Jag bloggar inte så mycket längre. Ändå har jag så mycket att blogga om. För bakom kulisserna händer en hel del. Det är inte stiltje. Men eftersom man måste börja någonstans, så jag tycker vi inleder med överraskningen!
Vi har flera supertanter i föreningen, men en dam ligger oss lite extra varmt om hjärtat, nämligen hon som ser till att våra krukväxter lever när jag och maken bestämmer oss för att åka ut på tur. Hon som ALLTID ställer upp, vare sig det är blommor som ska vattnas, post som ska bäras in eller en hund som vill komma ut och kissa. Maud är kort och gott vår klippa som vi är så innerligt glada över att ha i våra liv! För att visa vår uppskattning så kidnappade vi henne i lördags och åkte till Stockholm där vi skämde bort henne lite. Först hade jag skojat lite om att handduk och gummistövlar var bra att ha, men efter att jag en dag råkade försäga mig att vi skulle till Stockholm, så blev det kläder som hon kände sig bekväm och fin i.
Före den stora överraskningen var i dock tvungna att få något i magen. En av de mysigaste platserna jag kunde tänka mig var Rosendals trädgård, så vi styrde kosan ditåt. Men vi var inte ensamma om att tänka den tanken…det var tjockt med folk! Lördag, första december. Dagen före första advent. Ute hade man gjort upp eld på muurikka-liknande eldfat, granar stod lutade mot växthusvägarna och ett litet växthus dignade av kransar som var till försäljning (till mer eller mindre hutlösa priser). Tänkte förnöjt på min dörrkrans som jag bara för någon dag sedan svängde ihop.
Något som jag däremot blev inspirerad av och som jag funderar att pyssla ihop, är kloten av tall. Ser dem framför mig i olika storlekar, svävandes fem stycken tillsammans, över ett dukat bord.
Inne i butiken hade de försiktigt börjat julpynta, men det var lite för vitt för mitt tycke och smak.
Men de aprikosfärgade hyacinterna gillade jag! Såg dock ingen namnsort, men om jag skulle chansa- 'Gipsy Queen'.
Även dessa maffiga amaryllisarna föll jag som en fura för. Har dock en som blommar glatt på bordet, så jag behärskade mig- såg, men rörde inte. Sedan var det dags för lunch!
Jag övervägde att ta en vegansk macka, men maken hävdade att det inte gick för sig. Inte heller fick jag äta saffransbullar till lunch eller ens småkakor, trots att solen liksom pekade ut precis dessa! Att det inte blev några kakor kan ha berott på kombinationen av att enbart socker inte är fullvärdig mat samt att jag faktiskt inte tålde något av alternativen, allt var nämligen bakat på smör.
Denna rätt skulle kunna döpas till rätten som överbevisade mig. Har aldrig tyckts mig tycka om vare sig sardeller eller kapris. Absolut inte i kombination! Trots detta beställde jag lamm fyllt med örter, sardeller och kapris. Tänke i mitt stilla sinne peta bort det till tallriken bredvid, men jag vågade smaka och den tuggan vidgade mina smaklökar. Det blev en riktig smaksensation! Sött, salt, syrligt, lent...
Maud som gillar att äta lite lättare till lunch tog en soppa på jordärtskocka som också såg hemskt god ut. Sörskilt tillsammans med butikens hembakta surdegsbröd.
Sedan var det dags att tuffa vidare in mot stan. Någon i baksätet var spänd av förväntan, men hade inte den blekaste aning om vart vi skulle förrän denna skylt skvallrade om vad som komma skulle.
Själv har jag varit på Oscarsteatern en gång tidigare, för flera år sedan när Singing in the rain spelades. Lokalen gjorde då som nu, intryck på mig. Liten och mysig, men samtidigt överdådig med alla utsmyckningar och all sammet som finns inne på teatern.
Jag har varken sett filmen eller läst på så mycket om musikalen. Jag var väldigt dåligt insatt med andra ord. Men Maud hade tidigare uttryckt en önskan att se Så som i himmelen, och eftersom det var hennes dag blev det den. Lite extra glad blev jag såklart över att mamma och pappa gick och såg den för några veckor sedan och gav musikalen lysande recensioner.
Om det är någon fler som hade lika dålig koll som jag hade innan i lördags, så handlar musikalen om Kay Pollaks prisbelönta historia om dirigenten som återvänder till sin barndomsby och tar över den lilla kyrkokören. Han lär känna byns alla färgstarka karaktärer som bjuder på både skratt, tårar, dans, sång och kärlek. Jag sjöng till och med lite tyst när en ny tappning av ”kopp-sången” framfördes- En sång till livet.
Efter stående ovationer från publiken gav vi oss ut i natten. Eller det kändes som natt eftersom det var så mörkt, men klockan var ju faktiskt inte mer än halv sju!
Fler än ett par ögon hade spanat in att Vete-katten låg bara ett stenkast bort. Självklart var vi tvungna att smita in där och ta en kaffe. Var sugen på en saffransbulle, men de hade endast en sak som jag kunde äta- en kanelbulle. Så kanelbulle fick det bli.
Jag tror att alla par har något som är speciellt för just dem, min och makens grej är att vi alltid suger i oss inspirationoch bollar idéer till framtida drömboende. Eftersom Nils råkar vara möbelsnickare i botten, så blir det en hel del spaningar på finsnickerier.
Grattis till att såga ut detta listverk! Tror jag skulle gråta en skvätt om jag fick detta uppdrag, men självklart fattar jag att just denna list är handfräst. Svärmor har nämligen en precis likadan i sitt kök. Men nog för att listningen, eller kronan i detta fall, var fin så var det de fasetterade glasrutorna jag föll för. Måste dock vara sjukt jobbiga att putsa, men jag tror att jag skulle kunna stå ut med det om jag fick ett burspråk med sådana glasrutor.
Sedan var det dags att avrunda, men först lite fönstershopping! Iris hantverk bjöd på tovade tomtenissar. Väl tillbaks i Linde välkomnade ett tunt snötäcke oss.
