Krympasken
Nu vill jag sjunga krympaskens lovsång. I våras visste jag knappt vad en krympask var, än mindre ägde någon. Men under Nolia trädgård, där jag i vanlig ordning medverkade, så föll jag pladask för detta otroliga hantverk som har tagit timmar och åter timmar att skapa.
För alla er som inte känner till vilket oerhört jobb det ligger bakom detta hantverk, följer här en kort förklaring. Med det sagt, är du en mästare på träsniderier så kan du snabbt hoppa över kommande stycke...
Först sågas en björkstam till en lämplig längd. Sedan borras ett hål i mitten, som sedan utvidgas med hjälp av stämjärn. Efter att hålet huggits lagom stort, görs finliret med en kniv. Sedan skärs en bottenplatta till, som ställs på botten av röret (även kallad laggen). Efter cirka ett år har bruken krympt så mycket att bottenplattan inte lägre går att rubba, asken har krympt. När krympningsprocessen ägt rum kan asken antingen målas som den är, men allt som oftast så blir den med något vackert mönster innan linoljefärgen penslas på.
Grönt och blått, i nästan alla dess nyanser, är jag väldigt svag för. Det är mina färger. När de sedan kombineras med varandra tycker jag personligen att det nästan alltid uppstår ljuv musik. Därför var det inte konstigt heller att min blick, likt en magnet, drogs som mot denna lilla skönhet.
Asken är så oerhört len. Handen inte bara syns, utan känns även när man håller i burken. Varje stämjärnsdrag är som den lenaste videkisse och där emellan kommer mjukt, svallande vågor. Asken känns uråldrig, nästan antik.
Denna ask har stått på sängbordet sedan min födelsedag. Det var nämligen då jag fick den av min make. Det var även den present jag i detta inlägg lovade att visa i mitt födelsedagsinlägg För givetvis blev jag där på mässan alltför snål för att kosta på mig ett riktigt fint hantverk. Men min man såg allt vad jag längtansfullt stod och fingrade på och slog till när jag hade fullt upp och befann mig borta vid min utställningsyta.
Kommentarer
Trackback
