Min mormors själ vandrar inte längre på jorden, men minnet av henne kommer jag alltid att hålla kärt. Inte heller lever hennes lilla väninna, som bodde tvärsöver korridoren på hemmet där de spenderade sina sista år. Båda var de krutgummor, levnadsvisa och ena riktiga kämpar som under årens lopp varit med om både en och annan strapats.

En dag, i slutet på förra året, fick jag en flora i gåva. Den lilla kutryggiga damens flora med små kommentarer i skakig handstil. Denna flora har i princip stått orörd och samlat damm. Jag har inte haft hjärta att använda den som pysselmaterial, fast det kliat i fingrarna. Där och då kändes det nämligen inte helt rätt. Men så föll det sig så att mormors byrå hamnade hemma hos mina föräldrar. Efter en godkännande nick från mamma gick jag loss. Rev försiktigt, försiktigt, ut lämpliga sidor ut floran. Helst skulle både familj och färg överensstämma någotsånär. Efter mycket funderande så hade ett mönster stigit fram.