Farfar har en soffkudde med ordalydelsen Bara fem minuter. Precis så har det blivit i köket nu, med vår nygamla kökssoffa där jag allt som oftast sträcker ut mig efter maten. Men denna soffa är inte vilken soffa som helst, utan den bär på många minnen. Soffan har några år på nacken och är härligt sliten. Träet är skavt på vissa ställen och där finns färgspår som vittnar om att den inte alltid varit trären. Men det absolut vackraste är det som inte syns, soffan har nämligen ett oerhört emotionellt värde. Min farmor föddes nämligen i denna kökssoffa!!! Därmed var det otänkbart att farmor skulle få bränna upp den, den skulle på inga villkor få hamna på eldhögen. Men vad sjutton skulle jag göra av den? Jag försökte stoppa in den hos en kusin som var på jakt efter en kökssoffa, men soffan var för lång. Därmed så var det bara att häkta på släpvagnen och köra upp den till Linde, där jag med nöd och näppe lyckades klämma in den i köket. 

 

Det må vara hänt att soffan är lite lång i vårt nuvarande kök också, men den ska inte stå där för alltid. Det är dessutom sedan gammalt att varje kök behöver sin kökssoffa! Vidare är den värd sin vikt i guld idag (det vill säga, inte lite det) eftersom den sväljer massvis med pryttlar. Alla mina bakgrejer samt ting som jag inte använder så himmelens ofta, så som köksmaskiner, ligger säkert på sin plats under sofflocket. Dessutom är det en härlig plats att ligga och filosofera på.