Jenna Wilson är tretton år och har just börjat sjuan och det enda hon borde behöva oroa sig för är brösten som aldrig växer, den alldelens för blonda klasskamraten Ullis-Knullis som hon hatar och hur hon ska få Sakke snygg snygg snygg, att lägga märke till henne. Men Gud har inte skött sitt jobb. Hemma hos Jenna finns en rullator, en doseringslåda, en duschstol, peruker och anpassade möbler och skåp. Där lever nämligen en cancersjuk mamma. I taket i Jennas rum har hon och mamma klistrat upp stjärnor som lyser i mörkret. Under en av dem har hon gömt en dikt.
"Om du dör mamma så tar jag livet av mig"

En riktigt bra bok som jag sträckläste, för jag ville verkligen få reda på hur det ska gå för henne, eftersom jag själv inte kan förutsäga det. Så nej, jag fortsatte inte att läsa bara för att jag påbörjat boken. I ärlighetens namn så har jag aldrig "gett upp" en bok- utan tagit mig igenom hela. Oavsett om jag tyckt den varit bra eller dålig. Bara för att jag är en sådan person som inte vill ha saker halvgjorda.
Men Johanna skriver på ett sådant sett att man fångas av orden och verkligen vill fortsätta läsa!
Och bara en sista sak- Slutet är till för att läsas i ensamhet. Inte på en busstation (dock näst intill folktom, me endå..). I ensamhet ska det läsas. Och nej, jag vill inte se filmen!