Men de ger iaf. en någorlunda bra bild hur stället där jag bor ser ut.

     Ännu senare den kvällen när jag kom hem med fingrar stela av köld, så kröp jag och Katta upp i soffan och tittade på film. Ett kort samtal till min älskade pojkvän och sedan kunde jag inte hålla mig vaken längre.

Fotnot: Troligen så var gårdagens tur i spöregnet, den sista jag gjorde med Styrmír. Jag släppte nämligen ut honom på bete efter turen och när vi ska släppa in hästarna igen så kommer han troligtvis inte vara kvar pga. att de funderar på att sälja honom.