Plötsligt stannar livet till. Ögonblicket fryser till is, etsar sig fast och förminskar allt annat som händer och sker runtomkring. En av de personer som alltid funnits där, finns inte längre där. I alla fall inte i dess fysiska form. Det gör ont när någon fattas en. När man saknar någon sådär galet mycket. Men då försöker jag frammana tacksamhetskänslor, att jag fick förmånen att växa upp under hennes skyddande vingar. Att jag själv hade förmånen att lära känna henne och hennes personlighet och allt hon har lärt mig, både om mig själv och om livet. Det är värt så ofantligt mycket. Så även fast jag saknar henne till månen och tillbaks, så är jag ändå så oerhört tacksam. Men också väldigt ledsen över att hon inte längre vandrar här med oss. Boken om Bröderna Lejonhjärta är dock en bra tröst för mig, för att få saker och ting att kännas lite bättre.