Utvecklingsländerna biter sig själva i svansen

Jag hade ett tiotal tidningar i min hög på sängbordet när jag kom hem från Spanien. Varierade innehåll med allt från mattidningar och Kommunal till Utsikten och Barnens Framtid (ges ut av PLAN). Har nu börjat genomgå en fas med intressant läsning och nu imorse så var det Utsikten som fick starta dagen. Camilla Lundberg, en av Kooperation utan gränsers kommunikatörer belyser frågan i en lång artikel (som jag skrivit om med egna ord) om hur utvecklingsländerna biter sig själva i svansen…


För enligt henne så har utvecklingsländernas matkostnader blivit sex gånger högre sedan i början av -90 talet. Mat, oftast subventionerad, köps in för att stilla den värsta hungern hos befolkningen. Men det man inte tycks tänka på är att detta är en mycket kortsiktigt lösning, då man inte uppmuntrar landets egna bönder till att utvecklas. Detta agerande medför snarare att bönderna tvingas kliva åt sidan, för de stora utländska aktörerna. För att sedan när det är kris på riktigt och landet inte längre har råd att åka med matprisernas berg- och dalbaneutveckling, så står man där med en livsmedelsproduktion som mättar långt ifrån alla magar.

 

Ha sedan i åtanke att hela 75 procent, det vill säga tre fjärdedelar av världens fattigaste lever på landsbygden i dessa utvecklingsländer och där de flesta livnär sig på just jordbruk. I teorin är lösningen enkel, bönderna måste få mer betalt för sina skördar. Då minskar misären och fattigdomen kan ta ett steg tillbaks. Bönderna själva kommer att se ljusare på framtiden och bli lockade till investeringar, vilket i sin tur leder till en ökad produktion. På så sätt kan utvecklingsländernas hunger stillas och matsäkerheten stärkas. Men det är en långsiktig lösning som i teorin är enkel, men betydligt mer komplicerad att genomföra i praktiken!

 


Kommentarer

Tack för att du lämnar ett avtryck efter dig!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0