Ett hallå från sängen

Skulle ha gått på semester i fredags, men hade i vanlig ordning planerat in lite för mycket som skulle hinnas med innan ledigheten. Har istället kört så gott som en hel arbetsvecka under de tre senaste dagarna (läs: helgen och addera lite datakrångel för några extra timmar framför skärmen). Allt för att få beta av och känna mig nöjd och "klar". Är väl medveten om att det kan verka lite kaxigt, men denna överlämning som jag ger över nu är något som jag själv drömde om att ha fått när jag började för ett år sedan. Inte för att jag skulle ha följt den slaviskt, men jag hade i alla fall sluppit ligga vaken och grubbla om nätterna på hur grundplanen egentligen hade sett ut.

 

Planen, som blev framflyttad i söndags, var hur som helst att lämna ifrån mig jobbet idag. Att ta en semestervecka (okej, egentligen två men den ena var jag snabb att dra tillbaks) och sedan checka ut och gå på ett halvårs föräldraledighet. För faktum är att det är mindre än TRE VECKOR kvar till beräknad förlossning!!!!

 

Men så vaknade jag imorse med halsont och hosta och det vara bara att ställa in allt. Det där sista, sista, att verkligen lämna ifrån mig allt som har med jobbet att göra. Det som jag äntligen känner mig helt redo för, det hanns inte med innan kroppen sparkade bakut. Det går visst inte att klämma in två arbetsveckor på åtta dagar längre utan att det får konsekvenser. När läget är som det är, särskilt under dessa pandemitider, så var det bara att bita i det sura äpplet och inse sig besegrad. Idag blir det varken avrundning på jobbet eller något besök på Universitetssjukhuset. Jag ska istället göra som Rajja här ovan och ta en vilodag så att kroppen kanske hinner ikapp. För jag har verkligen inte tid att vara krasslig, jag ska ju ordna inför bebisens ankomst!

 

Men idag blir det massor av varm dryck, nyaste avsnittet av Tunna blå linjen (har du sett?) och chiligos. En viss herre föredrar att ligga på min mage, så om jag inte kände mig gravid redan innan så gör jag det definitivt när 16 kilo hund landar på magen! Tur är väl att det inte är någon St Bernhardshund vi pratar om utan en Finsk lapphund <3

 

Kommentarer

Tack för att du lämnar ett avtryck efter dig!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0